Korpens Sällskap
av Ove Boman

Början till slutet
Vinden tjöt och ven runt knutarna på det gamla huset uppe på kullen i högländerna, det såg ut att ha hämtats direkt ur filmen "Psycho". Till råga på allt hörde man dånet av åska i fjärran, blixtar for över skyn och regnet vräkte ner över de tre personerna som långsamt stretade sig upp för den slingrande stigen.

-"Perfekt väder för en liten exkursion, nes pa?" sade Antoine Guillaume med humor i rösten, en ganska kortväxt man nära de fyrtio med alldagligt utseende av den typ som folk hade svårt att komma ihåg. Man skulle förmodligen placera honom yrkesmässigt som kommunal tjänsteman, fast det kunde knappast vara längre från sanningen.

-"Jag förstår vad du menar, Antoine, men det skulle faktiskt ha gjort mig mer nervös än vad jag är om det hade varit solsken och klart väder, då kunde vi se allting klart och tydligt, och jag föredrar att inte se vissa saker, om du förstår vad jag menar," svarade den andre mannen. Hans namn var Marcus Tyrone, professor i antika språk och på tillfällig "semester". Av medellängd och i medelåldern, det syntes klart att han hade varit en stilig man i yngre dar, men nu led han av minst tjugo kilos övervikt och kappan satt väldigt hårt knäppt om midjan.

-"Pojkar, jag gillar inte det här alls, vare sig vädret eller ert prat om det. Kan ni inte bara vara tysta så att vi kan få det här överstökat? Det här stället får det att krypa i hela kroppen". Den som hade talat var en yngre kvinna, runt de 30, inte direkt vacker, men inte heller direkt ful. Det som drog blickarna till sig var hennes vackert kopparröda pageklippta hår. Hennes namn var Dorian Peabody, och hos tidningen som hon arbetade som frilansande reporter för var hon för tillfället sjukskriven. Alla var klädda för väderleken och bar på varsin väska. I händerna höll de en ficklampa, för när blixtarna inte lös upp så låg nejden mörk som i en säck, trots att klockan bara var två på eftermiddagen i augusti. Stigen, som saknade stenbeläggning, var förrädisk efter regnet. Trots att det var en kort bit upp till huset så tog det dem nära en kvart att komma dit, och de var nära att halka omkull i gyttjan ett par gånger. En blixt ljungade och lös upp husväggen för dem. Det var ett hus byggt i tre våningar och allting förutom taket var av trä, taket var klätt med tegelpannor. Alla fönster var noggrant förspikade, även om några plankor här och där hade lossnat och hängde och slog i vinden, dörren var den också förbommad. Sammantaget var intrycket ett hus som stått obebott i flera år. Antoine öppnade sin väska, en liten blå sportbag, och tog fram en kofot. Därefter började han att lugnt och metodiskt bearbeta brädorna till den förbommade dörren. Marcus trampade nervöst omkring på trappan och tittade sig då och då omkring. Dorian nöjde sig med att ta det lugnt och röka en cigarett. Plötsligt föll cigaretten ur hennes mun och hon lade handen på Antoines axel.

-"Sluta, det finns någonting här i närheten, jag känner det," sade hon med låg och ostadig röst. Det smakade metall i munnen, men det var inte bara nerverna, även om de var spända som fiolsträngar. Hon hade lärt sig att lita till sin intuition, och hittills hade hon aldrig haft fel. Antoine slöt omedelbart upp med att bryta upp plankorna, lade försiktigt ner kofoten, och stack in handen innanför rocken och drog fram en grovkalibrig pistol och gjorde mantelrörelse. Marcus kände hur hjärtat bultade hårdare och han blev torr i munnen. Han hade aldrig riktigt vant sig vid det här, även om de tre hade jobbat tillsammans i flera år vid det här laget, men efter endast en kort tvekan plockade han fram sitt silverkrucifix som han alltid bar på en kedja runt halsen.

-"Jag ser ingenting ännu, men det behöver inte betyda att det inte finns någonting där," sade Marcus med darr på rösten, samtidigt som han spanade utåt mot regnskyn i skenet från ficklampan. Han visste också att Dorian sällan hade fel om sina "känningar".

-"Vänta, hörde ni det?" viskade Dorian och vände sig hastigt om mot dörren som hade den övre hälften blottad efter Antoines arbete.

-"Det lät som om någon eller någonting hasade sig över golvet,"

-"Jag tror jag också hörde det, men kan inte gå ed på det, cherie," svarade Antoine lugnt.

-"Jag förstår inte hur karln kan hålla sig så lugn, han måtte ha nerver av stål, eller en väldig självbehärskning," kom Marcus på sig att undra för femtioelfte gången sedan de först träffades.

En blixt lös upp himlen och de kunde inte undgå att titta på den, en ren reflex. Det var då dörren formligen exploderade och någonting väldigt stort och ont stormade ut.

-"Hur i helvete hamnade vi i den här sitsen?" undrade Marcus panikslaget samtidigt som han höjde krucifixet med darrande händer.


Marcus
Det hela hade börjat mer än tio år tidigare på Cambridge. Då hade han bara varit en vanlig akademiker som arbetade på en professur i klassiska språk. Redan som barn hade han varit fascinerad av de gammalgrekiska legenderna och romarriket, och visste att det var detta han ville syssla med. Han var kanske inte en av de främsta forskarna inom sitt gebit, men hans föreläsare tyckte att han hade potential att kunna bli någonting stort. Den stora fördelen som han däremot hade gentemot sina kurskamrater var att han hade ovanligt lätt för att lära sig språk, redan på universitet behärskade han tyska, franska, spanska och ryska till en flytande nivå, dessa var givetvis utöver hans modersmål som var engelska. Han gjorde stora framsteg under universitetsåren rent språkmässigt och lade latin, grekiska och arabiska till sina redan gedigna språkkunskaper. En dag hade en främmande man klädd i tweedkostym, plommonstop och monokel suttit och väntat på honom. Marcus försökte att behärska sig när han såg mannen, han såg så skrattretande ut, klädd i kläder från en svunnen tid i Imperiets historia, men ändå så kunde det vara intressant att få veta vad mannen ville. Han bjöd gästen att slå sig ner i stolen framför skrivbordet som han delade med två andra blivande professorer. Hyllorna på det lilla kontoret dignade av olika manuskript från en svunnen tid och inte så få arkeologiska föremål, främst från det antika Grekland fanns också uppstaplade där. Hela rummet var instängt, fast takfläkten var i gång så åstadkom den inte mycket, och stank av cigarrök, då en annan kollega envisades med att röka dessa giftpinnar trots kamraternas påpekande. Marcus gick fram till det enda fönstret och öppnade detta för att få in lite frisk luft .

-"Nåväl, mr….," började Marcus när han satt sig i stolen. Han noterade även att mannen i tweedkostymen hade en promenadkäpp med försilvrad knopp och såg yngre ut vid närmare påseende, kanske i fyrtioårsåldern, även om håret hade fått en gråare ton och mustaschen likaså.

-"En distingerad gentleman," tänkte Marcus för sig själv, men det var någonting med mannens ögon som han inte riktigt kunde placera.

-"Hrm, jag ber om ursäkt för att tränga mig på så här, och detta har givetvis fått till följd att vi inte har blivit adekvat presenterade för varandra. Mitt namn är Lord William Hughes-Bathesby III, mr Tyrone. Jag har kommit hit för att jag skulle behöva konsultera er angående ett väldigt gammalt dokument som jag av en slump fann på vinden till Hughes-Bathesby byggnaden för ett par dagar sedan," Utan vidare ceremonier tog "tweedmannen", som Marcus skulle komma att kalla honom senare, fram en attachéväska som Marcus inte märkt tidigare och öppnade den genom att vant snurra in kombinationen på locket. Marcus tyckte att den såg ganska ordinär ut, han hade kanske väntat sig någonting mer exklusivt. Ur väskan plockade mannen mycket försiktigt fram några gulnade pergamentblad med sina handskbeklädda händer och lade dem på bordet.

Marcus tittade häpet på dokumentet utan att vidröra dem, det var skrivet på latin och väldigt gammalt av allt att döma. Han ögnade snabbt igenom första sidan men kunde inte riktigt få någon rätsida på det vid första anblicken, det verkade som svammel bara. Under hela tiden märkte han att mannen iakttog honom intensivt.

-"Lord Hughes-Bathesby, jag vågar inte uttala mig närmare om dokumentet så här snart, men så vitt jag förstår rör det sig om någon form av kod, för orden i sig verkar mer som rena rama rappakaljan," Han lyfte blicken från dokumenten och mötte lordens stadiga blick.

-"Men säg mig, Lord Hughes-Bathesby, varför kom ni till just mig? Jag vill inte förringa den ynnest som har visats mig när jag fick dessa dokument, men det måste säkerligen finnas andra människor som är mer kunniga i området? Jag vill bara påpeka att jag fortfarande har ett år kvar tills jag kan få min professur," Lorden reste sig upp som för att gå, men förblev stående framför Marcus belamrade skrivbord.

-"Mr. Tyrone, jag är mycket medveten om att många människor tycker att jag har ett gammalmodigt tänkande, men det behöver jag inte ursäkta mig för. Säg mig i stället, det har även sagts mig att ni biktar er regelbundet, och en del personer i er bekantskapskrets anser er vara en religiös människa. Tror ni på Gud?" allt detta flöt fram ur mannens mun, Marcus tänkte inte på det då, som ett välrepeterat stycke i en teaterpjäs.

-"Ja, det gör jag faktiskt," Erkände Marcus.

-"Nå, då så. En gudfruktig man kännetecknas av att han har ett gott samvete i min uppfattning. Och jag vill ogärna att någon självgod akademiker skall ta åt sig hela äran för mitt fynd. Min begäran är mycket enkel, om ni lyckas att få reda på vad som står i manuskriptet överväger jag att skänka det till British Museum t.ex. tillsammans med våra namn. Det är allt," Och med dessa ord vände han på klacken och gick mot dörren, men han hejdade sig innan han kommit ut, som om han glömt något. Han vände huvudet mot Marcus och tittade på honom med de märkliga ögonen som verkade se rakt in i hans själ.

-"En sak till Mr. Marcus, för er egen skull hoppas jag att ni är stark i tron. Jag kommer att ta kontakt med er igen inom en vecka för att höra hur arbetet fortskrider," Sedan gick han.

