Rivalen
en erotisk thriller i Khelataar,  av Åke Rosenius

Leeyhta Weliæ slog sömndrucket upp ögonen och såg på Mont och Lemina.
     Att bara ha statyer av urgudarna var ganska vanligt hos Braluwaamæklanen, som föredrog att tillbe deras barn ute i det fria. De flesta brukade dock ha ett eget rum - eller en egen bod - för sina gudastatyer. Den här familjen hade istället anammat en östlig sed att ha dem stående i sängkammaren, vända mot sängen så att gudarna själva kunde se att gårdens Make och Maka utförde den heligaste av akter. Idén som sådan verkade klok för Leeyhta, men hon hade aldrig kunnat vänja sig vid att de var det första hon såg när hon vaknade.
     Statyerna var enkelt gjorda - två trästycken med lägligt placerade kvistar och gropar som tydligt visade vem som stod för vilket kön, och med Stav och Urna fastkilade i springor i träet. Ansiktena var däremot omsorgsfullt snidade med täljkniv.  Leeyhta hade alltid fascinerats av Leminastatyns ögon; uppmärksamma, mjuka men allvarliga ögon som kunde trösta henne likväl som göra henne obehaglig till mods. Hon var väl medveten om att statyn i sig bara var en träklump, men ibland verkade dess blick ställa frågor; tvinga henne att själv fråga sig saker.
     Här låg hon, pliktskyldigt intimt tryckt mot den man som hon varit gift med i fyra år, men älskade hon Aluhn som en hustru förväntades älska sin man? Älskade han henne?  De hade samma åsikter om det mesta och när de grälade var det oftast om småsaker. Deras kärleksliv... Gudar, de tog ibland i så att de nästan fick skavsår, men hon fick ofta känslan att de gjorde det mest för att de borde det, som för att bevisa sin kärlek för någon. För sig själva, och för en omvärld som krävde det av dem.
     Deras äktenskap hade, som seden bjöd, arrangerats av deras föräldrar - första gången de möttes var när de förlovades på Menithiews ätteting som femtonåringar. Leeyhta hade tackat Allfadern för att han skänkt henne en fästman som såg bra ut, men hon kunde inte minnas att hon någonsin ifrågasatt om hon skulle komma att älska honom; mellan Make och Hustru var det närmast en självklarhet och hon skulle förmodligen ha tyckt likadant vem han än hade varit. Emellertid kunde hon efter åratal som Aluhns kvinna ibland känna att det fattades något, fast hon inte visste vad. De gånger tvivel uppstod kunde de tillfälligt dränka alla funderingar i kyssar och smekningar. Frågan var bara om de två tvärs över rummet uppskattade eller klandrade dem för det...

Aluhn började röra på sig. Leeyhta slingrade sig ovanpå sin man och kysste honom demonstrativt. Han slog inte upp ögonen men omslöt henne genast i sina armar. Hon förstod aldrig hur han alltid kunde vara så pigg efter att just ha vaknat.
     "Hustru, du har verkligen Allmodern i dig den här morgonen!"
     Hon kände hans mandom styvna mot hennes lår. Egentligen var hon mest av allt sömnig och kände på sin höjd för att kela lite, men det visste han redan; de kände varandra tillräckligt väl för att veta vad som var vardagsflört och vad som var allvarliga inviter. Hon strök långsamt sin nästipp runt hans.
     "Önskar herrn göra sin kvinna lycklig innan frukost?"
     "Fram till middagen om jag fick råda, men det är mycket som måste göras idag. Goors sköte väntar också på min uppmärksamhet."
     Visstja! De hade inte lång tid kvar innan vårsådden måste vara ute på fälten, och den slitna gamla plogen behövde lagas innan han kunde plöja.  Jaha, då var det slut på föreställningen.
     Aluhn klev ur sängen, frustande och hoppande i den plötsliga kylan och med sin mandom stolt svajande inför de två statyerna. Leeyhta låg kvar och kurade ihop sig under fårpälsarnas värme medan han tände en brasa i härden.  När han var färdig lyfte han försiktigt sin hustru ur sängen och ställde ner henne på golvet, med täcke och allt, och lyfte det sedan av hennes nakna kropp som en mantel. Hon jämrade sig över kylan innan hon tog sin tillflykt i hans armar och fnittrande lät hans händer bota hennes gåshud.
     Det, och det åtföljande delandet av tvättbaljan, hade blivit något av en daglig morgonritual för dem; Leeyhta skulle inte ha något emot om de kunde vänta tills brasan hade hunnit göra rummet varmt, men det skulle väl förta poängen med det hela.

När de båda var klädda klarades frukosten av under småprat om vädret och dagens sysslor. Det var en kulen morgon och Aluhn var allt annat än ivrig att gå utanför dörren, men det visade han som vanligt inte med en min; någon annan än hon skulle aldrig ha märkt det. Han satte i sig det sista av sin kornmjölsgröt och reste sig för att be en kort bön till Allfadern medan han fortfarande tuggade på en brödkaka.  Nästa morgonritual vidtog: Hjälpa honom med ytterkläderna, förmana honom att ta det försiktigt därute, vänta tills han vänder sig om vid dörren, se varandra djupt i ögonen under tystnad.
     "Aluhn, make..."
     "Leeyhta."
     Hennes händer över hans kinder, hans bakom hennes öron. Djup kyss. Aluhn gick ut, och det Lyckligt Gifta Paret hade genomfört ännu en morgon tillsammans.
     Leeyhta plockade undan husgeråden och började rulla ihop deras sängkläder för att kunna gå ut och skaka dem. Aluhn kom som hastigast in med mer ved och en hink färskt vatten innan han försvann ut igen. Hon hörde honom men tittade aldrig upp. Ingen av dem sade något den här gången.
     Känslan av varma händer fanns fortfarande på hennes hud, och medan hon arbetade vandrade hennes uppmärksamhet till flyktiga visioner om att ha honom där - händer på hennes axlar, omfamnande starka armar, grova fingrar genom håret... Hennes blick mötte plötsligt Allmoderns, och en stickande fråga fick henne att stanna upp. Hade hon Aluhn i tankarna, eller bara någon karl i allmänhet? Hennes moster hade sagt att den som tänker på mäns kroppar bjuder hem deras andar, och som gift kvinna stördes hon av den tanken.  Nej, hon kanske hyste tvivel på deras kärlek, men hon var minsann ingen Siimiriæl! Kvinnan i gården nere vid skogsbrynet hade känt Aluhn sedan barnsben och hade aldrig gjort sig någon möda om att dölja sina känslor för honom; vad hennes fantasier kunde handla om ville Leeyhta helst inte tänka på. Siimiriæls make var en snäll och hårt arbetande karl. Kanske lite dum, men han förtjänade bättre.
     Alla funderingar på hushållsarbete kändes plötsligt ganska trista. Leeyhta beslöt därför att börja morgonen med något helt annat, fast hon egentligen inte hade planerat det förrän in på aftonen.

Hon satte ett kärl med vatten över elden och tog fram ett träskrin ur ett skåp. Det lilla skrinet var gammalt och väl använt, och när hon öppnade det greps Leeyhta som alltid av en behaglig rysning; detta var hennes eget arv, helt vid sidan av släktnamn och hus och ägor. Dess innehåll av amuletter, stenar, påsar och små askar, och doften som kom från dem, gav hennes liv en djupare mening. När hon som liten flicka hade suttit i sin mosters knä och i tur och ordning fått varje litet objekts betydelse och användning förklarad för sig hade hon betraktat skrinet som en spännande hemlig skattkista, och den känslan hade aldrig riktigt försvunnit med åren.  Överst låg en tygduk som hon försiktigt lyfte undan innan hon tog upp skrinets största och mest viktiga föremål, ett tätt förseglat lerkrus målat med skyddande symboler. Hon öppnade det och måttade försiktigt några nypor av dess starkt doftande örtblandning i det nu sjudande vattnet.
     Med den ångande dekokten silad och upphälld i en mugg lade hon så ut duken med sitt intrikata cirkelmönster på golvet vid gudastatyerna, och satte sig på knä med sina Fem Verktyg framför sig - ett ljus, en skål vatten, en skål med jord, ett knippe fågelfjädrar samt en tygbit där hon skrivit sitt eget namn.

Leeyhta var en utövare av sejd, trolldomskonster som förts vidare av utvalda kvinnor inom släkten sedan urminnes tider. Hon själv hade som flicka fått lära dem av sin moster; långa samtal under sena kvällar, förbjudna för andras öron, som hade knutit henne till en uråldrig kedja av kvinnor förbundna genom blodsband såväl som kunskaper. Traditionen var Leeyhtas stolthet - och hennes största skam, för hon var också drabbad av samma förbannelse som under generationers lopp plågat alla släktens ffaluurer. Den kvinna som vandrade i andeklädnad kunde inte få barn.
     Det var inte vanligt förekommande - Leeyhta hade flera gånger mött völvor som själva varit mödrar - men i just hennes släkt gjorde den inga undantag. De förklaringar som brukade föreslås var många och vitt skiftande; hon trodde inte på merparten av dem. På tinget hade hon upptäckt, under ett viskat samtal i en träddunge, att några av växterna som ingick i hennes traditionella örtdekokt också användes i de förtäckta ritualer som glädjehusens siimluurer sades praktisera mot oönskade havandeskap. Leeyhta misstänkte att det fanns ett samband.
     I vilket fall gjorde förbannelsen att de kvinnor som invigts i sejdkonst ofta hade fått svårt att bli gifta. Aluhn var en yngre son av mindre betydande släkt än hon, ändå hade det ansetts uteslutet att han skulle lämna sin klan och giftas in i Weirengiwohl med en flicka som inte kunde bli en riktig kvinna. Att bli en Braluwaamæ och leva långt från sina blodsföräldrar var dock ett uthärdligt pris för de hemligheter hon prisade så högt.
     Kunskap om andra, mer tvivelaktiga konster hade också bevarats över generationerna. Hennes mormors farmors syster hade lärt sig de flesta av en andevandrare från öster. De fanns noggrannt beskrivna på ett par träinpackade läderark i skrinets botten, men bara tanken på att använda dem fick Leeyhta att rysa.  Hon läppjade på muggens innehåll och inledde en förberedande meditation medan hon betraktade varje Verktyg i tur och ordning...


Aluhn gick bort mot getternas hage, muttrande över den fuktiga kylan. Hjovieems morgnar var bistert kalla och han avskydde att vara ute i sådant väder. Känslan gjorde honom lite skamsen; en bra karl ska inte känna efter så förbaskat. En snabb blick på huset brukade räcka för att låta honom bita ihop och knoga på - därinne fanns en god kvinna vars välbefinnande hängde på att arbetet härute blev gjort - men en man på egen gård borde inte ens tänka på sådana ynkligheter som om vädret var dåligt. Kanske det var tur att de inte hade några barn, beroende av en fader som gnällde så fort det blev lite kallt om näsan?  Å andra sidan hade han väl inte offrat till Thyliab sen Nattdagen, så han kanske fick skylla sig själv. Han kunde gott föreställa sig ett skäggigt muskelberg skadeglatt skrockande åt honom från någonstans ovan molntäcket.
     Kylan avhöll honom inte från att som vanligt stanna till vid lilla Anaæs gravträd och skänka henne en värmande tanke. Hans två år yngre syster hade alltid varit en liten solstråle och Aluhn hennes favoritbror, men när hon bara var åtta år föll hon från en vagn och bröt nacken. Han mindes bara alltför tydligt Jirgans ansikte när den äldre brodern stapplande kom hem med den lilla kroppen i sina armar. Deras släkt brukade sällan följa seden att gräva ner de dödas aska och plantera gravträd, fast i hennes fall hade alla tyckt att det var det mest lämpliga. Aluhn utstötte en tung suck av saknad, liksom han gjorde varje dag. Om Leeyhta bara hade fått möta henne...
     Nåja. Om hon hade levt hade det troligen varit hon och hennes man som hade bott här idag. Den gård Aluhn fått överta var en ganska oansenlig utgård i familjens ägo, långt mindre än storgården några kilometer bort som nu sköttes av hans båda äldre syskon, Jirgan och Gianna, och deras familjer. Deras föräldrar hade bott här när Anaæ dog, men ett par dödsfall och några släktingar som blev för gamla för att orka sköta storgården hade ändrat saker och ting. Det hade varit bestämt långt i förväg - till Giannas lättnad, för annars hade lillgården tillfallit henne - att han skulle utlokaliseras hit tillsammans med "den där sterila jäntan". (Siimiriæls ord; ett tillmäle som mer än en gång tvingat honom i slagsmål med hennes släktingar för att försvara Leeyhtas heder. En ärlig tös, Siimiriæl, men väl så lösmynt.) Gården var i gott skick och hade ganska bra jord, men han ägde inte ens några worrser utan var tvungen att låna en från Jirgan så fort han skulle plöja.  På tal om djur...

Getabocken bräkte varnande när Aluhn närmade sig, och kom ensam fram för att möta honom. Resten av flocken stannade under regnskyddet som stod i ett hörn av hagen. Den behornade boldtaaren accepterade den tvåbentes närvaro så länge denne kom med mat till hans klan, men bevakade ändå Aluhns varje rörelse medan han lade ut hö och havre åt dem. Bockens pliktkänsla var beundransvärd, om än väl så nitisk; det kunde vara ett helt företag att locka bort honom när getterna skulle mjölkas. Turligt nog var Leeyhta ganska bra på det.  Aluhn sneglade bakåt medan han gick iväg. Bocken väntade tills han var på behörigt avstånd, inspekterade maten och gick sedan bort till regnskyddet för att hämta de andra.  När Aluhn närmade sig hönshuset kacklade tuppen varnande och kom ensam ut för att möta honom.
     Med ved och vatten i huset och djuren utfodrade var det tid att ta sig an plogen. Aluhn öppnade dörren till redskapsboden, och Miirgeeni slank ut och strök sig vänskapligt mot hans ben. Den mörkgrå katten hade dykt upp och bosatt sig på gården för ett par år sedan. Det hade tagit länge innan hon vågat gå in i själva huset, men numera var hon helt hemtam hos dem och brukade ofta sova i deras säng på dagarna.
     "Har jakten varit bra inatt, Gråpäls?", log han medan han kliade henne bakom öronen, "Gå in till Leeyhta så får du lite fisk!"
     Miirgeeni jamade glatt till svar och travade iväg mot huset.  Ja, den katten... Ibland kunde Aluhn inte låta bli att undra om hon inte verkligen var en gårdsande som kommit för att vaka över dem. Man hörde ofta folk säga så om sina katter, men i hennes fall var det ovanligt välfunnet.
     Inne i redskapsboden fann han sin arbetsbänk fläckig av blod, svansstumpar och små utsmetade leverbitar från massakrerade råttor. Kattskrället hade använt den som matbord igen!  Sedan han torkat av bänken lade han upp plogen och började inspektera. Ett tvärstöd var sprucket, fästena för draglinorna borde sättas om och så måste han fetta in den. Stödet gick förmodligen att laga, men han behövde rep för att spänna ihop ramen innan han kunde lossa det.  Efter en lång stunds idogt riggande och knytande konstaterade Aluhn att han måste ha lite mer rep, så han drog fram en stege och klättrade upp på det trånga bodsloftet. Såvitt han mindes hängde det en rulle i ett hörn häruppe. Han började krypa på alla fyra inåt i halvmörkret...

...där den nakna kvinnan satt och väntade på honom; han märkte henne inte förrän han kröp rakt in i hennes famn. Släta, varma kvinnobröst trycktes mot hans ansikte. Hon slog upphetsat sina armar om hans huvud och drog honom med sig när hon sjönk bakåt på rygg. Ivriga mjuka fingrar sökte sig innanför hans tröja...

Aluhn tittade upp från den punkt där han hade stannat med pannan mot brädgolvet.  Hm! Ingen tid att drömma om Leeyhta nu. De kunde älska på ett ställe som var både varmare och bekvämare än det här, men inte förrän dagens arbete var avklarat.
     Egentligen inte Leeyhta, rättade han sig. Sådana fantasier om älskog på udda platser hade han haft ända sedan han var pojke, långt innan han mötte sin fru för första gången. När han var yngre ville den nakna drömflickan bara kela och kramas, i trädhus och under trappor, men hennes kropp och hennes lystnad hade mognat i takt med honom. Efter sitt giftermål hade han dock blivit van att bara tänka på henne som Leeyhta.
     Han hade aldrig nämnt det för henne; hon skulle kanske tolka det som att han försökte få henne att faktiskt smyga runt bakom buskage och vedhögar utan en tråd på kroppen... Dessutom, även om de kändes klarare än andra dagdrömmar så var ju de där scenerna bara små avslappnande pauser som knappast fördröjde honom i arbetet. Inget värt att tala om.

Han fortsatte inåt tills han hittade reprullen, och drog den med sig ner på bottenvåningen. Hur var det nu man skulle knyta...


Leeyhtas meditation avbröts av Miirgeeni som jamade utanför dörren. Hon reste sig med en road suck - när Gråpäls ville ha uppmärksamhet fick själva gudarna vänta - och släppte in katten. Det fanns kvar lite fiskrester som hon hade sparat åt henne. Katten åt snabbt upp dem och ville sedan bli utsläppt igen. Leeyhta var inte förvånad; någonting med ritualen gjorde katten nervös, och Miirgeeni verkade kunna känna på sig när hennes matte tänkte göra något konstigt. Eller så gillade hon inte lukten av örtdekokten.

Leeyhta satte sig åter på knä framför statyerna för att be till dem, eller åtminstone till Allmodern. Det hade med åren blivit en naturlig ansvarsfördelning i huset - Aluhn bad till Mont, Leeyhta till Lemina. När hon bad om lycka eller fruktsamhet för deras egen skull brukade hon finna det mest passande att göra det med bart sköte, fast nu gällde det deras åkrar så hon hade inte brytt sig om att klä av sig. Det här var hur som helst bara diplomati, en anhållan till Goors moder om stöd inför deras böner till en ombytlig och tidvis sniken dotter. De mer omfattande ritualerna för att blidka jordgudinnan själv skulle komma senare.
     Därefter började hon förbereda sin trans igen. I vanliga fall var det inget hon brukade göra på dagtid, men en resa i andeplanet kunde avslöja mycket om hur det stod till i deras åkrar inför sådden, och hon hade lovat Aluhn att få det gjort innan han skulle börja plöja. Efter en ny kort meditation tömde hon snabbt muggen i ett par djupa klunkar och började, svajande med överkroppen, sjunga en cirkelramsa medan hon kände den starka örtdrycken ta verkan på allvar...

Leeyhtas kropp låg apatisk på mattan, visserligen tömd på sin Ande men påtagligt svag och sårbar sedd från utsidan. Var det så där Aluhn såg henne?  Hon skakade av sig tanken och lämnade huset i andeklädnad för att inspektera omgivningen. Som vanligt fick hon en kort men vass känsla av osäkerhet när hon kom ut. Ingen utmanade en Hustru i hennes eget hus, men den värld av skuggor och former som motsvarade deras tomt var ett ganska öppet territorium, fastän de flesta av dess andar tillskrev henne viss auktoritet. Även på en så här kort resa passerade man dunkla platser som var svåra att genomtränga och hon brukade undvika dem för att inte reta sig med någon.  De flesta andeskepnader här, som getterna eller det där i brunnen, var välbekanta för henne. Vissa andra var dock ganska vaga i formen, och hon kunde inte alltid avgöra med säkerhet om de tillhörde andra människor, djur eller rena andeväsen. Sådana var det bäst att vara försiktig med.
     Just nu verkade dock risken för konflikt vara minimal. Det var vår, och så här års genomsyrades allt av Kvinnligt och Manligt i samklang, av åtrå och förökelse - av LUST, den ursprungligaste och mest heliga av alla fröjder. Leeyhta insöp känslan och sällheten omkring henne. Hon talade med åkermullen och fann den välmående. Hon hälsade de små friska ogräs som spirade i jorden och bad om ursäkt för att hon snart måste bli deras fiende. Hon lyssnade på en gammal asp som var Hjovis vän och visste mycket om kommande väder. I dess grenverk fann hon en ung häckande sparvhona som sjöng ut sin lycka över en nyfunnen make.
     "Jag förstår" svarade hon, "Även jag har en hanne och njuter Allmoderns fröjd med honom. När sollyktan har sänkts skall också vi älska tillsammans i vårt bo."
     "Så fel du har, Leeyhta Weliæ!"
     Leeyhta kände en plötslig våg av kyla som fick sparven att snabbt fly därifrån. En annan närvaro hade dykt upp utan att hon märkt den nalkas. Den var kraftfull och glödde av bister vrede - vrede riktad direkt mot henne. Hon kunde inte avgöra vad den var, men skepnaden i vilken den valde att visa sig för henne var tydlig nog; en kurvig, utmanande sensuell kvinna, strålande av passion och helt naken.
     "Tror du verkligen att fyra väggar och ett torvtak gör dig trygg? Du är inte bara en slyna, utan en dum slyna - jag har nog sett hur du har lagt beslag på honom, men du ska inte lyckas med det. Hör du det?? Jag tänker inte låta dig behålla honom!!"
     Den nu ganska oroade Leeyhta förstod ingenting.
     "Vad talar du om..? Vem är du, vad... vad är det egentligen du vill mig?"
     "Jag har haft honom fler gånger än vad du kan räkna, och ändå har du mage att påstå att han är DIN?! Jag har fått nog av dig, så lyssna nu noga, Leeyhta Weliæ!" Kvinnoanden väste fram släktnamnet, "Vid nästa fullmåne kommer jag att en gång för alla ta Aluhn ifrån dig.  För alltid!"