-"Vilken kuf," tänkte Marcus högt för sig själv och log åt hela samtalet som hade utspelat sig.

-"Nåja, det skadar ju inte att titta på vad dokumentet säger. British Museum, ja jag säger då det,"

Och han skred till verket.

Han tittade upp och märkte att det hade blivit mörkt.

-"Herregud, hur länge har jag suttit här egentligen?" frågade han sig själv, och en titt på klockan konstaterade att han varit mer eller mindre absorberad av det gamla dokumentet i mer än tio timmar, den var närmare två på kvällen. Han hade inte hört vare sig när kollegerna gick för dagen eller när vaktmästaren kom för att släcka och låsa. Magen kurrade eftersom han inte ätit någonting under dagen, inte ens druckit en kopp kaffe. Han stirrade på sina anteckningar:

Anno Domini 1148, 12 juni.
Jag visade ingenting för mina Bröder. De var fullständigt ignoranta angående allting förutom Gud, som de prisade från morgon till kväll. Men jag visste bättre. Jag hade fått löfte om att Hon skulle komma när månen stod i all sin bleka prakt, och detta skulle ske i kväll. Jag måste ha tålamod för att inte visa mig ovärdig den ynnest och rikedom som jag skulle komma i besittning av. Jag sitter vid min skrivpulpet och Bröderna har för länge sedan gått till vila efter Vesper. Tröttheten värker i hela min kropp, men jag får inte missa detta tillfälle, jag har väntat för länge på detta.

Anno Domini 1148, 13 juni.
I går kväll kom Hon! Som en ande stod hon vid min skuldra när jag vaknade till, jag måste ha somnat vid pulpeten. Hon var så vacker att det gjorde ont ända in i hjärtat att se på henne, med elfenbensvit hy, gyllenblont hår och smala lemmar som till och med skulle göra Sköna Helena avundsjuk. Hon visade mig all den härlighet som jag skulle komma i besittning av om jag gick med på hennes pris. Priset tyckte jag var lindrigt för den fördel som jag skulle åtnjuta. I stället för detta fattiga, torftiga och lortiga kloster skulle människor tvingas att vika undan för deras Herre. Hon sade med sin änglalika stämma att nästa natt skulle hon komma för att inkassera skulden, min själl!!

Hittills hade skriften varit stadig och självsäker, men i nästa stycke var hans noteringar skakiga och nervösa.

Anno Domini 1148, 14 juni.
Jag vaknade av att någon skrek på borggården, det lät som om han befann sig i skärselden och hela hans varelse slets itu av bestar, ty jag hörde bestialiska läten som av vilddjur också. Tillsammans med flera Bröder rusade jag åstad för att se vad som stod på, och ve oss. Där stod Broder Timoteus med blodet strömmande från de många såren på hans kropp, i fackelskenet kunde vi skönja mörka oformliga skepnader som virvlade omkring honom. Ingen av oss vågade sig fram för att hjälpa stackaren, utan vi föll alla ned på våra knän och bad till Herren. Det verkade göra skepnaderna mer rasande och vi förnam plötsligt en isande kyla, kallare än en vinterdag, som drog genom oss, trots att det var sommar. Alla facklor slocknade en efter en, och till slut tystnade skriket från vår Broder som verkade ha pågått i en evighet. Jag och mina Bröder reste på oss, men det verkade som om alla hade svårt att förmå sig till det. Plötsligt tändes facklorna igen, med hundrafaldig lyskraft och i skenet såg jag Broder Timoteus kvarlevor ligga spridda över hela borggården. Någon av oss skrek okontrollerat till, Timoteus huvud låg i hans knä!! Då såg jag också ansiktena på mina Bröder, som liksom jag var unga män. Alla hade fått utseendet av en gamling som står med ena foten i graven, så ock jag! Vilken fasa.

Det var så långt som Marcus hunnit med att översätta genom att tillgripa en mycket enkel metod. Han hade prövat med att flytta hela alfabetet. På den tiden var det kanske ett ganska säkert chiffer, men i dessa dagar var det någonting helt annat. Det var nästan hela första sidan som han hunnit med att översätta, och i högen fanns tre lika välfyllda blad till och det sista såg ut att vara fyllt bara till hälften.

Han sträckte på sig och kände hur det knakade till i ryggen av att ha suttit stilla på en och samma plats i så många timmar. Då frågade han sig inte varför, han var alltför trött för att kunna tänka klart, men han tog pergamentbunten, stoppade den i sin portfölj, låste dörren och gick mot utgången. Han vandrade över universitetsområdet som låg öde, något enstaka kärlekspar var de enda han såg till vid den här tiden.

-"Oy, mister, du har någonting som vi vill ha," Sade en röst bakom honom. Han hade inte märkt dem, men bara några meter bakom honom stod tre unga män med rakade huvuden, bomberjackor och kraftiga kängor. Precis vad han behövde nu, ett par ligister. Han såg att det var någonting märkligt med deras ögon, de verkade tomma på något vis.

-"Förmodligen höga på den ena eller andra drogen," tänkte Marcus för sig själv, och kände sig väldigt utsatt. Med tre drogpåverkade ligister kom han kanske inte undan med att lämna över sin skrala plånbok. Det var även någonting märkligt med deras beteende, de spred ut sig och cirklade runt honom. Ofrivilligt kom han att tänka på en vargflock som väntar på att anfalla ett sårat djur.

-"Jag…jag har inte så mycket pengar, men här har ni plånboken i alla fall," sade Marcus med bultande hjärta och drog fram den med darrande händer. Den föll till marken utan att någon av männen brydde sig om den.

-"Det är inte pengarna vi vill ha, utan väskan," yttrade en av männen med en förvånansvärt djup röst som sände en kall kåre längs ryggraden på Marcus. Han tittade sig förtvivlat omkring efter en utväg, men han hade aldrig varit speciellt bra på att springa, och männen hade honom effektivt instängd. På en ren ingivelse så tryckte han portföljen tätare mot kroppen.

-"Ni…ni förstår inte, portföljens innehåll har inget värde för er," sade Marcus stammande.

-"O jo, det är ni som inte förstår," yttrade en av männen hånleende och med uppspärrade ögon så att man kunde se vitorna, Marcus tyckte att de såg så lika ut att han inte kunde bestämma sig för om denne hade sagt något förut eller inte.

Utan någon som helst förvarning kände han en smärta i ryggen när någonting hårt träffade där. Han hade så när glömt bort att det fanns en man bakom hans rygg, men nu påmindes han. Marcus sjönk ner på knä och såg som i en dimma hur en av männen höjde en… klubba? för ett nytt slag, och de andre drog sig närmare för att deltaga i slagsmålet. Klubban landade aldrig, utan mannen kastades åt sidan när någonting träffade honom. Marcus hann se ett hål som slog upp i bröstet på honom på hjärtsidan innan han föll, men inget blod rann ur såret! De andra två kastades också omkull av någonting på liknande sätt. Medan Marcus tittade sig förvirrat omkring såg han en person lösgöra sig ur skuggorna bland träden bara ett tiotal meter bort. Personen sprang fram emot honom och han såg nu att han hade ett skjutvapen i handen, det tedde sig lite märkligt långt.

-"Jag hoppas att du inte tänker ligga kvar där hela kvällen, mon ami. Du måste ta dig samman och springa som om helvetets hundar följde efter dig, jag sköter resten här," sade mannen uppmanande på flytande engelska, men med fransk brytning, kanske från Marseille? När Marcus reste på sig såg han till sin fasa att de tre männen också började resa sig upp, totalt oberörda av att ha blivit skjutna, och inget blod föll från såren. Man har hört att panik kan ge folk vingar, och fram tills dess hade Marcus tagit det med en nypa salt, men faktum kvarstod att han sprang som han aldrig sprungit förut tills hjärtat bultade så fort att han trodde att han skulle sprängas. Det sista han såg av sin okände räddare var när denne befann sig mitt uppe bland de tre antagonisterna. Efter denna språngmarsch tog han en taxi hem medan scenerna gång på gång spelades upp för hans inre blick. Han kunde inte sova under natten, utan vände sig bara av och an.

Det knackade på dörren, och Marcus vaknade med ett ryck från sin slummer. Han tittade på bordsklockan som visade halv sju. Var det bara en mardröm han hade haft…eller? Han svepte morgonrocken omkring sig och blev först då medveten om att alla lysen i lägenheten stod på och att han inte hade klätt av sig innan han gick till sängs. På nattduksbordet låg hans portfölj och byxorna hade mörka fläckar på knäna. Det ringde igen, mer enträget den här gången, så han gick för att öppna. Mannen som stod utanför var kortare än vad Marcus var och knuffade sig bryskt in i lägenheten, med ens gick det upp ett ljus för Marcus, det var mannen som hade räddat honom!

-"Du får förlåta att jag kommer vid den här tidpunkten, men vi måste talas vid om några ytterst viktiga angelägenheter. Förresten, mitt namn är Antoine Guillaume,"

Antoine
Ökensanden virvlade upp runt huvudet på Antoine och de tre männen som ingick i hans grupp. Han var född i Marseille och hade kommit på kant med rättvisan tidigt i livet, han hade arbetat sig upp från småstölder till att arbeta som "inkasserare" för en av de större kriminella bossarna i staden. Tyvärr hade en av de män som Antoine skulle inkassera en spelskuld från dött av den omilda behandlingen. Och med tanke på de tidigare brott som han begått skulle det inte bli nådigt om han åkte fast. Därför hade han enrollerat sig i Legion D´Entranger, eller främlingslegionen som den också heter. Det hade varit ett hårt liv under de tre åren som han hittills tjänstgjort, men på den positiva sidan fanns att han hade bara ett år kvar, sedan var han fri. Det var en betryggande tanke, eftersom just nu befann de fyra männen sig mitt ute i öknen utan förnödenheter, avskurna från resten av gruppen och dessutom med en sandstorm som rasade. Det kunde knappast vara värre, förutom att vara död då. Nåja, de hade i alla fall byggt en bivack till skydd mot den värsta stormen. Det verkade som en evighet innan den bedarrade utan förvarning, lika plötsligt som den hade börjat. En av soldaterna, David, gick ut för att ta sig en titt, men han hade knappt hunnit ut innan han stack in sitt skäggiga ansikte under tältduken igen.