När Aluhn korsade gårdsplanen greps han av en vag olustig känsla - en sorts spänd stämning som han inte riktigt kunde sätta fingret på, i synnerhet som han var ensam ute. Han stannade vid Anaæs gravträd och kisade bort mot huset men kunde inte se något ovanligt. Leeyhta hade kanske börjat sejda? När de var nygifta hade hon ibland följt efter honom i andeform och retats med att försöka "kittla" honom; känslan var ungefär som att plötsligt minnas någonting extremt brådskande som man hade glömt bort. Det fick honom alltid att studsa till, men hon hade slutat med det sedan han tappat ett stort lerkrus som gick i kras. Säkert hon som var på retfullt humör igen, intalade han sig. Ändå...
     En grå skepnad dök blixtsnabbt ner och slog in ett dussin sylvassa små klor i hans ena axel; Miirgeeni hade suttit uppe i gravträdet. Hon tryckte kelsjukt sitt huvud mot Aluhns tinning.
     "Du borde faktiskt inte klättra i det där trädet, Gråpäls. Man ska visa respekt för de döda!"
     "Mreeou."
     Miirgeeni strök sig lite till mot honom innan hon plötsligt ryckte till som om hon hade blivit stucken. Hon hoppade ner och försvann snabbt in under redskapsboden. Aluhn suckade och började gå iväg mot skogen. Ja, den katten... Nu var den tryckta stämningen i alla fall borta. Vädret kändes inte lika eländigt heller. Nästan behagligt ute.


"Vid nästa fullmåne kommer jag att ta Aluhn ifrån dig. För alltid!"
     Leeyhta var kallsvettig när hon vaknade upp ur sin trans. Någon hade förklarat henne krig! Men varför?? Vem var den där kvinnan?  Hon stapplade upp på ostadiga fötter, fortfarande omtöcknad av dekokten, och tittade vildögt omkring sig - halvt redo att gå i kamp med sin nakna fiende här och nu, frustrerad över att finna sig vara lika ensam i huset som tidigare.
     "Jag har haft honom fler gånger än du kan räkna..."
     Vem VAR den där kvinnan?!
     Hon fyllde darrande ett stort krus med vatten och omväxlande drack och stänkte det i ansiktet för att bli klar i huvudet. Den isande vätskan strilade nerför hakan, försvann in genom hennes urringning och vidare ner innanför klänningen. Hon kunde snart känna kittlande kalla rännilar längs hennes ljumskar.
     "Det här är jag, Vattenfader", muttrade hon, "Ta dig en noggrann titt, och vet vilken kvinna Aluhn Weliæ av Braluwaamæ tillhör!"
     Leeyhta motstod lusten att gå ut för att hitta sin man, lade sig raklång på golvet och fixerade en punkt i taket med blicken. Kvinnan hade sagt "vid nästa fullmåne" - det var om två dagar; tid nog att försöka se rationellt på läget. Till att börja med hade hon bara sett sin rivals andeklädnad, så hon visste inte vad slags kvinna det var i den materiella världen... eller om hon ens var mänsklig; på andeplanet var utseende bara en sjal, föränderligt och utbytbart.  Efter en stunds tänkande kom Leeyhta fram till att kvinnan antingen kunde vara en annan völva, anden från någon annan sorts varelse, eller ett rent andeväsen utan annan kropp.

Det första alternativet lät mest sannolikt men var på sätt och vis också det mest otäcka. En skicklig ffaluur skulle kunna beröra Aluhns ande och "älska" med honom utan fysisk kontakt, kanske andevandra till deras säng och lägra honom i hans drömmar.
     "Tror du att fyra väggar och ett torvtak gör dig trygg?"
     Hon vågade dock inte utesluta möjligheten att kvinnan helt enkelt varit intim med hennes make på... det vanliga sättet; han var ju utom synhåll i flera timmar varje dag och skulle ha gott om tillfällen. Tanken på en främlings nakna kropp mot hans, samma intima ord viskade i en annans öra... Nej! Hon hyste tvivel om deras känslor som det var - om hon började tro sådant om honom hade hon redan förlorat. Så länge det fanns andra möjligheter ville hon utforska dem först.
     Leeyhta kände till historier om djur- och växtandar som förälskat sig i människor, men de flesta lät inte särskilt trovärdiga för en som själv var andevandrare. Kvinnan hade dessutom låtit väl så mänsklig för det... men om det låg något i det kunde rivalen vara vad som helst som Aluhn brukade ha nära kontakt med; ett ompysslat djur, en buske bakom knuten, eller - Allmodern förbjude - deras egen säng.
     Det tredje alternativet gav bara upphov till ännu fler frågor. Det fanns många slags andeväsen, och möjligheterna att bekämpa dem var otäckt varierande. Att andars vrede skulle fruktas hade hon fått lära sig en gång som liten flicka när hon kastat ner torra worrslortar i gårdsbrunnen. Hon hade fått en massiv risbastu av sin far, liggande med huvudet över brunnshålet så att hennes tjut skulle meddela dess invånare att den som utfört nidingsdådet nu fick sitt rättmätiga straff.  Ja, andar kunde vara ytterst hemska om de inte hölls lugna - men Leeyhta var inte längre någon liten flicka. Hon var en kvinna av Braluwaamæ, född Weirengiwohl, och hustru i eget hus. Ingen skulle ta hennes man så länge hon hade blod kvar i sin kropp!
     "’Väna Iantha drog älskarens klinga, orädd med eldblick av vrede och mod, att kampstarka kvinnorivalen betvinga, sin kärlek försvara med eget blod...’"
     Nynnandet gjorde Leeyhta bättre till mods. Som barn hade hon ofta suttit i sin mors famn och lyssnat till sången om Iantha Thyliagin. Om hur den unge krigaren Tharol övermodigt utmanade boldtaaren Aanatharel, som antog hans utmaning på villkor att han måste gifta sig med henne om hon segrade. Det gjorde hon förstås, men när hon kom för att hämta sitt pris drogade Tharols fästmö Iantha hans vin och mötte Aanatharel i strid utanför dörren, ensam, barfota och utan rustning. Leeyhta hade hört att det fanns olika versioner av balladen, men föredrog det slut som hennes mor sjöng. Iantha gav Aanatharel banesåret med Tharols svärd, för hennes passion var större än rivalens stridsvana. Ingen född ur Allmoderns krus ifrågasatte sedan att han var hennes.  Leeyhtas mor hade vävt en bonad av kampen, som likt en krigssköld hängde på väggen över sängen i föräldrahemmet. Jo, en Iantha Eldöga bodde även i dotterns bröst, men mot denna fiende krävdes något helt annat än vasst järn.

Leeyhtas tankar avbröts tvärt av en kvinnoröst som ropade Aluhns namn ute på gårdsplanen. Besök!  När hon reste sig insåg hon plötsligt att hennes kläder var genomblöta efter den improviserade ansiktsduschen; hon dröp ännu av vatten och lämnade fuktiga spår efter sig på golvet. Färgen steg i hennes ansikte medan ljudet av lätta fotsteg snabbt närmade sig ytterdörren.


En ung ek föll med ett utdraget brak, och Aluhn lyssnade spänt på den åtföljande tystnaden ett par ögonblick. Leeyhta hade tjatat på honom om vikten av att be träden om ursäkt innan han anföll dem med yxan, men han brukade aldrig bry sig om det - han visste ju ändå inte hur man skulle få dem att lyssna. En sådan här dag när det regngrå ljuset falnade och dimman drev mellan trädkronorna var det dock enkelt att föreställa sig vredgade väsen smyga runt honom, dolda för hans ögon.  Han försökte skaka av sig tanken och koncentrera sig på det egentliga problemet, att få hem veden härifrån. Först skulle han bli tvungen att såga upp timret i mindre längder för att kunna dra hem det på en släpkärra. Om de hade en worrs skulle han kunnat göra det hemma på gården istället. Han behövde ju ändå låna ett av Jirgans djur för plöjningen; kanske han borde passa på... Nej - han tänkte inte låta syskonen tro att han hade problem med att ordna hem ved nog för att hålla Leeyhta varm!
     När han drog fram stockarna till vägkanten kunde han se Katars och Siimiriæls gård i skogsbrynet längre bort. Katar var säkert nere vid floden och vittjade nät med sina svågrar, men Aluhn motstod en impuls att gå över och se om Siimiriæl var hemma. Han utstötte en lätt suck av saknad. De hade träffats nästan varje dag när de var yngre, och som alltid log han generat när han minde sig hur intima deras lekar ibland hade varit. Hur de fnittrande hade lekt Träl och Tangan på höloftet, eller hur hon alltid "vrickade foten" när de badade i floden så att han fick bära henne iland. Då hon, några år senare, hade dragit med honom in i vedboden för att visa hur runda hennes bröst hade blivit, och med tindrande ögon insisterat på att han skulle känna på dem... Sedan kom Leeyhta, och Siimiriæl och han hade snabbt glidit isär. Det gjorde honom betryckt att de två kvinnorna inte kunde komma bättre överens, men hur mycket han än höll av sin barndomsvän hade han inget val; han måste ta sin hustrus parti mot henne.
     Aluhn suckade igen och satte sig grensle över en av stockarna för att kvista den. Vädret till trots var det skönt att få vila benen en stund. Han knäppte händerna bakom nacken och sträckte på ryggen...

...och den nakna kvinnan sjönk leende tillrätta i hans famn. Hon öppnade hans läppar, började vällustigt stönande utforska hans mun med sin tunga medan mjuka händer flinkt letade sig upp innanför hans tunika. Han kände sina armar sänkas runt hennes väntande kropp, sina händer kupas över släta stjärtkullar...  och för första gången på alla dessa år talade hon till honom.

Aluhn var svettig och pustade tungt när han kom in i huset framåt aftonen. Han hade fått gå fyra vändor för att dra hem allt timmer, men nu låg det prydligt staplat i vedboden och kunde torka tills det var dags att hugga upp det till brasved. Medan han drog av sig jackan noterade han en annorlunda men vagt bekant doft i rummet.
     "Leeyhta? Har du besök?"
     "Siimiriæl", ropade hon inifrån köket, "för ett par timmar sedan. Hon tittade in hit på väg till byn, men hon stannade inte länge."
     "Ah!" Tystnad. "Um, synd att jag missade henne..."
     Han bet sig ilsket i underläppen. Dödhuvud! Hon hade åkt vidare därför att han inte hade varit inne, och det visste Leeyhta lika väl som han.
     Hans hustru klev ut i förstugan, stannade och såg på honom med en märkligt undrande min. Normalt brukade de ge varandra en kyss så fort han kom in efter dagens arbete. Han hann börja undra om hon hade blivit sur över hans förlupna replik, sedan log hon skälmskt och grep tag i hans tröja.
     "Men nu är du här, och du stannar inne och korsar inte den där tröskeln igen förrän jag går med på det!"
     Hon tittade honom i ögonen och fortsatte le, men visade ännu ingen ansats till att försöka kyssa honom. Aluhn såg frågande på henne, försökte räkna ut vad hon hade i tankarna... Han kände en svag, än mer välbekant doft från hennes andedräkt och mindes att hon skulle sejda idag. Det förklarade saken! Leeyhta brukade kunna vara ganska omtöcknad efteråt, ibland lysten på älskog men ofta på lite ostadigt humör. Han lade händerna på hennes axlar och började luta sig fram mot henne, men då lade hon huvudet mot hans axel istället. Aluhn kände sin kvinna ge upp en lätt rysning av behag när han slöt henne i sina armar. Han log.

Leeyhta insöp doften av sin man och försökte utestänga resten av världen, men med magert resultat. En rysning av ilska gick genom henne när hon tänkte på den oväntade visiten; hon hade sett ut som en genomdränkt katta när hon öppnade dörren för Aluhns ungdomskärlek! Stammande hade hon försökt bortförklara vätan med att det ingick i proceduren när hon sejdade, men Siimiriæls roade flin åt detta var nästan värre än de klotrunda ögon hon först hade kommit in med. Sedan hade hon sagt någonting... "Vatten borde väl du se upp med! Jag trodde att brunnsandar inte tyckte om dig?"
     Var hade hon hört det!?  Leeyhta visste att hon förmodligen lade in för mycket i det, men hon blev inte av med en pockande misstanke att Siimiriæl själv hade börjat intressera sig för sejd. Kanske det numera fanns mer än en völva i trakten? Eller kunde hon ha hört det från...
     Hennes uppmärksamhet drogs plötsligt tillbaka till nuet. Det var något med Aluhn... Insikt var alltid svår att formulera och hon kunde inte sätta fingret på vad det var - kanske något i hans doft, kanske något i hans hållning - men hon blev med ens helt säker på en sak: Någon gång under de närmaste timmarna hade han haft en orgasm.
     Leeyhta stelnade till så snabbt att han inte kunde ha undgått att märka det. Hon mumlade fram att maten snart var färdig medan hon vred sig ur hans famn och började röra sig mot köket på ben som kändes stela som huggkubbar. Siimiriæl gick några timmar tidigare. Om hon sedan... eller om hon kom in efter... Leeyhta närapå stönade högt. Nej!! I så fall skulle hon ha känt spår av henne kring honom på samma sätt. Kunde ha känt. Borde ha känt.  Hon intalade sig att rivalen här måste varit Aluhn själv, men kände sig ändå otäckt säker på att den nakna kvinnan nu, på något sätt, hade skördat en seger.


Måltiden intogs under relativ tystnad. Han hade förstås märkt att något var fel och gav henne frågande blickar, men Leeyhta var helt rådlös om hur hon skulle framställa det. Tidigare hade hon eldat upp sig med tankar på kamp, men efter det pinsamma besöket och den här upptäckten kände hon sig inte längre det minsta säker på sig själv.

Aluhn noterade att Leeyhta var ovanligt tystlåten. Oftast brukade hon sväva ut i detaljrika beskrivningar av vad hon upplevt under sina andevandringar, nu medan de åt berättade hon bara helt kortfattat om hur det stod till i åkrarna. Det var goda nyheter men hon verkade ändå inte särskilt glad. Han kände sig lite lättad över att hon lyssnade uppmärksamt när han pratade om vad han hade fått uträttat under dagen... fast hon såg märkligt uppmärksam ut när han kysste henne efter maten också. Han svor en tyst ramsa över att han inte hade varit hemma när Siimiriæl kom; när han var med höll de samtalet på en lugn, om än ganska giftig, nivå. Vegirn vete vad de kunde ha sagt till varandra nu för att Leeyhta skulle bli så här.
     Ändå var det något som inte stämde. Han vägrade tro att Siimiriæl skulle ha farit ut i smädelser mot en kvinna i hennes eget hus - sånt fick en kallad till tings och offentligt klandrad inför klanen, och då skulle han ha fått höra det så fort han kom in - men han kunde inte förstå vad det annars skulle kunna vara.
     Sedan Aluhn smält maten en stund gick han ut igen för att utfodra djuren och stänga till allt för kvällen. Hon gjorde åtminstone inte allvar av det där om att kanske inte släppa ut honom. När han tog upp en hink vatten ur brunnen kunde han skymta Leeyhtas silhuett mellan fönsterluckorna; hon stod och betraktade honom. Var hon otålig att han skulle komma in igen? Månntro hans kvinna kanske planerade att markera sin egendom med en rejäl svängom under filtarna..? Nej, hon verkade vara i fel stämning för det.  Någonting mjukt och varmt strök sig mot hans ben.
     "Mreeou."
     "Ja, det tycker jag också!"

När mörkret hade lagt sig satt de en stund framför elden och åt ur en påse med bär som han hade plockat med sig från skogen. Leeyhta åt inte mycket utan satt mest och tittade på sin make i det mjuka skenet från lågorna. Själv höll han blicken vänd mot elden i väntan på att hon skulle säga något. Vad hon än...
     "Bäddbroder..."
     Aluhn hajade till. Leeyhta brukade bara använda det ålderdomliga ordet i känsloladdade stunder; det hade en klang av innerlig tillit som inte kändes riktigt passande för vardagsbruk. Vad det än var som bekymrade henne måste det vara allvarligare än han trott.
     "Det är något jag vill fråga dig, men jag vet inte riktigt hur." Aluhn såg på henne, väntade. "När du är ute på dagarna, brukar du... Nej, har du fått..." Hon gned läpparna mot varandra som hon brukade när hon var nervös, och såg in i elden. Aluhn väntade. "Finns det någon kvinna med dig där?"
     "VAD??!"  Han praktiskt taget studsade upp från golvfällen.
     "Nej!! Inte så.  Jag menar... i dina tankar? Finns det någon annan kvinna där än jag?"
     Aluhn satte sig långsamt ner igen och stirrade oförstående på sin hustru. Han såg att hennes ögon var fuktiga.
     "Leey, vad... Var det Siimiriæl som..."
     "Nej, nej, jag... ... Jag vet inte..."
     Hon lade sig ner i hans famn, tryckte sig in och låg stilla där med armarna om hans mage. Inte en het omfamning, bara ett svagt men envist grepp som fick Aluhn att tänka på en trött simmare som klamrar sig fast vid en stock. Han satt stilla och såg ner på hennes huvud medan han kände kårar krypa nerför ryggen. En annan kvinna i hans tankar..?

Leeyhta visste att hon borde berätta för Aluhn om den nakna kvinnan, fråga vad han kände till om allt detta, men hon vågade inte.  Hon var alltför rädd för vad svaret kunde bli. Just nu svarade han inte på den fråga hon hade ställt heller. De två makarna blev bara kvar där de var, länge, tills elden var en glöd och han blev tvungen att lägga på några fler vedpinnar. Då flyttade hon sig över till gudastatyerna för en kort bön till Lemina.
     Aluhn brukade bara be till Mont innan de gick till sängs därför att hon ville det, men den här gången tog han längre tid på sig än vanligt. Han var osäker över något; vad det än var så hade hennes ord träffat någonting i honom. Hon studerade honom i ögonvrån medan hon klädde av sig. Han sade ingenting utan stod bara tyst med ett knä i golvet, grubblande, och stirrade statyn bistert i ögonen medan rökslingor från en pyrande hartsklump fyllde luften mellan dem.
     När Leeyhta drog underklänningen över huvudet reste han sig med ett plötsligt ryck. Han grep sin överraskade hustru runt axlarna och drog med henne fram till gudastatyerna, och höll henne framför sig.
     "Se min kvinna, Allfader! Du känner henne. Hon är min maka, min bäddsyster, vigd med mig i Foorteer av ättehövdingen själv. Min far offrade en bagge till dig och din maka vid vårt bröllop! Skulle jag se på en annan kvinna än hon med dina ögon??!"
     Leeyhta hade stått naken framför dessa statyer oräkneliga gånger, men kände sig plötsligt skygg inför träbitens rundögda blick. Aluhn krävde Allfaderns uppmärksamhet på henne, och för ett kort svindlande ögonblick kunde hon föreställa sig hur hon blev betraktad... Hennes knän darrade när hon långsamt vred sig ur Aluhns grepp och vände sig om mot honom.
     "Han... han ser mig, bäddbroder. Dina ögon är hans. Jag vet att han ser mig!"
     Hon sjönk in i hans famn och försökte känna sig omsluten och gömd för omvärlden. Hon hade just sagt 'jag vet att du älskar mig', men just nu visste hon varken om han förstod den esoteriska hänvisningen eller om hon själv trodde att det stämde.


De älskade inte den kvällen, utan låg bara stilla i en tyst omfamning i väntan på att somna. Aluhn mindes mörka nätter som barn, hur lilla Anaæ hade krupit in i hans famn och viskat "Göm mig!" när åska och tjutande vindar gjorde natten farlig. Han hade inte känt sig mindre rädd själv, men hade bitit ihop och varit modig för lillasysters skull. Varför kunde han inte göra det nu?? Han förstod inte Leeyhtas fråga, eller varför hon ställt den... och minst av allt förstod han svaret.
     Leeyhtas öron ringde av Aluhns upprörda ord till statyn, av den harm hon hade hört i hans röst. Så han hyste samma tvivel som hon, men det var inte förrän nu som han hade kommit till insikt om det. Var detta räddningen för deras kärlek, eller hade bara hotet uppenbarats? Leeyhta vred sig lite tills hon kunde känna hans manslem vidröra henne där den hörde hemma. Hon fann den slapp och livlös.

Under natten hade Leeyhta en dröm. Hon satt på en trasig pall och lyssnade till droppandet från taket. Huset var fullt av bråte och damm. Eldstaden var kall, det fanns ingen ved, och Aluhn var inte här för att värma henne. Var han höll hus visste hon inte, bara att han i detta ögonblick var någon annanstans, tillsammans med någon annan.  Hon tittade upp och såg en gestalt stå i dörröppningen. Siimiriæl mötte leende hennes blick, såg sig sakta omkring i rummet och såg på Leeyhta igen. Sedan kunde hon inte längre hålla sig för skratt.
     Under natten hade Aluhn en dröm. Han satt vid ett bord. Tallrikar, muggar och skålar var framställda, men det fanns ingen mat i dem. Stolen tvärs över bordet var tom och han förstod inte vart Leeyhta hade tagit vägen. Det borde sitta någon där. Någon, ja, men var det meningen att det skulle vara hon?  Han blev plötsligt varse att han lutade sig mot någon bakom honom; två nakna bröst mot hans nacke, fingrar som lekte i hans hår, en varm andedräkt mot hans öra... och hon talade igen. Åter hörde han samma ord: "Älska med mig i månskenet! När fullmånens ljus fyller himlen finns bara vi två under den."

Utanför huset lystes gårdsplanen upp när en molnslöja vek undan och lät skenet från den nästan fulla månen nå marken. Ett kort ögonblick senare hördes det skarpa fräsandet av en katt som backade och ilsket sköt rygg.