-"Sergeant, jag tror att ni bör ta en titt på det här,"

-"Vad är det David," sade Antoine greppade sitt vapen och steg ut. Under sandstormen som hade härjat hade en del av sanddynen som de slagit läger på blåst bort, och framme i dagsljus kunde man skymta en stenplatta med märkliga symboler inristade i den. Biten som man kunde se var uppskattningsvis 3x3 m och i centrum hade den en cirkel inristad. De andra soldaterna anslöt sig till sina kamrater och alla stod och begrundade vad den kunde vara till för.

-"Äsch, det är säkerligen bara något gammalt skrot. Ändå ingenting vi kan ha nytta av," Yttrade Benny, en engelsman med dåliga tänder.

-"Men om vi kan ta reda på vart vi är, så kanske vi skulle kunna vidarebefordra information till någon berörd myndighet och få pengar som belöning för fyndet," sade Özcan, av turkisk härkomst och den mest bildade av de fyra.

-"Jag vet inte," sade Antoine.

-"på något vis tycker jag inte alls om att stenen har kommit i dagen. Den borde ha förblivit dold, så hade vi sluppit det här." Han såg bekymrad ut märkte de andra, och det var inte ett gott tecken att ledaren vacklade, det visade svaghet. Och i Legionen var svaghet inte populärt. De blev avbrutna i sina tankar när de såg ett sandmoln närma sig, och en stund efter det kunde de höra mullret från en bilmotor. Märkligt nog hade de inte sett till det minsta småkryp heller sedan föregående dag.

-"Det är kanske fortet som har skickat ut en räddningspatrull efter oss," yttrade David hoppfullt.

-"Kanske det, men det vet du lika väl som vi andra att inte sätta tro till obekräftad information, det är bäst att vi gör oss beredda för strid, i fall de är fientligt sinnade," sade Antoine och gjorde en snabb översyn av sitt vapen, och när det befann sig i funktionellt skick så gjorde han mantelrörelse. När fordonet kom närmare så såg de att det var en övertäckt lastbil, utrustad för ökenfärd, men den var varken kamouflagefärgad eller militärgrön, den var civilt röd. I hytten kunde man urskilja tre personer, men de visste inte om fler fanns på flaket. De hade inte brytt sig om att gömma sig, så folket i fordonet hade inga problem att upptäcka dem. Det stannade till nära dem och de båda dörrarna öppnades och två män och en kvinna steg ur. En av männen, föraren gissade Antoine, var av arabisk härkomst, komplett med turban och vit klädnad. Den andre mannen var klädd som någon jämrans västerländsk arkeolog med korta khakibyxor och skjorta, dessutom bar han monokel och en promenadkäpp med silvrig knopp. Han var röd som en kräfta och således ovan vid sol, engelsman kanske. Vid första påseende fann han inte kvinnan speciellt attraktiv, men han kunde inte undgå att notera det vackra kopparröda håret.

-"Ursäkta mig, men talar någon av herrarna engelska möjligtvis, jag är rädd för att min franska är otillräcklig," sade den khakiklädde på engelska.

Antoine, David och Benny nickade jakande och David översatte till franska för Özcan.

-"Det var ju bra det. Men det tycks mig som om jag glömt bort etiketten bakom förra sanddynen, mitt namn är Lord William Hughes-Bathesby, kvinnan vid min sida är Miss Dorian Peabody och vår förare Muhammad. Vi befinner oss ute på en arkeologisk expedition. Ni ser ut att ha hamnat lite vilse, kan vi hjälpa er med någonting?" sade den khakiklädde förbindligt.

-"Nej, jag tror att vi klarar oss själva nu. Vi var tvungna att söka skydd för sandstormen i går. Men nu när den är över så skall vi bege oss, det borde inte vara så värst långt till närmaste bebyggelse. Arkeologer säger ni, då kan ni kanske ta er en titt på någonting som vi hittade här efter sandstormen, det måste ha legat begravt i sanden," sade Antoine till arkeologerna.

Han pekade på stenen och såg Özcans blick som sade allt. Han var inte glad över att de hade träffat på arkeologer så snart.

-"Åh, det där. Det är ingenting speciellt alls med den där stenen, de är faktiskt ganska vanliga här och väldigt väl dokumenterade," skrattade Lord William, lite tillgjort tyckte Antoine. Han lade även märke till att Miss Dorian blev påtagligt blek, och att hon viskade någonting i örat på Lord William.

-"Mår ni inte bra, Miss Dorian?" frågade Antoine samtidigt som han noga betraktade henne.

-"Nej, jag mår bra, det är ingen fara med mig. Lite matt bara av all solen, jag är inte van vid sådan värme," svarade hon med trött, lite avlägsen röst.

Solen började sänka sig, ingen hade tänkt på hur sent det började bli.

-"Vet ni vad mina herrar," sade Lord William,

-"Vad sägs om att tillbringa kvällen tillsammans med oss och fortsätta i morgon i stället? Vi har med oss excellenta förnödenheter som vi kan dela med oss av i stället för er fältproviant,"

Antoine tittade på sina soldater och fick tysta jakande blickar från samtliga.

-"Okej, vi stannar här hos er under natten och fortsätter i morgon,"

Under kvällen så utförde de två grupperna sina olika bestyr, soldaterna ägnade sig åt översyn av utrustningen och vapenvård, och forskargruppen åt att prata, om vad kunde Antoine inte höra. Kvällsmåltiden åts under fullständig tystnad, och det var märkligt tyckte Antoine, inte ens en insekt hördes. De gick var och en till sina respektive nattläger och lade sig när det hade blivit mörkt.

Antoine vaknade till av att han hörde frasandet av kläder, och såg sig vaksamt omkring. Han såg skepnaden av en människa som försiktigt och lite stelt smög sig ut från vindskyddet, i det bleka månskenet kunde han urskilja att det var Benny.

-"Han skall säkert gå för att pissa," tänkte Antoine för sig själv. Men någonting gnagde inom honom, en olustkänsla. Efter en kort stund hade han fortfarande inte blivit kvitt den utan bestämde sig för att gå ut och ta en titt. Vid en snabb kontroll såg han att både David och Özcan sov djupt. Han tog sitt vapen och slank tyst ut. Han höll på att skjuta rent instinktivt när en figur dök upp strax till höger om honom, men han såg att det var Miss Dorian och kunde hejda sig.

-"Vad i helvete smyger ni omkring här för, jag höll på att skjuta er," viskade han förebrående till henne.

-"Jag hade svårt för att sova, och allting är så mörkt här på natten, jag trodde att det var vårt tält det här," svarade hon oskyldigt.

Antoine trodde inte ett ögonblick på hennes berättelse, till skillnad från vindskyddet var tältet klart upplyst, dessutom stod lastbilen i anslutning till tältet.

-"Vad var det där?" frågade hon och vände sig ut mot mörkret.

-"Jag hörde ingenting," svarade Antoine.

-"Det lät som om någon pratade, men jag förstod inte vad den sa,"

Antoine ansträngde sina öron och lyssnade intensivt, och där var det, någon pratade. Eller rättare sagt mumlade någonting. Av någon anledning kände Antoine sig som om ett helt isblock hade körts rätt in i ryggraden på honom, och hur varje hårstrå på kroppen stod rakt ut.

-"Ni stannar här, jag skall gå och ta mig en titt," sade han till Miss Dorian.

-"Okej, jag går tillbaka till tältet i stället," svarade hon honom och gick sin väg mot tältet mindre än femtio meter därifrån.

Han kunde snabbt avgöra varifrån rösten kom, det var inte långt dit. I skenet från fullmånen som bara då och då döljdes av molnslingor kunde han ganska klart se Benny. Den obehagliga känslan hade växt sig starkare ju närmare han kom honom. Trots att det var kallt så svettades han. Antoine torkade av handsvetten på sina byxor.

Benny låg på knä på stenplattan, händerna låg platta mot ytan och huvudet var böjt. Antoine tyckte att det såg ut som när en muslim ber. Samtidigt mumlade han lågt. Trots att Antoine stod inte mer än tjugo meter bort kunde han fortfarande inte höra vad han sade. Det var också någonting märkligt med själva stenen, den verkade… levande! Han hade svårt att tro sina egna ögon. Han hörde smygande fotsteg bakom sig och vände sig om, men det var bara Lord William och Miss Dorian.

-"Vad gör ni här, sade jag inte till er att hålla er i tältet? Det här kan vara farligt,"

-"Vi vet det, mister Guillaume, kanske är vi mer medvetna om faran än ni är," sade Lord William konstaterande.

-"Det kan tänkas att vi behöver er hjälp. Och när vi ger er ordern vill jag att ni skjuter er vän på stenen," detta yttrade Lord William med kall röst.

-"Men…skjuta min egen man, varför?" även om Antoine hade stridit förr och dödat människor så hade han svårt att acceptera att han skulle skjuta en man som han känt i mer än tre år.

-"Vi har inte tid att förklara nu, gör bara som William säger," bad Miss Dorian honom.

-"Det är det enda ni behöver veta nu, om ni inte lyder så kommer vi alla att dö här. Om ni ursäktar så har vi åtaganden att sköta själva," sade Lord William och plockade fram en urgammal flaska från ryggsäcken han hade med sig. Stenen hade nu börjat spricka på sina ställen kunde de se, men inte ett ljud hördes. Benny hade höjt händerna mot skyn och muttrade mer enträget och man kunde tydligt se att det var ansträngande för honom. Han var på väg att resa sig upp till stående, fortfarande mässande.

-"Nu mister Guillaume, tack," beordrade Lord William tyst.

Efter en evighetslång sekunds tvekan sköt Antoine en kort treskotts salva rätt i ryggen på Benny som kastades omkull utanför stenen, man kunde se blodsdropparna falla i månskenet. Ett avgrundsvrål strömmade upp från stenen och den började smälta inför deras ögon.

-"Förbaskat, vi var för sent ute," sade Lord William med en antydning till darr på rösten. Han kramade flaskan hårt i händerna. Antoine gnuggade sina ögon när Benny reste på sig utan några tecken på att vara skadad, han visste att han träffat väl, Benny borde vara död och hade inte burit skyddsväst. Men lika fullt så stod han upp nu och log hånfullt. Antoines alla nerver var spända som fiolsträngar, det här var inte möjligt!!!