Leeyhta Weliæ slog sömndrucket upp ögonen och såg på Mont och Lemina.
     De två trästatyerna betraktade henne under tystnad - avvaktande, frågande, uppfordrande. En dag hade gått och hittills hade hon inte gjort ett särskilt bra jobb med att besvara sin utmaning. Allmodern kanske var alltför övervärldslig för att verkligen bry sig om det, men gudinnan var säkerligen inte nöjd med henne.
     Leeyhtas blick vandrade över till hennes ännu sovande make, och en tanke slog henne. Hon letade upp hans mandom med ena handen och kände försiktigt på den. Den var mjuk och torr, visade inga tecken på att ha varit aktiv under natten. Skönt - då tordes hon kanske avfärda teorin om att någon lägrade hennes man i hans drömmar. Hon hade hört berättas om siimluurer som kunde känna på en manslem vilka kvinnor den hade mött; även om hon misstänkte att det bara var tomma skrönor skulle en sådan förmåga onekligen vara...
     "Om du tycker att jag låter dig ligga och vänta så behöver du väl bara väcka mig?"
     Leeyhta ryckte till. Aluhn slog upp ögonen och sneglade på henne med ett roat leende. Hon flämtade generat, försökte stammande få fram något att säga... och sedan kunde hon inte låta bli att börja fnissa. Hur otroligt... brunstigt det måste verka att ligga och fingra på honom sådär! Han drog sin fnittrande fru intill sig och smekte mjukt hennes ansikte med två fingertoppar. Hon var ännu lite nyvaken och pep av förtjusning när de lätta kittlingarna spred en pirrande varm känsla genom hennes kropp. Det var lätt att glömma alla sina bekymmer så här, som de hade gjort så ofta förr - men inte den här gången. Det behag som hans närhet gav påminde henne bara om att det var just det här som någon ville ta ifrån henne.
     "Aluhn, kan vi inte stanna här i sängen för alltid? Jag på rygg och du på mig, och så älskar vi tills vi båda dör av utmattning."
     "Inför gudarnas ögon." Han skrattade högt och kysste henne, "Min kloka lilla hustru har funnit på den slutgiltiga offerriten!"
     Leeyhta flinade, men förslaget hade haft en krydda av allvar; just nu var hela världen utanför den här sängen en hop av bekymmer. Tanken att bara stanna under täcket med Aluhn och aldrig stiga upp hade sin lockelse... Hon kände någonting växa i sin hand och insåg plötsligt att hon fortfarande höll i hans mandom.
     "Åh. Önskar herrn göra sin kvinna lycklig innan frukost..?"

Långt senare såg han tankfullt på sin Leeyhta från Weirengiwohl. En kvinna var vacker, intill helighet skön att se vid dessa tillfällen; belåtet leende med avslappnat tung andhämtning, svettblanka slutna ögonlock över blossande kinder... Det var för en syn som denna som Allfadern hade skapat världen. Hon hade älskat med sällsynt glöd den här morgonen, en iver född av oro - för vad visste han fortfarande inte, fast hon hade försökt säga det föregående kväll.
     Han kysste än en gång hennes läppar innan han klev upp ur sängen. Morgonkylan var en närgången men kärv kamrat, och han utförde som vanligt en kort frustande duell mot den innan han hukade sig naken framför härden för att göra upp en eld.  Kanske nu.
     "Um, Leey, nu när vi..." Han tvekade, men kom inte på något bra sätt att linda in det på, "Kan du nu berätta vad allt det där igår handlade om?"
     Hennes leende slocknade omedelbart. Förbannelse!  En lång pinsam tystnad ersatte den tidigare uppsluppna stämningen. Leeyhta låg ihopkurad under fällarna och såg på honom medan han gradvis började få fyr i veden.
     "Joo... Men inte där ute." Hon sträckte en darrande arm ut i kylan mot honom, "Kom tillbaka!"
     Aluhn tvekade först ett ögonblick utan att egentligen veta varför, men lydde och kröp tillbaka ner i sängen. Ner till värmen och hans nakna kvinna. Hon kurade ihop sig i hans famn, ormade och vred på sig tills hon hade hittat en ställning som hon var nöjd med.
     Hon berättade.

Veden flammade upp i eldstaden, brann ner och sjönk till en pyrande glödbädd, men Aluhn Weliæ och hans hustru Leeyhta låg ihopslingrade kvar i sin säng utan att röra sig. Han hade försökt intala sig att han måste ligga kvar och trösta sin kvinna, nu låg han själv helt stilla, uppslukad av förvirrade funderingar. Vad i Caarevels namn kunde det vara som hon hade mött?!  Han hade lärt sig att aldrig tro på inbillning, och kunde inte tänka sig att hon bara hittade på det. Kanske någon ande som hon råkat reta upp ville skrämma henne?
     Då och då återvände en pockande tanke... På sätt och vis fanns det en kvinna som hade haft honom fler gånger än någon annan. En naken ung kvinna fylld av passion, precis som i Leeyhtas beskrivning, och som nyligen hade talat om fullmånen. Men hon... visst var väl hon Leeyhta?
     Han försökte minna sig hur den nakna kvinnan egentligen såg ut men fick bara enskilda kroppsdelar. Huden var len som ett barns, brösten svällande och med blodfyllt styva knoppar, stjärten fast och rund och fyllig, håret glansigt och mjukt, de tjocka läpparna putande av begär, ögonen... Han såg nog aldrig hennes ögon. De var slutna som i en rysning av välbehag - alltid slutna.
     Det var dags att svara på Leeyhtas fråga. Han sneglade tvärs över rummet där Allfadern såg på honom med runda ögon av trä, tålmodigt väntande. Kvinnan var nog bara ett återsken av hans hustrus skönhet i de stunder när hon var som mest uppfylld av Allmodern, men kanske kunde Leeyhta dra slutsatser av det utanför hans förstånd. I vilket fall behövde hon få höra någonting konkret och han hade inga sannolika alternativ att erbjuda.
     Aluhn drog en lätt skamsen suck, och berättade.

"Den som tänker på mäns kroppar bjuder hem deras andar!"
     Leeyhta kunde knappast klandra sin make för att aldrig ha hört hennes mosters förmanande tes. En fantasi-käresta som följt en sedan barndomen lät som något de flesta skulle hålla för sig själva... och hade han berättat skulle hon förmodligen ha tolkat det som ett förtäckt förslag. Han kände henne väl.
     Så han hade intalat sig att han dagdrömde om henne. Det var så typiskt honom att konstruera en enkel bortförklaring och sedan tro på den själv. Hon var helt säker på att detta var samma kvinna som hon hade mött i andeklädnad. Ändå... Han hade lurat sig själv för att han vägrade vara henne otrogen.
     "Min man..." Hennes röst sjönk till en generad viskning, "Ibland, när du är borta, händer det också att jag vidrör mig och... låtsas att händerna inte är mina egna."
     "Bäddsyster..?" Hans förvåning visade att han tolkade det som hon hade hoppats. Egentligen brukade hennes fantasier bara handla om att bli smekt och kramad, men han hade avslöjat något djupt personligt och hon ville ge honom lite moraliskt stöd.
     "Lova mig bara en sak. Om du känner likadant därute, tänk på mig!" Hon såg honom i ögonen, "Se till att det är jag - mitt ansikte, min röst, mina händer. Det har ingen betydelse vad jag gör i dina tankar, eller vad du gör, så länge det är jag. Lova mig det!"
     Aluhn log. Han öppnade munnen för att svara, men just då hördes ett förnärmat jamande utanför fönstret. Miirgeeni ville bli insläppt och uppskattade inte att de inne i huset var sena.
     "Djuren har inte fått mat ännu..." Aluhn satte sig upp i sängen, "Det är nog bäst att jag väntar med frukosten tills jag har tagit hand om det!"

De hoppade över den sedvanliga ritualen med uppstigande och gemensam morgontvagning. Leeyhta låg istället kvar i sängen och såg på medan Aluhn tvättade och klädde på sig. Miirgeeni slank in när han gick ut. Efter en kort inspektion i köket satte hon sig på golvet bredvid sängen och jamade uppfordrande. Leeyhta började fnissa. Det kanske var därför katter ansågs vara Allmoderns djur; för att de läxar upp husets kvinna om hon missköter sina plikter?
     Hon kröp sakta ur sängen, noterade att det kändes vagt fel då det inte var kallt i rummet, och hällde upp vad som fanns kvar ur hinken i tvättbaljan. Miirgeeni studerade henne noga medan hon tvättade sig över hela kroppen, synbarligt förvånad över detta bisarra sätt att använda vatten.  Leeyhta stannade plötsligt till med ena handen över sitt sköte. Hon lyfte den och såg att fingrarna var fuktiga av den manssäd som Aluhn hade lämnat där. Denna heliga olja som han så ofta gav henne, som hennes kropp ständigt misslyckades med att bruka... Hon gick bort till gudastatyerna och strök långsamt av fingrarna över Leminas kropp.
     "Allmoder, detta är hans mandoms nektar. Jag vet att jag är den ovärdig. Trots all dess makt är den förspilld på mig. Tag ändå emot min gåva, och minns av vem du fick den... för det är bara jag som har rätt till den! Om någon annan har stulit..."
     Hon tystnade när hon insåg att hon fräste åt gudinnan. Typiskt - som om det skulle hjälpa henne att skälla på Allmodern!  Nu hade hon lyckats skrämma bort katten också.


Aluhn kände sig ganska nöjd. Det var nog riktigt gjort att berätta för Leeyhta om de där dagdrömmarna, och hon hade verkat mer samlad när han gick ut. Hennes berättelse bekymrade honom, men inte särskilt mycket. Det hela lät ändå som ett ganska tomt hot; skulle någon mystisk kvinna komma och röva bort honom från hans fru? Inte så länge han hade ett ord med i laget!  Vad det än gällde i övrigt kunde Leeyhta säkert ta hand om det.
     Han noterade belåtet att det var märkbart varmare ute än under gårdagen. Utsikten att gå ute och plöja åkrar i fuktigt rå vårkyla hade inte direkt lockat honom, men om det här vädret höll i sig ett par dagar kunde det bli riktigt behagligt. Fast osagt var väl bäst; snabba väderomslag brukade ibland föra med sig åskfronter som kom ner från Ei Weir Menithi. En del av dem kunde vara riktigt ruskiga - i de södra delarna av klanlandet kände han till folk som offrade till Khardin för att denne skulle låta bli att reta upp Hjovi. Själva tanken lät lite märklig för Aluhn.
     Då djuren hade blivit utfodrade var det dags för dagens projekt. Han såg sig omkring efter tecken på nattliga slaktplatser när han klev in i fäboden, men det verkade inte som han behövde städa upp efter katten. Skönt; han hade städning nog att göra ändå. I morgon hade han tänkt gå till sina syskons gård och låna en worrs, men han måste förbereda ett bås till den först. De gamla worrsbåsen var fulla av sparat bråte och tjänade numera mest som skrotupplag.  Fäboden fylldes snart av dunkanden, skrapljud och muttrade svordomar medan han släpade ut gamla dammiga pinaler och förgäves försökte hitta andra ställen att lägga dem på. Så småningom kunde han med viss möda ta sig längst in, där ett trasigt vagnshjul hade blivit fastkilat mellan några brädor. Han satte sig på huk för att dra loss det.

Den nakna kvinnan rullade fnittrande över på sidan i bråtet bredvid honom och smekte hans ena lår med lekfulla fingrar som gradvis letade sig...

Aluhn reste sig genast upp och skakade frustande på huvudet. Ånej! Inget sådant nu. Förresten hade han och Leeyhta älskat för bara ett par timmar sedan; i bergsmäns skrävel kanske riktiga karlar kunde bruka sin mandom med sådana intervaller, men han hade ingen större lust att försöka.  Han öppnade ögonen och såg sig omkring i båset. Där fanns förstås ingen, bara minnet av en sinnlig känsla som låg kvar i luften. Han var ensam härinne...

...förutom Leeyhta, som steg in i fäboden bakom honom.  "Du är så stark, min älskade! Du har alldeles rätt, så spara dig tills ikväll. Då ska vi två älska i månskenet."  Han kände sin hustru slå armarna runt hans bringa och kärleksfullt trycka sin varma, nakna kropp mot honom.

Leeyhta fick sannerligen inte mycket arbete gjort under dagen. Hon försökte förbereda sig, göra planer, lägga upp någon sorts strategi inför kvällen, men tiden rann förbi henne med outhärdlig hastighet. Medan hon grubblade blev morgonen solhög dag som snart blev tryckande varm eftermiddag. Snart skulle aftonen närma sig. Hon övervägde flera gånger att vandra ut i andeklädnad men visste att hon inte skulle få ut något mer av det. Vad den nakna kvinnan än planerade skulle det bli uppenbart ikväll eller inatt, inte tidigare.
     Tack vare vädret kunde Leeyhta till viss del vara ute och arbeta framför huset, vilket lät henne hålla ett öga på Aluhn; han släpade ändå mest ut gamla saker från fäboden för att senare släpa in dem igen. Trots det märkte hon ibland att hennes uppmärksamhet inte var vad den borde. Medan hon satt och skalade potatis för middagen kom han och satte sig bredvid henne, och räckte över en skål med färska ägg.
     "Oj... Jag hade glömt hönsen!"
     "Jag har sett till dem. Ägna dig du åt maten." Han tog upp en skopa vatten och drack leende ur den, "Fast lite liknar du ju tuppen när han vaktar på Gråpäls."
     "Åh!! Jag borde dra dig inför tinget, retsamma karl!" Hon svängde en hand i luften i en imitation av den lokale digonberen, "Nu retar en man sin hustru; han betalar tre hårda dagsverken i hennes säng."
     Aluhn gapskrattade och gav Leeyhta en ömsint kram. Hon lade armarna om honom när han täckte hennes hals med kyssar, men när han sedan började flytta sig ner mot hennes urringning sköt hon undan honom.
     "Buskablyg, Leeyhta..? Krävs sådant dagsverke av mig kan vi väl ta hand om det här i gräset."
     "Jag kunde älska med dig bredvid landsvägen om så vore - men inte medan en okänd fiende smider ränker mot vårt äktenskap."
     "Men jag tänker ju på dig, kvinna!"
     "Det räcker inte! Inte idag. Du försvagar dig om du tömmer dig på din manskraft, och ikväll behöver du vara starkare än någonsin!" Stämningen blev plötsligt tryckt igen, så hon lättade lite på bluslinningen med ett skälmskt leende, "Förresten, om du går otillfredsställd kan jag se till att du tänker på mig hela tiden..."
     Leeyhta bet sig i underläppen; om han var otillfredsställd skulle han också vara mottaglig för kvinnans förföriska fantasier. Vad hon än försökte företa sig idag väckte det hennes misstankar om att hon gjorde exakt det hennes rival ville.
     Allt skulle vara så mycket enklare om hon visste vad som skulle hända. Enligt honom hade kvinnan upprepat att de två skulle älska under fullmånen; det tydde på att någon sorts ritual var planerad. Gården var ju säkerligen full av föremål som en med rätt kunskaper kunde använda för att påverka honom på magiskt vis - hans ägodelar, klädesplagg, lösa hårstrån...
     En iskall rysning högg tag i henne när hon fick en plötslig idé.  Manssäd. Aluhns säd måste ha spillts på många platser runtom gården under otaliga möten med den nakna kvinnan - som visste exakt var de var. Tänk om platserna inte var slumpartade utan hade valts ut av henne för att bilda ett geomantiskt mönster... följt av en rituell älskog inuti det när krafterna var som starkast. Om hon var skicklig nog, skulle hon kunna binda hans själva manskraft till sig? Då skulle han överhuvudtaget inte ha ögon för någon annan än hon efteråt.
     "Vad tänker du på?" Vad hennes ansiktsuttryck än sade just nu verkade Aluhn lätt road över det.
     "Öh? Jag tänkte på din..."
     Leeyhta övervägde ett ögonblick att be honom peka ut alla platser där han hade mött kvinnan, men slog bort tanken. Han skulle ändå inte komma ihåg så många att hon skulle kunna skönja mönstret, om det nu fanns något.
     "Strunt samma. Det påminner mig, ska vi gå och mjölka getterna?"


Som Leeyhta fruktat gick resten av eftermiddagen åt till rutinarbete och hon fick inga fler tillfällen till planering. Aftonen förblev varm, men när solen sjönk bakom träden började svarta moln torna upp sig vid den södra horisonten. Hon kunde höra avlägset åskmuller; Hjovis vindmöer drog ut i strid.  Då insåg hon plötsligt vad det förde med sig. Fullmånen skulle inte synas på himlen!  Det minskade väl inte dess kraft nämnvärt, men för första gången på länge kunde hon tillåta sig ett belåtet flin. Rivalens plan var inte ofelbar.

Innan ovädret hunnit fram hade sollyktan försvunnit helt, och stjärnorna började tändas upp på den svartnande himlen. Aluhn såg till att noga stänga dörrar och fönsterluckor överallt, låste in djuren och tog in extra mycket ved och vatten i huset. Leeyhtas omedelbara tankar cirklade däremot allt mindre kring vård av gården. När han gått in gick hon ensam ut och ställde sig likt en vakande krigare på gårdsplanen, viskande ett tack till Vindmodern för hennes stöd. Liksom till svar började vinden tillta och lyfte hennes hår. Stridslarmet kom sakta närmare, men hon stod länge stilla och såg trotsigt på fullmånen som nu hängde gråvit och kall uppe i skyn.
     "Så kom du, din klädlösa slyna. Kom du bara, och låt oss se vems han egentligen är."
     Leeyhta gick tillbaka in och stängde dörren efter sig, utan att märka de glimmande ögon som betraktade henne från under vedboden. Den grå katten låg fortfarande kvar och spanade mot huset när molnen drog in över gården.


"Ingen ut, ingen in" sa frun när skogsmön strök runt huset.  Leeyhta visste inte var det gamla uttrycket kom ifrån, men om det var baserat på en sann historia visste hon nu bara alltför väl hur den kvinnan måste ha känt sig.
     Hon lyfte av kitteln från elden och försökte förgäves bestämma sig för om hon skulle använda varmvattnet till att diska eller göra té.  Lysande! En duglig magiker i hennes ställe skulle troligen ha varit i full färd med att göra huset ointagligt med symboler och talismaner - själv fick hon inte ens husgöromålen utförda medan hon satt på sin bak och väntade. Visst hade hon offrat till gudarna, smort in Aluhn och sig själv med myskolja, hängt färska ruskor av enris och malört över dörren och alla fönster... men allt det där kunde vilken bondpiga som helst komma upp med! På något sätt borde hon ha kunnat vänta sig mer av sig själv.
     Aluhn var då inte mycket till hjälp heller. Han kanske hyste tvivel på hotets allvar, men under kvällsvarden hade han åtminstone talat uppmuntrande med henne. Nu stod han bara tyst vid ett fönster och såg på avlägsna blixtsken som lyste in genom springorna. Regnet var nog fortfarande långt borta, fast vinden stönade spöklikt runt husknutarna och gav Leeyhta en mental bild av att vara belägrad av ugglor. Hon upprepade sin fråga.
     "Ser du något därute?"
     "Uh? Nej, lyssnar bara på vinden i trädkronorna..."
     Tystnad.
     "Jag tycker inte om när du står och funderar, karlslok! Det gör dig sårbar för henne. Kommer du ihåg att du ska tänka på mig?"
     "Ju det jag gör..."
     "[Må tusenfotingar lägga ägg i hans byxor!]" Leeyhta muttrade tyst en tangansk ed hon lärt sig rabbla som barn, och försökte återvända till frågan om vattnet när en tanke slog henne. Sårbar..? Det fanns ett par skyddsamuletter i hennes sejdskrin! Hon hade aldrig behövt använda dem och var osäker på hur kraftfulla de egentligen var, men de var avsedda att skydda ens kropp från illasinta andar medan man befann sig i trans. Väldigt mycket bättre än ingenting!  Hon tog fram skrinet och plockade tankfullt ut amuletterna. De var gjorda av två sorters sten, varav den ena var svagt genomskinlig, och hade först getts som brudgåva till en anmoder åtta generationer bakåt. I övrigt visste hon inte så mycket om dem. Hon vände sig till Aluhn för att räcka över den ena, men upptäckte att han inte ens hade märkt hennes förehavanden utan stod kvar vid fönstret med en grubblande blick. Åh, eländiga karl att vara så frånvarande när... Var han inte lite väl frånvarande?  Leeyhta gick försiktigt fram och ställde sig bakom honom, och lyssnade på...
     Vinden i trädkronorna! Nu när hon stod vid fönstret hörde hon det också, över ljudet från de andra träden. Ett ihållande sus, som av vind genom lövverk, steg och sjönk i tonläge därute, alltför rytmiskt och regelbundet för att vara naturligt. Det kunde bara urskiljas från skogsbruset för att dess styrka höll sig konstant och inte varierade med vinden. Leeyhta hade aldrig hört det så här förut, utan ord från mänskliga strupar, men hon hade flera gånger bevistat klanriter där geelbraager utövat ritualmagi och sjungit galder; hon kände igen Kraftsång när hon hörde den.

En klump av iskall fruktan knöt sig hårt i hennes mage. Vegirns ögon, hur? Vem var den kvinnan som kunde få träden att sjunga åt henne??  Det fanns ingen tid att fundera över det - på något sätt måste hon skydda sin man! Hon lade armarna om honom och förde nervöst sina händer över hans kropp. Först och främst måste hon se att han mådde bra... Händerna blev mer undersökande, gled innanför hans skjorta. Hennes andhämtning blev snabbare när hon sakta öppnade snörningen och drog ner tyget så att hans axlar blottades. Hon smekte ängsligt den bara huden med läpparna. Sången hade redan förhäxat hennes käre Aluhn; var hon själv också påverkad? Skjortan föll till golvet och hon tryckte sig mot hans ljuvligt muskulösa rygg, gned sig hårt mot den men ville ha mer. Och om hon nu hade påverkats, på vilket sätt..?  Hon gav upp en spänd flämtning när hennes ena hand som letat sig från hans mage och ner över byxorna, fann en massiv bula.
     Naturligtvis! Rivalen var någonstans därute - sången måste gjort honom uppfylld av Allfadern för att locka ut honom till henne. Ivriga fingrar lossade hans bälte och letade sig in efter en bekräftelse, handflator som enträget kände på lårmuskler fick även hans byxor att falla. Nåväl, sådan magi visste hon minsann hur man kunde avvärja!  Leeyhta tog ett steg bakåt. Hon slickade sig om läpparna och började med ett lustfyllt grin snöra upp sin klänning.


Aluhn stod länge stilla och lyssnade till skogens brus. Ljudet väckte minnen hos honom, dyrbara minnen av heta stunder med Leeyhta i gräs och mossa under böljande lövverk, på hemresan från deras bröllop, under promenader som nygifta, ute vid skogstjärnen... Han saknade dessa ögonblick av spontan passion - numera var allt förpassat till deras säng eller till hans dagdrömmar - men när han nu hörde vinden i trädkronorna kunde han tydligt minnas varje sekund av dem, varje krampaktig rörelse och varje oavsiktligt ljud som hon gett ifrån sig. Det var som om han var där med henne just nu...