Han hörde någon tyst recitera någonting på ett språk han inte kände igen, och såg att Lord William satt hopsjunken på sina knän med flaskan i ett fast grepp. Antoine öppnade eld mot Benny igen och träffade med flera kulor innan magasinet var slut, men de verkade inte ha någon effekt över huvud taget. Han såg att Benny sträckte ut en hand mot honom på ett avstånd mindre än tjugo meter och kände någonting gripa tag om strupen på honom med ett isande järngrepp som han inte kunde rubba. Det började flimra för ögonen och sedan släppte det helt plötsligt. Han såg att Miss Dorian var försjunken i djup koncentration och svettpärlor bröt ut på hennes panna.

-"William, jag tror inte att jag kan hålla den stången länge till, så skynda på är du snäll," väste hon stötvis fram mellan sammanbitna tänder.

William fortsatte bara med sitt reciterande och verkade inte ha hört vad hon sade.

Benny flög plötsligt upp från marken och en gejser av sand sprutade över dem, fast märkligt nog nådde inte ett enda sandkorn fram, det verkade som om det fanns en osynlig vägg runt omkring dem! Antoine hade fått tillbaka lite av andan vid det här laget och såg att David, Özcan och Muhammad hade kommit ut för att se vad som stod på. På bara några korta ögonblick sögs allt liv ut ur deras kroppar och de föll som tomma skal till marken. En rörelse väldigt nära fångade Antoines blick. Det var Benny som svävade i luften minst två meter över marken! Fast inte den Benny som han en gång hade känt. Ansiktet var likblekt, nästan blått och i stället för ögon så var det bara skimrande svarta sfärer. Kläderna var i trasor efter kulhålen, men inget blod droppade! En mindre viljestark man hade förmodligen skrikit av fasa och säkerligen också svimmat, men Antoine ägde en oerhörd psykisk styrka, så han undslapp sig bara en flämtning av förfäran. Miss Dorian började vackla av ansträngning, och Lord William viskade fortfarande fram orden.

-"Nu kan ni släppa ner skölden, Miss Dorian," ropade Lord William plötsligt, och Miss Dorian sjönk utmattad ihop. Lord William riktade flaskan som fortfarande hade korken på mot Benny och skrek ett kort gutturalt ord som fick en storm från ingenstans att bryta ut, samtidigt som han slet ur korken. Benny skrek också, men av smärta och hans anletsdrag började förändras, det verkade vara gjort av deg och pulserade än här, än där, som om någonting skulle bryta sig ut från inom honom!

Lika plötsligt som stormen hade börjat, lika plötsligt upphörde den. Alla tre låg flämtande på den kalla sanden.

-"Vad i helvete var det där frågan om, jag har aldrig sett någonting liknande förut. Skall jag vara ärlig så är jag inte riktigt säker på att mina ögon verkligen såg vad jag såg," sade Antoine med stötvisa andetag.

-"Tyvärr är jag rädd för att ni verkligen såg vad ni trodde att ni såg. Jag vet, det verkar som om det är taget ur någon billig kioskskräckis, men tro mig. Det hela var verklighet," svarade Lord William.

-"Ni förstår kanske inte hela sanningen nu, men ni kommer säkert ihåg berättelser från er barndom om varulvar, spöken och andra övernaturliga varelser. Det är inte amsagor, utan de existerar verkligen. De slumrar bara i väntan på någon som kan förlösa dem från det limbo där de har sin boning, så att de kan fortsätta att vara ett gissel för mänskligheten. Tyvärr skulle det skada oss mer att gå ut och tala om sanningen, vi skulle med största sannolikhet bli kallade för dårar rent ut sagt," berättade Miss Dorian som nu hade hämtat sig något.

-"Vilka är oss?" frågade Antoine mindre klentroget.

-"En grupp människor som vet att monstren från sagorna verkligen existerar och utgör ett stort hot mot hela mänskligheten. Vi ingår i en världsomspännande organisation, dock skulle vi önska att vi hade fler medlemmar, men vi gör så gott vi kan," yttrade Lord William avmätt.

-"Som ni kanske förstår så var det inte en slump att vi träffades här ute. Genom en av våra källor så skulle den här stenen befinna sig här, och vi skulle se till att den aldrig mer kunde utnyttjas i ondskans syfte, men vi kom aningen för sent," sade Miss Dorian.

Antoine såg de fyra kropparna, eller rättare sagt tre kroppar och kvarlevorna av Benny som höll på att upplösas till sand.

-"Som jag ser det så har ni en liten svårighet med att återvända till Legionen och förklara att era tre kamrater är försvunna. Däremot kan jag erbjuda er säker transport till Storbritannien, ny identitet och pengar. I gengäld behöver jag anlita era tjänster för liknande jobb som här. Ni skulle bli ett väldigt välkommet tillskott till vår grupp, de flesta i kretsen är akademiker och vi behöver någon som kan skydda dem." Lord William tittade Antoine stint i ögonen hela tiden medan han sade detta.

-"Tja, vad har jag att förlora på det? Ingenting alls," besvarade han sin egen fråga.

-"Lord William, ni har rekryterat en ny medarbetare," sade Antoine och sträckte fram handen.

Lord William tog den och när han drog tillbaka handen höll Antoine en liten silveramulett i form av en korp i handen. Han tittade frågande på Lord William.

-"I den nordiska mytologin hade överguden Oden två korpar vid namn Hugin och Munin. Dessa flög varje dag ut och samlade in uppgifter om allting som hade hänt. Vi tycker att det är en passande symbol, för utan kunskap och vetande är vi inte mycket till försvar mot ondskan, därför bär alla inom vår organisation denna amulett,"

De brydde sig inte om att begrava kropparna utan gick till den täckta lastbilen. Ett par dagar senare befann Antoine sig för första gången i sitt liv i London, med ny identitet och ett inte oävet bankkonto. Han hade hyrt en liten lägenhet, precis lagom för hans behov. En tid gick och han hade nästan glömt bort hela händelsen ute i öknen, när telefonen plötsligt ringde. Det var inte många som han hade informerat om telefonnumret, de kunde räknas på båda händernas fingrar. Han lyfte luren och svarade.

-"Antoine? Det är Dorian Peabody,"

Dorian
Redan som litet barn visste Dorian att hon var annorlunda än sina jämnåriga kamrater. I början tyckte föräldrarna att det var ganska gulligt när hon pratade med sina låtsaskompisar. Nästan inga av hennes klasskamrater ville umgås med henne, de tyckte att hon var lite knäpp, och då känns det alltid som en lättnad för föräldrarna att i bristen på lekkompisar så hade hon sina påhittade i alla fall. Båda föräldrarna arbetade hårt och var sällan hemma under dagarna. De tyckte att ett barn var tillräckligt, dock hade de en mycket god ekonomi så de hade råd att heltidsanställa en barnvakt, en Mrs Whitfield, en parant dam i övre femtioårsåldern. Det annorlunda yttrade sig i att ibland tyckte hon sig höra viskningar fastän ingen fanns där, och vid ett fåtal tillfällen såg hon vaga mänskliga skepnader. Den första gången detta hände blev hon skräckslagen av åsynen. Det hände när familjen för en gångs skull varit tillsammans och varit ute för att handla, flickor i Dorians ålder växer så fort. Det hade tagit längre tid än de trott, köerna hade varit ovanligt långa den dagen och det hade redan blivit mörkt när de var på hemväg. De var på väg till den avtalade mötesplatsen med familjens chaufför när det hände.

Dorian såg en kvinna som stod med ryggen mot dem längre fram i gatukorsningen. Hon var klädd i en blodröd klänning, men den såg ut att vara uppriven här och där. När de kom närmare såg hon att det var inte en klänning som kvinnan bar, det var blod över hela henne!

Hon skrek till av fasa och många människor tittade oroligt på det lilla barnet på tio år.

-"Men älskling vad är det, har du ont någonstans?" frågade mor oroligt.

-"Det är blod över hela damen, hela hon är full av blod," babblade Dorian panikslaget.

Kvinnan vände sig om mot henne och hon såg att ögonen var tomma hålor där feta blekvita maskar krälade omkring, hela bålen var uppsprättad och det rann ständigt varat blod ur såret.

-"Kan ingen ta bort henne, hon är så…så äcklig," nu strömmade tårarna längs Dorians kinder och hon klamrade sig fast vid moderns ben. Fadern tittade sig omkring efter det som upprörde hans dotter, men såg ingenting.

-"Men gumman, det finns ingenting där," sade fadern.

-"Hon har kanske sett någonting som hon inte borde på tv," erbjöd modern som förklaring.

I tyst konsensus kom föräldrarna fram till att så var nog fallet.

Även om hon inte visste det då så var det hennes första riktiga kontakt med varelserna från bortom slöjan som skiljer deras värld från vår. Det blev ännu värre när hon kom upp i tonåren, och när hon hade gått ut gymnasiet så hade hon sett så mycket att hon starkt började betvivla på sin psykiska stabilitet. Därför uppsökte hon en psykiatrier utan föräldrarnas vetskap. Efter några sessioner, där hon hade redogjort för sina upplevelser, sade psykiatriern:

-"Jag har en… kollega som jag tror att du bör träffa, han har större erfarenhet än jag om detta, och han har uppnått mycket goda resultat,"

-"Menar ni att ni inte kan hjälpa mig, men ni är ju mycket framstående på ert område, och vem är den här kollegan?" krävde hon att få veta. Hon hade trots allt tagit kontakt med en av de mest välrenommerade psykiaterna i hela Storbritannien.

-"Det är inte det att jag inte vill hjälpa unga fröken, missförstå mig inte. Men jag anser att de erfarenheter som jag har inom psykiatrins område är ganska otillräckliga när det gäller att bearbeta era upplevelser. Min kollega har betydligt större erfarenhet av detta, och kan inte han hjälpa er, kan ingen," sade han med medlidande i rösten. Hon kunde inte undgå att notera den märkliga silvermedaljongen i form av en korp som han snurrade mellan fingrarna medan han pratade.

-"Nåväl, jag antar att jag kan ge det en chans. Det enda jag vill är att bli frisk igen och vara en normal människa," hon reste sig hastigt och stormade ut, rasande över det misslyckande som hade uppdagats för henne.

-"Normal tror jag knappast att du blir, men förhoppningsvis får du förståelse för dina förmågor," tänkte psykiatern för sig själv.

Efter en vecka hade hon fortfarande inte hört någonting från psykiatern, så hon antog att han glömt bort allting vad han hade lovat. Hon stod just i begrepp att ringa till honom, när telefonen i stället ringde. Lite förbryllad över detta sammanträffande, en känsla av deja vu. Efter andra signalen lyfte hon på luren.