...när hon kom upp bakom honom. Han kände hennes händer stryka över hans kropp, smeka av honom kläderna medan hon alltmer otåligt flåsade mot hans nacke. Hans kvinna var visst alltid hos honom, även när han var ensam.  Nu hörde han hennes röst över skogens, en upphetsad förförisk röst som sade hans namn. Han vände sig om och såg den nakna...

Leeyhta? Hon stod bakom honom med ett inbjudande leende, demonstrativt smekande sin egen avklädda kropp. Kläderna låg i en hög vid hennes fötter. Det verkade ju... på något vis rätt, men han var inte säker på varför. Kanske för att han hela tiden hade vetat att det var hon? Han nickade igenkännande.
     "Jag förstår." Fullmånen var uppe; det var dags för dem att älska!
     Aluhn lyfte skrockande den nakna kvinnan i sin famn och bar henne till sängen. Hon stönade högt när han lägrade henne, precis så liderligt som hon alltid gjort på vindsloft och höskullar.


De älskade inte med varandra - de hade sex. Leeyhta hade aldrig förstått skillnaden förut, men detta var mer barbariskt, mer djuriskt än någon älskog hon upplevt. Han var en brunstig hanne som betäckte en löpsk hona, och hon svarade själv med ohämmat primitiv lusta, riste och ormade sig under honom som ett vilt hondjur. De brottades och frustade och svettades tillsammans. Han grymtade, hon skrek, sängen dunkade rytmiskt fram bastanta trumslag till deras kroppsrörelser.  Om hon kunnat lyssna hade hon hört att den höll perfekt takt med den susande sången utanför.
     Några utdragna muskelspasmer innan det oundvikliga slutet tittade honan upp och såg sin hanne i ögonen. Han liknade en febrig bärsärk, med hårt spända anletsdrag och blottade tänder, och.. en fullständigt vettlös blick som hon aldrig sett från honom förut. Hon kunde inte ens föreställa sig Aluhn Weliæ iaktta sin egen maka på det sättet! Med en chock insåg Leeyhta sanningen.
     Det var inte henne han låg med!  Hon var här i sängen med honom, men hon var inte den nakna kvinna som han såg under sig. Rivalens rituella samlag under fullmånen utfördes just nu av henne själv, i gårdens största Damm av uppsamlad kraft - deras egen säng! Om han nu skulle få org... Tjutande av fasa brottade hon sig desperat ur hans armar och kämpade sig lös ut på golvet. Aluhn bara stirrade överraskat på henne, gapande av förvåning.
     "Eh, hehe... Det var nånting vasst i sängen! Se om du kan hitta vad det var. Snart tillbaka!"

Hur?? Hur kunde fienden ha invaderat hans sinne så grundligt, här i hennes eget hus? Om hon inte ens kunde skydda sin hann... sin man med sin egen kropp hade hon nu bara ett alternativ kvar. Hon fumlade upp locket till sitt sejdskrin och sprang med örtkruset in i köket. Tack och lov för att hon hade kokat upp vatten! Hon måttade med darrande händer upp blandningen i en mugg, tvingade sig att ta sig tid med doseringen - till det här behövdes en starkare dos än vanligt, men om man var oförsiktig kunde den lätt bli livsfarlig. Aluhn kom in i köket innan hon hann gå tillbaka med muggen.
     "Här, drick det här!" Hon höll fram den mot honom.
     "Uh..? Jag vill inte ha..."
     "DRICK, karl!!"
     Han ryckte irriterat till sig muggen, svepte hela dess innehåll i ett drag och kastade den hårt i väggen. Leeyhta tjöt till när han lyfte upp henne och hon abrupt fann sig slängd över hans ena axel. Utan ett ord bar han sin nakna fru tillbaka till sängen som en säck spannmål. Hon sprattlade lite, ovan vid den tanganska hanteringen, men slappnade av och lät sig villigt bäras. Kroppsarbete skulle bara sprida drogen snabbare i hans blod.  Med en resolut duns hamnade hon åter på rygg i sängen.
     Kraftsångens effekt var ännu fullt kännbar; någon minut senare var hon på nytt hans vilda hona och brydde sig allt mindre om esoteriska intriger... men så började hans rörelser sakta in. Snart nog stannade han upp helt, för att sedan sjunka ihop med ett kraftlös suck. Han låg orörlig ovanpå henne och för ett ögonblick kunde Leeyhta inte låta bli att jämra sig av besvikelse.
     Hon rullade över Aluhn på rygg och tog några djupa andetag. Så! Den skapande krafturladdningen skulle inte komma, och han själv var försänkt i djup och - viktigast av allt - drömlös sömn för ett par timmar. Nu kunde rivalen inte längre nå honom!

Leeyhta låg stilla och spände öronen. Det hördes fortfarande därute. Nu när hon hörde efter blev hon mer och mer säker på att det kom från en enda ljudkälla. En del av henne ville stiga upp och gå ut för att lokalisera den... men ju längre hon lyssnade till den susande sången desto mindre angeläget kändes det; desto starkare spreds det djuriska begär som ännu brann i hela hennes kropp - och här intill henne låg en man! Naken och tillgänglig, sövd men fortfarande styv. Hon behövde bara sätta sig grensle...
     "MRREOW!"
     Fyra iskalla tassar landade tungt på Leeyhtas mage och fick henne att utstöta ett gällt tjut. Miirgeeni!! Hur hade hon kommit in?  Katten spände blicken i henne och jamade ilsket, nästan befallande, och Leeyhta kände nålvassa klor glida ut och hotfullt tryckas mot hennes oskyddade buk. Några ögonblick passerade under skarpt stickande smärta. Hon låg stilla utan att röra en muskel, nervöst stirrande på katten - och när hennes hela uppmärksamhet varit tvingad på djuret en stund märkte hon att sångens effekt hade förbleknat. Åh, älskade lilla Gråpäls...  Så fort hon satte sig upp hoppade Miirgeeni över till Aluhn och satte sig på hans bröst som för att hålla vakt. Leeyhta ställde sig bredbent på golvet.
     "Ett listigt försök, slyna. Nu är det min tur!"
     Hon slöt ögonen och tömde sitt huvud på tankar. För en som talat med andar sedan hon var liten var det en enkel uppgift att lyssna bortom ljudet och lokalisera medvetandet bakom det, åtminstone nu när hon visste vad hon skulle leta efter. Hennes andning dämpades, hon gungade omedvetet med överkroppen, sträckte ut sin hörsel dit där vanliga ljud inte fanns - och insåg förskräckt att källan knappt var mer än ett stenkast bort. Rivalen befann sig ute framför huset!

Leeyhta kastade upp ytterdörren och rusade ut. Regnet var verkligen inte långt borta nu. De kyliga kastbyarna vispade runt hennes hår i ansiktet och fick hennes nakna hud att knottra sig. Hon tittade åt alla håll omkring sig utan att kunna se någon i mörkret på den öppna gårdsplanen, men hon märkte att någonting i kakafonin omkring henne ändrades. Det sjungande susandet hade just tystnat. Huttrande försökte hon slappna av och kände efter igen; närvaron fanns kvar här. Rakt framåt, och en bit till vänster...
     En bländande ljusbåge korsade himlen. Den lyste upp omgivningen med ett skarpt blåvitt sken, och Leeyhta såg... Hon såg på...
     Mörker.  Sedan ännu en avslöjande blixt, och det fanns inte längre något tvivel.

Allt kurage smälte bort på ett ögonblick; hon kved chockerat när uppenbarelsens fulla mening sjönk in för henne. Vid Allmoderns sköte, vad skulle hon göra nu?  Detta var ingen främmande inkräktare som kunde utmanas till blodig kamp, det var... Skuggorna härute kändes plötsligt fasaväckande hotfulla.
     Leeyhta sprang snyftande tillbaka in i huset. Hon krafsade en kolbit ur härden och drog upp en cirkel på golvet som provisoriskt skydd. En lång stund satt hon darrande ihopkrupen i den och försökte samla sig.  Det givna svaret kom till henne nästan från början, men det gick flera svarta minuter innan hon vågade fullfölja tanken. Om hon skulle finna en lösning på det här måste hon tala med sin rival igen. Hon måste gå tillbaka ut dit i andeklädnad!
     Vuxen eller inte, hennes moster skulle låtit henne smaka riset för att hon försökte sejda i stressat tillstånd, men nu fanns det inget annat val. Leeyhta öppnade skrinet... Panik! Nej, kruset stod inne i köket. Hon tvingade sig att stanna upp och ta ett par djupa andetag. Hur frustrerande det än var måste hon gå igenom hela den omständiga proceduren steg för steg. Först och främst hade vattnet i kitteln svalnat för mycket; hon hängde tillbaka den över härden och kastade in ett par nya vedträn på glöden. Medan hon lade ut sin utrustning nynnade hon med ostadig röst på balladen om Iantha Eldöga för att hålla sig fokuserad om rivalen skulle försöka angripa hennes sinnen igen. Efter några oändliga nervösa minuter kunde hon måtta upp sin örtblandning i det sjudande vattnet. Hon gnisslade tänder av hets; nu måste den dra i ännu en stund innan den kunde silas.
     "AAH!!"
     Leeyhta hoppade högt när rummet plötsligt fylldes av ett dovt ljud, ett mäktigt brus från alla riktningar som verkade skaka hela huset. Det tog henne några panikslagna sekunder att förstå att det bara var regnet som hade hunnit fram; en typiskt våldsam ilgång som så ofta följde på väderfronterna från bergen. Skönt - en rejäl duvning kanske skulle hålla kvinnan där ute upptagen en stund!  Ljudet förde med sig minnen av kyla... som fick henne att inse att hon fortfarande var naken. När hon plockade upp sin underklänning såg hon att Miirgeeni verkade ha somnat; katten hade glidit ner från Aluhns bröst och låg som en livlös påse på sängen. Vilket tillfälle att ta sig en lur...
     Äntligen kunde hon hälla upp den färdiga dekokten! Hon tvingade sig att dricka långsamt medan hon febrilt stirrade på Leminastatyn och i brist på en meditation upprepade en bitter tanke i sitt huvud. Allmoder, varför piskar du mig så här?  Det kunde inte ha gått mer än tio-femton minuter men kändes som... orimligt länge. Regnet måste ha försinkat rivalen på allvar eller så förberedde hon något nytt trick som också var tidsödande. Eller kanske hon väntade på henne?
     Sedan upplöstes all spekulation och fruktan när världen blev konturlöst mjuk. Leeyhta dansade inombords, och hon sjöng, och slagregnet ackompanjerade henne med en utdragen virvel från tusen trummor.


När hon så småningom steg upp var det med bävan för vad hon skulle få se, men husets insida verkade ha lämnats ifred. Aluhns sinne var lugnt och rofyllt, Miirgeeni hade visst försvunnit igen. Hennes egen kropp låg i fosterställning, bara delvis men i stort sett innanför sejddukens skyddande cirkel. Det fick duga!
     Hon lämnade huset, och mötte genast tunga ridåer av Æruuns element som gjorde omgivningen diffus och dunkel; här i andevärlden var regn en mer effektiv slöja än mörker. Anarki hade brutit ut bland områdets invånare som kämpade för att hålla stånd mot det anstormande Vattnet, eller slukade det i rusig extas, eller försökte undfly det djupt nere i Jordens kvinnokött. Över allting ljöd vindmöers stridslarm högre och klarare och mer skrämmande än den vanliga världen någonsin upplevde dem. Leeyhta kände det som om hon korsade ett dimmigt slagfält medan hon sakta men målmedvetet avancerade fram mot sin rival...
     Lilla Anaæs gravträd.