-"Hallå, hos Dorian Peabody,"

-"Ah, Miss Peabody. Mitt namn är Lord William Hughes-Bathesby. En av våra gemensamma bekanta har talat sig mycket varm å era vägnar. Jag ber så mycket om ursäkt för att jag inte har hört av mig tidigare, men jag är rädd för att jag har haft väldigt mycket att stå i fram tills nu." Mannen som talade lät som om han hade gått på någon av de fina skolorna som finns i Storbritannien, dessutom lät han förtroendeingivande.

-"Är det du som är kollega till min psykiater?" frågade Dorian.

-"Det stämmer. Ert fall verkade mycket intressant och jag skulle väldigt gärna vilja träffa er så snart som möjligt för en session, om det passar er givetvis,"

-"Uppriktigt sagt började jag undra varför ingen hade hört av sig tidigare, men jag förstår ju att andra människor också är upptagna. Det är bara det att jag känner mig mer galen för varje dag som går av synerna, så varje tillfälle till bot måste tas i akt. Om du själv har tid kan vi träffas nu i eftermiddag. Vart skall jag åka?"

-"Ni behöver inte åka någonstans alls. Jag har er adress, och det tar mig inte lång tid att komma dit. Skall vi säga om en halvtimme?" sade mannen i andra änden med samma förtroendeingivande röst.

-"En halvtimme blir alldeles utmärkt," svarade Dorian och lade på luren. Lägenheten såg ut som ett slagfält, hon hade aldrig varit speciellt ordningsam, så hon skyndade sig att börja städa upp så gott det gick.

Prick en halvtimme efter samtalet ringde dörrklockan, och när hon tittade ut genom titthålet i dörren såg hon en äldre man klädd i tweedkostym, plommonstop och monokel.

-"Vem klär sig sådär nu för tiden egentligen?" tänkte hon för sig själv och öppnade.

-"Miss Peabody förmodar jag. Som jag talade om i telefonen är mitt namn Lord William Hughes-Bathesby," han sträckte fram en handskbeklädd hand till hälsning. Hon tog honom i hand och till sin förvåning kysste han hennes hand. Hon visste inte riktigt vad hon skulle säga, utan släppte bara in honom i lägenheten helt enkelt och stängde dörren.

-"Miss Peabody, ni kanske undrar över vad en Lord har för intresse i psykatrin, men det är ganska ovidkommande för tillfället. Som ni uttryckte det i telefonen så är jag här för att hjälpa er. Vi behöver inte gå igenom hela den långa processen med att gå ända tillbaka till barndomen, er tidigare psykiater har underrättat mig om dessa berättelser, sätt er ner för all del," sade Lord William när han satt sig tillrätta i soffan i vardagsrummet. Bakom soffan låg det mesta av hennes smutstvätt gömd. Dorian satte sig på en av stolarna runt bordet.

-"Lord William, för mig tycks era metoder vara aningen okonventionella. Jag menar med hembesök och inte vilja höra mina tidigaste minnen. Jag är ingen expert angående psykiatri, hade jag varit det kunde jag kanske ha analyserat mig själv," skrattade hon nervöst.

-"Men om okonventionella metoder är vad som krävs för att jag skall bli frisk igen, så är jag villig att pröva dem," fortsatte hon innan Lord William kunde avbryta henne.

-"Jag medger att mina metoder kan te sig väldigt okonventionella för många, inte minst folk inom mitt gebit. Miss Peabody, har ni någon gång blivit hypnotiserad?" frågade Lord William henne med allvarlig röst.

-"Nej, det har jag inte. Men om ni tror att det kan hjälpa mig något så kör i gång," yttrade Dorian med bultande hjärta, hon kände sig lite rädd faktiskt. Hon hade ju sett filmer där folk hypnotiserades och kom ihåg allt möjligt. Samtidigt som hon var rädd, kunde hon inte missa chansen.

Lord William höll upp en liten medaljong i silver som var formad som en korp, och lät den sakta börja svänga i kedjan.

-"Om ni lugnt betraktar det svängande föremålet och försöker att uppnå fullständigt lugn, så skall ni lyssna till min röst och den skall lotsa er igenom resten av proceduren," sade han med låg och förtroendeingivande röst. Sedan kändes det som om hennes medvetande förflyttades tillbaka i tiden. Lord William såg att efter en stund var hon fullständigt hypnotiserad. Då plockade han fram en liten bandspelare, knäppte på den på inspelning och ställde den på bordet.

-"Miss Dorian, var är ni nu?" frågade han med samma mjuka röst.

-"Jag har på mig min nya kappa, jag är tio år. Mamma och pappa har varit med mig och handlat. De andra människorna ser ut att ha bråttom. Det börjar bli sent, och mamma och pappa är oroliga. Kanske för alla de våldsbrott de har läst om i tidningarna de senaste dagarna," svarade Dorian med entonig och sömnig röst.

-"Ser du någonting annat, någonting som du tycker är märkligt?" fortsatte Lord William.

-"Längre fram i gatukorsningen ser jag en kvinna i en röd klänning, men den verkar vara skadad, man kan skymta bitar av hennes skinn under den. Jag förstår inte varför ingen hjälper henne. Kanske har hon varit med om en olycka. Vänta… när jag tittar närmare verkar hon nästan… nästan genomskinlig och en liten bit utanför henne är det som om ett mörker omsluter henne, så svart att det får natten att verka ljus. Jag ser inte hennes ansikte, hon står med ryggen till," sade Dorian och Lord William såg att hon började darra i hela kroppen som i frossa, eller av obehag.

-"Snart är det nog dags att väcka henne ur hypnosen, men inte riktigt ännu," tänkte han för sig själv.

-"Kvinnan vänder sig om nu, hon måste ha varit mycket vacker förut. O Herre Gud, hela hennes bröstkorg är uppskuren med något ojämnt föremål och variga blodsdroppar rinner hela tiden från såret. I hennes ögon slingrar sig feta, blekvita maskar. Hon rör på munnen och det verkar som om hon försöker att säga någonting. Trots avståndet, hon står en bit längre fram, så kan jag höra henne lika klart och tydligt som om vi stod sida vid sida, fast rösten finns bara inne i mitt huvud på något vis. Hon säger att jag skall gå till källaren på nummer 16 Rice Street och hjälpa henne att få frid, hon säger att jag är den enda som kan hjälpa henne, jag har Förmågan. Sedan skriker jag och mamma och pappa försöker att trösta mig,"

-"Miss Dorian, vakna," sade Lord William och knäppte med fingrarna.

Dorian blinkade yrvaket till ett par gånger och lutade sedan trött huvudet mot bordskanten.

-"Jag…jag kommer ihåg allting som jag sade under hypnosen, hon ville att jag skulle bege mig källaren på nummer 16 Rice Street och hjälpa henne att få frid. Den sista delen tror jag att jag förstår fast ändå inte," sade Dorian med matt röst medan hon om och om igen spelade upp händelsen inom sig.

-"Miss Dorian, det är ytterst viktigt att ni förstår mig rätt nu," sade Lord William och höll hennes uppmärksamhet med sina smaragdgröna ögon.

-"Det finns väldigt mycket vi människor inte vet om världen fortfarande. Jag och er förre psykiater tillhör ett slags sällskap som har till uppgift att skaffa kunskap om det vi inte vet, bland annat."

-"Åh, ni är frimurare," sade Dorian skämtsamt.

-"Nej, jag är rädd för att vi är inte så banala. Organisationens främsta uppgift är att ta reda på mer om det övernaturliga. Ni är säkerligen ganska medveten, fast ni kanske inte riktigt vill inse det än, att ni genom årens lopp har stött på fler spöken än majoriteten av jordens mundana befolkning har kunnat riktigt verifiera," fortsatte Lord William med samma uppmärksamhetskrävande röst. Han hade ännu inte släppt henne med blicken.

-"Nu hade ni turen att för en gångs skull stöta på ett icke illasinnat sådant, hade det velat er illa så skulle varken ni eller jag ha träffats i dag. Ni förstår, alla de gamla sagorna som ni har hört om varulvar, spöken, vampyrer, häxor och annat otyg är mer än sagor. De existerar verkligen, fast lyckligtvis inte här i denna världen. Nej de lever på ett annat plan utanför vår verklighet, men olyckligtvis bryter sig något igenom den, och det får alltid förödande konsekvenser för mänskligheten. Det är även sällskapets plikt att ta sig an och avpolletera hoten. Om ni har svårt för att fortfarande tro mig, ni ser skeptisk ut, så kan vi väl gå till adressen och ta oss en titt, eller vad säger ni, Miss Dorian.? Om inte annat för att kunna bilda er själv en uppfattning om det som jag sagt" Lord William släppte äntligen ögonkontakten och lutade sig tillbaka i soffan som om han hade sagt vad han hade att säga, och nu var det Dorians tur att ta ställning till det som sagts.

-"Jag vet inte riktigt… men kör till för det," blev Dorians svar.

Lord William drog en märkbar suck av lättnad. De hade brutit sig in på den adress som "spöket" hade sagt, och mycket riktigt så fann de liket av en illa tilltygad ung kvinna nedgrävd i jorden i källaren. Dorian tyckte att det var märkligt då att polisen inte tillkallades, utan en annan "kollega" till Lord William, en katolsk präst tog hand om hela arrangemanget. Under de nästföljande åren skulle det komma många tillfällen när lagen inte var medvetna om vad de hade haft för sig, och fortfarande svävade den största majoriteten i okunnighet om de andra varelserna som hotade. Hon gick vidare i livet trots detta, och blev frilansande reporter för en av de större dagstidningarna. Detta gav henne tillfälle att komma och gå som hon ville, och många utlandsresor kunde arrangeras genom tidningen, ännu en bonus. Hon fick också uppleva att hon hade fler förmågor än att kunna se spöken. Oftast hade de uppenbarat sig under stressade situationer, som den osynliga skölden av psykisk energi hon hade använt i öknen när de träffade på Antoine, hon kallade den sin Aegis, efter det grekiska ordet för sköld. Även namnet på gudinnan Athenas rustning.

Brödraskapet
Under en rutinundersökning hade Dorian, Antoine och Lord William snubblat över det gamla pergamentmanuskripet, och det hade beslutats att Lord William skulle kontakta den mycket lovande blivande professorn i antika språk, Marcus Tyrone på Cambridge universitetet. Antoine skulle hålla ett vakande öga på honom, för tillfället behövde de inte dra in honom i sällskapet, utan de betraktade honom faktiskt bara som ett verktyg i kampen. Efter incidenten med männen i bomberjackor, som senare visade sig vara zombies, så hade Antoine ringt till Dorian och informerat henne om situationen, och att han skulle hälsa på hos Marcus på morgonen. Hon hade i sin tur ringt till Lord William, men han hade inte varit anträffbar. Förklaringen fick hon när hon läste morgontidningen och utan att märka det föll tekoppen ur hennes hand och ramlade krasande i golvet. Trots att det var sommar ute frös hon.

Sent i går kväll omkom Lord William Hughes-Bathesby i en bilolycka. Han föredrog att köra själv och var på väg hem efter en kväll på herrklubben där han hade ett stående medlemskap. Han observerade inte långtradaren som föraren hade mist herraväldet över, och i en fart över 40 M.p.h enligt källor inom polisen så träffade den Lord Williams fordon på förarsidan. När ambulanspersonalen anlände till platsen hade Lord William redan avlidit, förmodligen var döden ögonblicklig. Föraren av långtradaren fördes allvarligt skadad till sjukhus, där han avled i sviterna av sina skador. Läkarteamet gjorde sitt yttersta för att rädda mannen, och hade goda förhoppningar, men komplikationer tillstötte. Lord William kommer att begravas i övermorgon och många dignitärer från utrikesdepartementet förväntas delta, då han i många år hade hjälpt till att främja relationerna mellan Storbritannien och andra länder.

-"Det kan inte vara sant det här," tänkte Dorian. Men det stod i svart på vitt i tidningen och vägrade att ignoreras. Hon visste att olyckor ständigt hände, men hon hade alltid trott att när Lord William skulle dö, så skulle han göra det med en stor smäll, upptagen med att än en gång rädda mänskligheten från monster, och inte på det här viset. Hon ryckte upp sig, slog upp adressboken där hon hade antecknat Marcus telefonnummer och slog in numret på telefonen. Det var Antoine som svarade.


Hon redogjorde för honom vad hon hade läst i tidningen och de bestämde sig för att mötas på det "vanliga" stället, ett slitet men hemtrevligt kafé där man kunde få lite avskildhet. Antoine lade på luren och tittade på Marcus som bara såg förvirrad ut.

-"En händelse som vi inte hade räknat med har inträffat, du följer med mig," yttrade Antoine till Marcus med en " inget nonsens"- röst. Antoine tittade på portföljen och nickade menande mot den.

-"Det är bäst att du tar med den också."

-"Vänta lite här nu, mister Guillaume, jag förstår inte ett dugg av vad ni babblar om. För min del får ni gärna bege er härifrån, jag tänker för min del ta en dusch och raka mig, herregud, se hur jag ser ut," gnydde Marcus klagande.

-"Det finns inte tid för det nu. Ert liv kan befinna sig i stor fara, och om ni inte gör som jag säger kommer jag att tvingas att ta till våld och föra er medvetslös om så krävs till mötesplatsen. Så som ni hör är jag rädd för att ni inte har något val," spottade Antoine fram, inte argt, men Marcus insåg att mannen menade till etthundra procent vad han sade. Han suckade, tog tjurigt portföljen och följde efter mannen som för mindre än sex timmar sedan räddat livet på honom, men mannen hade skjutit männen i bomberjackor! Det gick sannerligen utför med England, det enda landet i världen där poliserna, bobbys, inte var beväpnade med skjutvapen. Snart skulle de väl tvingas att följa resten av världens exempel.

De tog en taxi till kaféet, men steg inte ur på den riktiga adressen utan tog en omväg runt kvarteret på Antoines initiativ. När de klev in satt Dorian Peabody redan där i ett avskilt bås, hon vinkade till de båda männen och de slog sig ner. Så här dags på dagen var det ganska lite folk på stället, hur som helst var det nästan aldrig fullsatt. De hade känt ägaren ganska länge nu. Introduktionerna var snabbt överstökade och Marcus var fortfarande förvirrad över vad som hände. Han undrade vad en sådan hårding som Antoine hade att göra tillsammans med denna kvinna som mer såg ut att tillhöra lärarkåren på ett mellanstadium.

-"Mister Marcus, en gemensam bekant till oss har nyligen avlidit, jag fick reda på det genom en artikel i morgonens tidning. Vi vet att han kontaktade er så sent som i går på Cambridge, rörande ett väldigt gammalt pergamentdokument. Jag antar att ni vet vem jag talar om," sade Dorian kallt. Trots den stora åldersskillnaden mellan henne och Lord William hade det definitivt funnits en attraktion dem emellan, men den hade aldrig slagit ut i full blom, och nu var det för sent.

Antoine hejdade en servitris och beställde två kaffe och en te, både han och Dorian föredrog kaffe, och Marcus såg ut att vara en typisk engelsman, alltså te.

-"Miss Peabody, ni behöver inte gå som katten runt het gröt. Jag är ingen idiot och är fullständigt medveten om vem ni talar om. Men vad jag inte kan förstå är er inblandning i det hela," han tittade menande på Antoine och Dorian.

-"Det rörde sig om ett översättningsarbete. Givetvis var jag glad över att få det i min hand, det skulle kunna utgöra underlag till min avhandling, men nu är jag inte lika säker på att det är så positivt. Efter det lilla som jag hunnit med att översätta så vill jag nog helst inte fortsätta, det hela är mycket obehagligt."

Medan de smälte det som sagts så drack de sina drycker under tystnad. Antoine tittade på Dorian och fick en jakande nick till svar.

-"Jag tror att vi har skall ta en liten tur till ett annat ställe, där vi kan vara mer avskilda från lyssnande öron," sade Antoine som i förbifarten.

-"Herregud, de beter sig som paranoida konspiratörer, vad har jag hamnat i?" frågade Marcus sig. Han kunde dock inte göra annat än att följa med dem ut genom dörren och in i en parkerad vit Ford Escort som var Dorians, men det visste han inte. Under tystnad åkte de i kanske en halvtimme. De svängde in på en liten skogsstig och anlände kort därefter till en byggnad som såg ut som en stocktimrad jaktstuga. Marcus hade ingen aning om var de befann sig. Antoine gick fram till dörren och öppnade det till synes ordinära låset med en komplicerad nyckel. Invändigt såg det ut som en typisk jaktstuga, komplett med vapenställ och olika troféer på väggen. Antoine valde ut en annan nyckel och öppnade en annan dörr inne i stugan. Marcus kunde se en trappa som ledde neråt. Dorian tände lampan och gick nerför trappan, de andra två följde efter. Marcus kom på sig själv med att gapa med öppen mun i ren häpnad inför vad han såg här nere i det ganska stora och rymliga rummet. De fyra väggarna var täckta med bokhyllor och i hyllorna stod ålderdomliga böcker, pergamentrullar och inte så få arkeologiska ting, samlingen var ovärderlig, kanske till och med den största privata i Storbritannien i alla fall. Mitt i rummet fanns ett bastant antikt bord och fyra mycket inbjudande läderfåtöljer. Till vänster nådde inte bokhyllan hela vägen runt, och på den ytan fanns en dator av senaste modell. Han noterade även att rummet saknade fönster, men belysningen var fullt tillräcklig.

-"Var så god och sitt, mister Marcus," Antoine fick det att låta som en order i stället för en invit, så Marcus satte sig i en av fåtöljerna, fortfarande med väskan i ett fast grepp. De andra slog sig ner på sidorna om honom.

-"Mister Marcus, tror ni på Gud?" frågade Dorian honom.

-"Vilken märklig fråga, det var precis vad Lord William frågade mig i går när vi träffades. Ja, jag tror på Gud, hurså?" svarade Marcus förbryllat.

-"Det tyder på att ni är en god människa, och en sådan behöver vi nu när Lord William är borta," Dorian torkade bort en tår ur ögat.

-"Allting som finns inom dessa fyra väggar är inte vilka dokument som helst, utan samtliga avhandlar ondskan i alla dess former. Visst, somliga skulle merparten av mänskligheten bara betrakta som kuriosa, sagor från en svunnen tid, men tyvärr är det mer än sagor. Jag vet att det är svårt att tro på, men både jag själv och Antoine har upplevt saker som trotsar tron. Låt mig berätta en liten historia så kanske du förstår vad jag menar.

För mer än etthundra år sedan begav sig en ung engelsman vid namn Samuel Thorne till en liten by utanför Newcastle. Han var väldigt vetgirig av sig och hade hört rapporter om att det skulle spöka på en ödegård på bygden. Med sig hade han en god vän, major Thomas Witherspoon, för tillfället hemma från Indien, och således en man med stor stridserfarenhet. Vid sin ankomst, som skedde efter mörkrets inbrott upptäckte de att de var de enda som steg av på perrongen, och inte en människa syntes till. Allting låg öde, till och med biljettluckan var stängd. Det var på hösten och dimman låg tät över hela byn, man kunde se ljusen innanför fönstren med fördragna gardiner och gatlyktorna sände skuggor som dansade på husväggarna. De fick knacka länge och väl på dörren till det lilla värdshuset dit de hade skickat ett telegram till och föranmält sin ankomst. Efter mer tid än vad som borde vara nödvändigt så blev de insläppta, men bara när de fullkomligt hade övertygat den gamla skrämda damen om att de verkligen var dem de utgav sig för att vara. Inte ett enda ord utbyttes mellan dem i övrigt.

Dagen därpå beslöt de sig för att gå ut till ödehuset efter en stärkande frukost. Den gamla damen råkade höra när de diskuterade detta och sade att djävulen själv bodde där, han skulle sluka deras själar. Om de var rädda om sina liv borde de vända om och åka tillbaka till London nu. Byn var dömd, det var ingenting de kunde göra åt saken. Trots varningarna blev Samuel bara mer beslutsam att undersöka saken, så de begav sig dit. Det visade sig vara en nedgången gammal bondgård som hade stått obebodd i många år. Allting var låst och tillbommat, men de beslöt sig för att komma tillbaka senare under dagen efter det att de införskaffat de nödvändiga verktygen. Ryktet om deras företag hade tydligen spritt sig i byn under deras frånvaro, och folket såg på dem med en blandning av hopp och medlidande. Det tog längre tid än de beräknat att få tag på verktygen och när de var tillbaka vid ödegården hade det redan börjat skymma. Med gemensamma krafter avlägsnade de de fastspikade brädorna för dörren, tog sina fotogenlyktor och gick in. Där inne upptäckte de att mörka fläckar hade färgat både väggar och tak, och allt möblemang hade slagits till spillror. Plötsligt slog dörren igen bakom dem," vid detta tillfälle slog Dorian knytnäven i bordet och såg hur Marcus hoppade skyhögt upp ur stolen och gav till ett lågt skrik av fasa, Antoine rörde inte en min. Det var nästan så att hon själv höll på att hoppa ur kläderna.

"-Nåväl, var var jag? Just det, och en märklig dimma började sippra in i rummet. Som ni säkerligen kan förstå så var de båda männen ganska rädda vid det här laget, men fast beslutna att få klarhet i mysteriet. Thomas drog fram sin tjänsterevolver, Samuel var inte beväpnad så han höjde bara ännu mer på lyktan. De gick sakta fram genom rummet, dimman hade nu blivit så tät att de bara kunde se ett par meter framåt. Det tycktes som om rummet hade blivit betydligt större än vad de trodde. Bakom dem hördes ett lågt morrande som skulle kunna komma från en mycket stor och väldigt arg hund. De vände sig sakta om och kunde först inte se någonting, alla deras kroppshår stod på ända och knäna började klappra som kastanjetter. Sedan såg de det, men de hade tittat för lågt, ungefär i hundnivå. I jämnhöjd med deras halsar lyste två röda punkter, ungefär lika stora som tallrikar. Det enda de kunde skymta av det som punkterna hörde till var en vag skugga i formen av en jättehund. Detta blev för mycket för Samuel, så han sjönk ihop avsvimmad. I ren panik avfyrade Thomas sin tjänsterevolver, och han var en mycket god skytt, men kulorna verkade inte ha någon som helst effekt på varelsen. Besten verkade hånle åt Thomas fruktlösa försök, och när han bara stod och tryckte av redan avfyrade patroner, så kastade den sig fram med ett språng och började riva och slita i honom. Under tiden hade Samuel kvicknat till och åsåg vad som höll på att hända med hans vän. Som genom ett mirakel hade fotogenlyktan hållit i fallet, denna tog han nu upp och slungade mot varelsen, något annat kom han inte på. Den sprack ljudligt när den träffade det som bara verkade vara skuggor och genast övertändes besten. Inom loppet av bara ett par sekunder, säkerligen en evighet för Samuel, så fanns det ingenting kvar av besten. Hela tiden medan den brann vrålade den som om helvetets alla djävlar pinade den. Tyvärr gick inte Thomas att rädda, han hade blivit alltför illa tilltygad i kampen. Först nu insåg Samuel att de mörka fläckarna på väggarna inte var fuktskador som han först hade trott, utan människoblod!! Han begav sig därifrån först några dagar senare. Med på resan följde kistan med Thomas kvarlevor, de är förresten begravda här i London. Thomas var den förste som föll i sällskapets tjänst, men sannerligen inte den siste, som Lord William kan bevisa för oss. Ja, han var medlem av sällskapet, men nu går jag händelserna i förväg. Det som hade skett på ödegården hade för alltid förändrat Samuels syn på världen. Under de följande trettio åren så samlade han in fakta om övernaturliga händelser världen över och knöt många män och kvinnor till sig. Dessa utgjorde grundarna till det som senare skulle komma att bli Korpens Sällskap. Tyvärr vet vi inte riktigt vad som hände med Samuel efteråt, enligt de sista anteckningarna så befann han sig i nuvarande Rumänien för att utröna uppgifterna om en varulv där. Sällskapets primära uppgift är att samla in information om allting rörande det övernaturliga, men även att sätta stopp för influenser från bortom vår sfär. Både jag, Antoine och Lord William är, var, medlemmar av detta sällskap, likaså flera andra personer inom alla upptänkliga yrken i världen runt om. Men vi är färre än du tror. Varför jag överhuvud taget nämner detta för dig är för att vi behöver dig och dina kunskaper. Nu när William är borta så saknar vi någon som kan förstå sig på dessa gamla dokument, merparten har aldrig hunnits med att katalogiseras, och det som har hunnits med är infört på datorn, givetvis översatt till engelska så att vi andra skall kunna förstå det," tillade Dorian med ett litet leende.

-"Jag tror att jag förstår precis vad ni menar," sade Marcus och fuktade läpparna.

-"Men gör inte misstaget och tro att jag gör det på grund av något slags personligt korståg, men jag gör det gärna för dokumentens skull. Behöver jag svära någon slags ed eller är det en hemlig ceremoni som tar vid nu," fortsatte han med ett leende på läpparna.

-"Jag är ledsen att ni skulle behöva bli indragen under de här omständigheterna, mon ami, men jag är glad att ni är med oss," sade Antoine som hittills suttit alldeles tyst, Marcus hade glömt bort att han fanns där över huvudtaget.

-"Det enda ni behöver göra nu är att ta emot den här och alltid ha den runt er hals, den är ett tecken på att ni är en av oss, frere," och med dessa ord överräckte han en silvermedaljong i form av en korp. Marcus vred och vände den i handen, men det fanns ingenting mer att se än det som mötte ögat.

Upplösningen
Under de många år som de hade tillbringat tillsammans hade de gång på gång besegrat den skräck de kände varje gång de stod inför något av monstren från utsidan. Givetvis hade inte varje uppdrag avlöpt med framgång, några av deras kompanjoner hade aldrig mer kommit tillbaka, men på det hela taget hade de gjort allting som stod i deras makt i Samuel Thornes anda. De hade kommit varandra så nära under denna tid och alla de faror de varit utsatta för, att det ibland kändes som om de kunde gissa sig till vad de andra tänkte. Det hade fallit sig ganska naturligt att Marcus övertog Lord Williams roll i egenskap av forskare, ledare och planerare. Han hade först känt sig väldigt osäker i sin roll och hade ofta konsulterat de andra, mer erfarna "spökjägarna" som han kallade dem, men hade utvecklats till en riktig ledargestalt. Givetvis konsulterade han fortfarande sina medarbetare, de var ju trots allt ett team, men han hade snabbt tillskansat sig de kunskaper de hade om det övernaturliga och hade nu blivit en riktig auktoritet inom området i sällskapet. Antoine var den lilla gruppens personliga armé, och det hade räddat livet på de övriga flera gånger att ha en sådan tillgång. Han tillgrep aldrig våld om det inte var nödvändigt, och Marcus hade faktiskt sett honom backa undan för tre överförfriskade ligister som ville slåss. Och aldrig hade han visat ens antydan till skräck, även i de situationer då de andra helst skulle vilja lägga sig ner och skrika att det skulle ta slut. Det var vid dessa tillfällen Antoine tog kommandot och fick dem att ta sig samman, allting som skrämde de andra verkade bara rinna av honom som vatten på en gås.

Dorian hade fått mer framåtanda efter Lord Williams död, blivit mer farlig skulle Antoine vilja påstå. Hon hade inte brytt sig så mycket om att utforska de förmågor hon hade, men hade efter hand lagt mer och mer tid på att utveckla och testa dem. De flesta gångerna var det bara en ren hypotes de hade att gå på till en början och inte sällan blev det ett fullständigt misslyckande, men några gånger så genererade det verkligen någonting. Hon hade lärt sig att tyda psykiska "avtryck" på olika föremål som ägaren hade haft, hon hade utvecklat ett nästan sjätte sinne för övernaturliga ting och det hade också bidragit till deras överlevnad. Vid ett tillfälle hade hon lyft en stor kyrkklocka som hade missat dem med bara ett par centimeter, och fångat en av deras tillfälliga kamrater under, den måste ha vägt ett ton minst. Som en sista utväg hade hon sin psykiska sköld, sin Aegis. Det hade visat sig vid ett minst sagt ofrivilligt fälttest att de var fullständigt skyddade, men inte det som befann sig på andra sidan.

Parallellt med de övriga uppdragen så hade Marcus under årens lopp översatt och gjort efterforskningar om de gamla pergamenten som hade lett till den situationen han befann sig i nu.

Efter många långa års efterforskningar så hade de kommit fram till att dagboken, för det visade sig vara en sådan, var skriven av munken Barthalomeus som tvångsförflyttats till ett kloster uppe i skotska högländerna av sina föräldrar. Han hade uppenbart inte tyckt om den hårda disciplinen på klostret, och till följd av detta hade han stulit en farlig bok från klostrets bibliotek, kallad In Veritas Succibi. I denna bok som han studerade varje kväll när han egentligen borde ligga och sova, hade han lärt sig hur man åkallar en Succubus. Enligt folktron var det en kvinnlig demon som gav mardrömmar åt sovande män, den manliga motsvarigheten kallades Incubus. Ett exemplar av boken fanns på de digra hyllorna i biblioteket under jaktstugan. Den tog upp den aspekten som folktron hade missat, för att en Succubus skulle framträda måste den bli "inbjuden" av en man, som under lång tid utövat de komplicerade formler som skulle leda henne till honom. Vidare så skulle, enligt boken, denna Succubus befinna sig helt i mannens våld och vara förmögen att uppfylla alla dennes önskningar. Någonting som helt bestreds av Barthalomeus dagbok. Det var förmodligen sant att den måste åkallas först, men när den blivit framkallad stod den fri att göra precis som den själv behagade. I slutet av dagboken berättade den sista anteckningen, bara en vecka efter den första, att Barthalomeus satt ensam i sin cell. Av anteckningarna kunde man läsa ut att han måste vara vansinnig vid det här laget, han var den ende som fortfarande levde. Alla de andra bröderna hade en efter en gått en synnerligen grotesk död till mötes, och trots deras försök att fly från denna plats som Gud hade övergivit så kunde de inte öppna dörren, de var instängda som lamm i en fålla och det återstod bara att vänta på slakten.

Vidare forskningar hade gett vid handen att klostret hade genom hittills inte känd orsak raserats till grunden en ovädersdag i slutet av juni år 1148. Själva platsen hade stått orörd fram tills dess att en rik adelsman i slutet på 1700-talet beslutade sig för att uppföra ett stort hus på denna platsen. I de åldriga anteckningarna kunde man läsa att byggjobbarna hade haft ett drygt jobb med att släpa upp byggmaterialet till toppen av kullen. Snart sattes rykten i svang om att det spökade på platsen, man hörde konstiga ljud och såg märkliga skuggor, alltid efter mörkrets inbrott. Byggjobbarna fick adelsmannen att gå med på, trots hans noggrant utformade tidsplan, att bara jobba under dagtid. Adelsmannen ryktas ha påträffats en kväll inte långt efter det att huset stått färdigt, då irrade han omkring på bygden och mumlade osammanhängande, hela hans klädnad var blodig. Man uppsökte huset och fann hela dennes familj massakrerade av en stor kniv. Till saken hör att i handen hade mannen hållit en blodig sabel. Det blev ett ramaskri över hela bygden, och i rent raseri hängde de mannen på bytorget. Gamla sägner förtäljer att månljusa nätter kan man ännu se honom irra omkring på heden med sin blodiga sabel, och alla de som sett honom har dött snart efter det att de sett honom. Han har kommit att förknippas synonymt med Döden i byns omkrets. Det har gjorts försök att sälja huset, men alla de ockupanter som varit hugade har flyttat efter bara ett par dagar, många halvt skrämda från vettet. Vid det här laget hade huset stått tomt och öde i mer än etthundra år.

Det verkade som om dagboken var intressant för flera andra intressenter som arbetade ur skuggorna. Nyligen hade de haft en sammanstötning med en besvärjare, en mycket skicklig sådan. Det var väldigt nära att de alla hade gått åt, men de hade klarat sig med en sista kraftansträngning. Innan han dog så hade de kunnat lista ut att han var den som låg bakom zombieattacken mot Marcus för så många år sedan. Dessutom, på grund av vad han hade sagt i triumfens ögonblick, var det även han som hade legat bakom Lord Williams frånfälle. Detta hade gjort Dorian så rasande att hon uppbådade en sista viljeansträngning och lyckades bryta förtrollningen. Hans sista ord hade varit en bön till Succubusen om att hjälpa honom, men antingen så hörde hon inte eller så brydde hon sig inte, troligtvis det sistnämnda.

Med dessa indicier innanför västen så hade de begett sig till de skotska högländerna för att avsluta någonting som påbörjades för väldigt länge sedan.


-"Herre Gud, vad ända in i glödheta helvete är det där," skrek Marcus skräckslaget när varelsen slingrade sig ut ur dörröppningen samtidigt som han höjde korset med skakande händer.

-"Jag har inte den blekaste aning, men stort är det i alla fall," sade Antoine lugnt samtidigt som han metodiskt kramade av skott efter skott mot varelsen. Det tycktes faktiskt som om kulorna bet. För varje sår väste varelsen med tordönsstämma.

-"Titaniumtäckta kulor, bättre än silver," flinade Antoine.

Varelsen hade en stor otymplig kropp och rörde sig långsamt, längs sidorna hängde sex par armar, ungefär som en spindels ben, den slet med sig större delen av dörrposten och reste sig vrålande upp. Den var minst tre meter hög och en stor del av den verkade fortfarande befinna sig inne i huset. Tack och lov hejdade den sig på bara ett par meters avstånd, orsaken var inte så svår att finna. Dorian stod med halvslutna ögon, men var redan på väg att säcka ihop av ansträngningen. Det var mycket oroväckande. Antoine fortsatte att krama av skott efter skott lika lugnt som om han befann sig på en skjutbana och bytte magasin när det första var slut. Flera stora sår hade slagit upp i den groteskt stora ormkroppen och ur dem rann någonting trögflytande. I blixtskenet kunde de se ansiktet på varelsen. En gång hade det varit ett mycket vackert kvinnoansikte, men nu var det rynkigt och håret var tovigt. Ansiktet var blekt och munnen uppvisade sylvassa tänder och en stor ormtunga.

-"Jag orkar inte hålla den längre, den är för stark, förlåt mig William," viskade Dorian med svag stämma. De såg till sin fasa att hon hade lagt sig platt mot marken, nästan borta av utmattning.

-"Spring Marcus," beordrade Antoine och knuffade honom i ryggen så han snubblade utåt åt höger. Det var i grevens tid insåg Marcus. På den plats där de stått bara ett ögonblick tidigare så föll den tunga ormkroppen ner när ingenting längre bjöd motstånd med sådan kraft att hela marken verkade gunga som av en jordbävning. Han insåg också att Dorian och Antoine hade stått på den platsen tidigare. Han blev som paralyserad av vännernas frånfälle och såg som i en dröm hur varelsen, som han nu visste var Succubusens verkliga gestalt, krälade närmare honom utan större brådska. Någonting stänkte upp från marken under varelsen, och det var inte regn.

-"Vi har kommit hit för att ge dig le Mort grande för evigt, och det skall du också få," hördes plötsligt Antoines röst. Marcus såg honom klättra upp på varelsen som en råtta uppför en vägg, ända upp till huvudet. Varelsen kastade sig av och an, men han höll stadigt med ena handen i det toviga håret och med den andre sköt han alla kvarvarande skotten rakt in i ögat på varelsen. Slutstycket hakade upp sig, ett tecken på att magasinet var tomt. Halva huvudet var bortskjutet, men varelsen vägrade fortfarande att dö, även om den var allvarligt skadad. Ögat hängde i en nerv halvvägs ner till hakan. Med en sista knyck lyckades den frigöra sig från Antoine som höll så hårt i håret att en hårtest var kvar i hans hand. Han hade laddat om med sitt sista magasin, och sköt hela vägen. Ända tills han slog in i väggen och ett ljudligt knäckande ljud hördes. Marcus var tillräckligt erfaren vid det här laget för att se att han brutit nacken i fallet.

-"Sssååå, lilla männissskaa, ni har kommit för att försssööka döda miiig," väste varelsen med förvånansvärt ljuv och behaglig röst.

-"Det är bara du kvar nu, varför ger du inte upp? Jag har ssstörre användning för dig levande, nämligen som ersssättare för min förre hovtrollkarl. Du kommer att få mer makt än du någonssin drömt om," sade varelsen och Marcus insåg att han höll på att bli hypnotiserad.

-"Det enda du behöver göra är att ssslänga bort korsset du håller, ssså sskall du få makt bortom dina vildassste fantassier," fortsatte varelsen och var nu så nära att Marcus kände stanken från dennes andedräkt, men den höll fortfarande sig utom räckhåll för korset, som om den var rädd för det.

-"Är det det här korset du menar, visst skall jag göra er till viljes och kasta bort det," sade Marcus medan han uppbådade all viljestyrka han hade. Någonting vått klibbade längs byxbenen innanför regnkläderna, men det brydde han sig inte om nu.

-"Ta emot, din hagga," vrålade han plötsligt och kastade korset som såg så patetiskt litet ut jämfört med varelsen. Han hade siktat rätt, det var svårt att missa ett så stort mål på det här avståndet. Det träffade ormkroppen och genast började hela varelsen brinna.

-"Neeej, det var inte ssså här det sssskulle gååå," vrålade varelsen och övertändes väldigt fort. Regnet gjorde ingenting för att dämpa effekten. Stanken av brinnande kött låg över hela platsen, och inom en kort stund fanns ingenting kvar av varelsen, inte ens en askhög. Det enda som fanns var ett litet silverkrucifix, helt oskadat och kallt. Marcus fällde hejdlösa tårar över sina fallna kamrater. Dorian hade blivit krossad av varelsens tyngd och sedan bokstavligen utplattad och Antoine hade fått nacken bruten.

-"Mina vänner jag skall aldrig glömma er," yttrade Marcus tyst för sig själv. Sedan tog han itu med de bestyr som måste göras.

Epilog
Dörren till den madrasserade cellen på psykavdelningen öppnades och den unge mannen med det långa blonda håret såg återigen doktor Jones. Hur han avskydde den mannen. Han förstod inte. Men den här gången hade han med sig en annan man han inte sett förut, han var trots omständigheterna inte galen, och fullkomligt övertygad om att det inte var någon släkting eller arbetskamrat.

-"Mister Hide, det här är doktor Bloomfield som har läst om ert fall och vill hemskt gärna studera det för att hjälpa er att bli frisk," sade doktor Jones med den röst som man tilltalar små barn med, den röst han alltid använde. Hide tittade bara på doktorn utan att svara.

-"Jag är inte säker på att han förstår vad jag har sagt, ibland är han bara på det viset," sade doktor Jones överslätande till den man som presenterats som doktor Bloomfield. Denne doktor var en gammal stöt, minst lika gammal som farsan, tänkte Hide vars förnamn var Clarence och hade nyligen uppnått tjugotre års ålder. Han hade nog varit snygg en gång i tiden men drogs nu med minst tjugo kilos övervikt, men det var någonting förtroendeingivande över honom, han skulle kanske till och med vilja lyssna.

-"Jag skulle vilja bli lämnad ensam med patienten en stund," sade doktor Bloomfield till Jones, men han tittade hela tiden på Clarence.

-"Jag vet inte riktigt om det är så lämpligt," började Jones.

-"Hurså, pojken bär ju tvångströja, och om ni vill så kan ni lämna två vårdare utanför. Dessutom har jag ju min assistent mister Hart med mig här" avbröt Bloomfield honom.

Clarence skrattade hjärtligt åt det hela, han kunde bara inte hjälpa det.

-"Nåväl, låt gå då," sade doktor Jones och gick ut tillsammans med vårdbiträdena och stängde dörren. Kvar i rummet fanns Clarence, doktor Bloomfield och en annan man med snaggat hår och bister uppsyn. Clarence skulle inte vilja möta honom i ett slagsmål, han såg egentligen inte farlig ut, men det var sättet han rörde sig på. Som ett rovdjur på jakt.

-"Clarence," började doktor Bloomfield.

-"Jag har läst vad du har råkat ut för och jag tror inte att du är galen, inte mer än vi andra normala människor. Tyvärr är det svårt att acceptera detta för det rationella sinnet. Jag företräder vissa människor som vet att dina erfarenheter är till gagn för oss. Om du bara går med på att hjälpa oss skall vi se till att du blir utskriven så snart som möjligt. Du behöver bara säga ja," fortsatte han.

-"Ja," svarade Clarence med hopp i rösten.

-"Det är bra, jag kommer och hälsar på i morgon igen så kan vi prata mer om dina erfarenheter, Clarence. Tyvärr har jag lite bråttom just nu, men jag lovar på heder och samvete att du snart skall bli fri igen," sade doktor Bloomfield och knackade på dörren. Den öppnades nästan genast av vårdarna och han gick utan att titta sig om mot utgången.

I väntan på att Hart körde fram bilen snurrade Marcus Tyrone på kedjan till medaljongen och tänkte:

-"Kampen går vidare."

The End