När hon väl stod framför det greps hon av ny osäkerhet över vad hon egentligen skulle ta sig till. Hon behövde inte undra länge; inom några ögonblick skingrades den välbekanta men aldrig ifrågasatta dunkelheten kring trädet, och den nakna kvinnan stod än en gång framför henne. Som blinda och döva för stormen som rasade omkring dem stod de två stilla en lång stund och såg varandra i ögonen.
     "Du är gravträdet..." Leeyhta märkte att hennes röst darrade, trots frånvaron av en materiell strupe, "Men också Anaæ Weliæ, Aluhns döda lillasyster och... min svägerska."
     Hon förstod nu. I åratal hade hon hört släktens anekdoter om hur envis den lilla flickan kunnat vara, och om hur hon alltid kom till Aluhn när någonting hade skrämt henne. Skräck inför döden och längtan efter sin älsklingsbror måste ha drivit henne att vägra lämna de levandes värld. Trädet som planterats i hennes aska hade tagit upp det av Anaæ som fanns kvar, och hon hade fortsatt växa i sin nya kropp av trä och löv.
     "Jag känns inte vid något släktskap med dig, inträngling!" Det verkade finnas mer bitterhet än vrede i hennes röst den här gången, "Jag, inte du, var den första som älskade honom. I tio år har jag besökt honom varje dag. Han gjorde mig till kvinna!"
     "Anaæ, syster och bror ska inte älska på det sätt du talar om!  Jag vet att du lämnade de levandes skara innan du blivit gammal nog att förstå sådant, men det är... fel, det du gör."

     Så fort hon sagt det förstod Leeyhta hur ihåliga hennes ord måste låta. Anaæ hade blivit vuxen i trädens värld, där ens frön och pollen sprids av vinden; för dem var sådana begrepp betydelselösa.
     Ändå var hon Anaæ... och de hädiska akter hon utfört med sin egen bror gjorde detta till en extremt farlig situation. Med sina brott mot syskonkärlekens tabu hade hon satt väldiga krafter i rörelse, i en process som skulle kulminera nu inatt. Ett hotfullt blixtrande sken uppifrån himlen underströk Leeyhtas tankar.  Men hade hon någon utväg från allt detta utan att tvingas kämpa mot sin egen svägerska? Skulle inte det också vara en skymf mot gudarna?
     Nej, var hon tvungen att påminna sig, den här kvinnan var bara delvis Anaæ; hon var ett träd, en ung asp där en del av flickan hade bosatt sig, närt sig av och växt tillsammans med...
     Det öronbedövande dånet från blixten var än mäktigare här, där himlakampen kunde bevittnas utan de bindlar som fjättrade materiella sinnen. Anaæ släppte inte Leeyhta med blicken för en sekund.
     "Aluhn har berättat för mig att du var rädd för åskan..?"
     "Jag är inget barn längre!"

     Sant; gravträdet var inte längre någon stickling. Det skulle inte hjälpa att försöka tala till henne som om hon var en liten flicka. Leeyhta försökte byta infallsvinkel.
     "Jag hoppas du har förstått att det är över?" Hon gestikulerade mot huset någonstans bakom sig, "Din identitet har avslöjats, ditt försök att använda mig för att binda hans manskraft misslyckades!  Jag har överlistat dig. Vad har du kvar?"
     Anaæ skrockade bara, till Leeyhtas förnyade ängslan.
     "Så jag hade rätt - du är en dum slyna! Om du hade fallit för det första steget hade planen kanske fungerat ändå, men jag räknade med att du skulle motstå det. Som nu är fyllde det sitt viktigaste syfte - jag fick ut dig hit i andeform vid rätt tidpunkt!"
     Vad..? Det slog plötsligt Leeyhta att hon under flera minuter hade varit helt koncentrerad på Anaæ utan att ägna någon uppmärksamhet på vad som försiggick omkring dem...

Attacken kom i samma ögonblick som hon insåg sitt misstag. Ormlika skepnader, dolda av regnet och den indränkta jorden, erupterade upp överallt runt henne och slog in spjut av frusen vrede i hennes väsen! Här fanns ingen fysisk smärta, men Leeyhta skrek högt i ren terror över den kallt glödande fiendskap som penetrerade hennes inre, brände henne med förbittrade tankars sura etter. En del av det som anföll var Anaæ - taggar, rötter, fingrar - men mängder av småandar från den omgivande marken hade också legat beredda och hjälpte till att nagla fast henne.  Leeyhta mindes något hennes moster en gång sagt: Ge akt på träden, för de är de grönas hövdingar. I växternas värld böjer sig alla för deras vilja!  Gravträdet hade kommenderat ut sina horder.
     Hennes form började ge efter; hon sjönk darrande ihop utan att kunna röra sig, genomborrad av ett dussin slingrande ormrötter och täckt av små skrattande andeväsen som krälade över henne som råttor. Hon såg kraftlöst bedjande upp på Anaæ, men möttes bara av ett kyligt leende.
     "Du förstår, det hade inte hjälpt mig att binda honom genom dig. Då hade jag fortfarande haft dig att dras med. I alla fall så länge du besitter nyckeln till att äga honom."
     "Vad menar du..?"
     "En levande kvinnokropp!"

Skräcken grep åter Leeyhta. Hon menade väl ändå inte... Mer av Anaæ började välla upp ur marken; hon måste ha spridit sina rötter över ett stort område. Utan att helt träda ut från sin rotfasta kropp sträckte hon sig i riktning mot huset, sträcktes ut på ett i mänskliga ögon groteskt sätt tills hon blev svår att skönja i sin helhet genom regnets diffusa ridåer. Anaæ måste ha märkt det, för plötsligt drogs Leeyhta hårdhänt iväg efter henne av de penetrerande rötterna, i en andevärldens motsvarighet till att bli släpad i håret. Hon skrek, mer av förfäran än något annat. Nu såg hon att Anaæ var framme vid den främre husväggen och trängde in, passerade helt utan ansträngning genom alla magiska skydd som Leeyhta hade satt upp. Givetvis - de var ämnade att stänga främmande andar ute, men Anaæ tillhörde familjen. Hon hörde hemma här!  Även med väggens timmer mellan dem kunde Leeyhta som husets Hustru förnimma allt som hände därinne. Hon såg Anaæ försiktigt luta sig över hennes egen livlösa kropp, och...
     Leeyhta tjöt förskräckt när hon såg Anaæ långsamt, gradvis börja tränga IN i henne. Var... var detta Anaæs plan från början? Att ta Leeyhtas plats genom att ta över hennes kropp? Men, men det fungerade ju bara inte! Tillfällig kontroll, kanske, men ingen hade hört talas om någon magiker som lyckats bosätta sig permanent i en annan männi... Hon blev fullständigt kall när förståelsen sjönk in. Fel jämförelse! Detta var trädens magi, okänd för mänskliga utövare. Anaæs ande sjönk in i kroppen precis som en parasitväxt på en trädstam, som svamp i murket trä. Kunde hon verkligen göra det..?
     Svaret kom till Leeyhta med en våg av bitterhet. Kanske, om hon hade förberett ritualen, och hade en enkelt tillgänglig kropp, och kunde försegla det med en rituell skapelseakt... Leeyhtas kropp var ledig och tömd på ande, och på sängen låg Aluhn redo med välfylld lem. Hon hade gjort precis vad Anaæ önskat hela tiden!
     "Du är ingen caarffal, Anaæ!" Leeyhta önskade bittert att hennes desperation inte varit så uppenbar, "Även om du tar min plats kommer jag att vara kvar härute! Jag skall... spöka för dig varje natt och dag, viska sanningen i hans öron tills..."
     "Inte alls. Du följer med mig, tillbaka in i din kropp..."
Anaæ tittade upp med ett grymt flin, "Men bara tillräckligt mycket av dig för att jag ska kunna stanna i den!"
     Leeyhta skrek igen när de skarpa taggarna började suga i hennes ande, likt rottrådar i fuktig mylla. Anaæ tänkte dricka upp henne! Fullständigt skingra sönder hennes själ - och sedan göda sig med den för att bli Leeyhta Weliæ utan att väcka omvärldens misstankar. Hon försökte frenetiskt uppbåda all sin kampstyrka, men var alltför svag för att ens kunna göra symboliskt motstånd. Förståelsen av vad som hände var värre än någon smärta. Kanske... kanske skulle inte ens Aluhn märka skillnaden.  Bäddbroder, förlåt mig! Jag försökte, men jag kunde inte besegra henne...  Leeyhta kände hur en del av hennes medvetande långsamt sögs ut, svaldes...

"AAAHH!!"
     Utan ett spår av förvarning sköt en meteor av bländande rå styrka plötsligt förbi henne. Likt en vinande svärdsklinga högg den genom de sugande ormarna i förbifarten, och som kraftfulla björnramar slog den ner på Anaæs utsträckta skepnad. Rivalen sveptes bort från Leeyhtas kropp och ut på gårdsplanen som av en mäktig vind, försökte omtumlat slå tillbaka men tvingades omkull när nykomlingen dök ner på henne. Allt var över innan Leeyhta hunnit förstå vad som hände.  Nykomlingen framträdde först bara som ett par glimmande ögon på en våg av vitglödgad kraft, nu skiftade den gestalt och antog en grå pälsklädd form, hotfullt svävande över Anaæ som ett rovdjur över ett nerkämpat byte.
     Miirgeeni! Hennes älskade lilla modiga kissemiss!! Leeyhta glittrade av överraskad lycka, men hon förstod absolut ingenting. Hur kunde katten...?  Något var fel. Hon visste att hon aldrig hade sett Gråpäls under någon av sina tidigare andefärder - hon hade aktivt försökt hitta henne ett par gånger, utan resultat - och nu när hon faktiskt såg henne var det någonting med djuret som definitivt inte stämde. Precis som om...
     "Du!" Anaæ verkade inte det minsta förvånad.
     De återstående skepnaderna som höll Leeyhta fast upplöstes abrupt och sköt blixtsnabbt iväg mot Miirgeeni, men katten svepte undan från dem utan märkbar ansträngning. Anaæs andeklädnad drogs ihop och återtog formen av den nakna kvinnan. En kort vision av gnistrande klor och ett nästan nonchalant fräsande från Miirgeeni fick alla närbelägna andeväsen att snabbt dra sig undan och lämna fritt rum åt de två kraftfulla figurerna. De stod stilla och betraktade varandra, iskallt stridsberedda, utan att bry sig om Leeyhta.

Sedan förändrades Miirgeenis andeklädnad. Den började växa och antog gradvis en mänsklig form, blev till en ung kvinna... med anletsdrag som bara var alltför välbekanta!
     Leeyhta trodde att hon fått nog med överraskningar idag för att inte kunna beröras av några fler, men hennes egen form darrade av chock när hon nu med ens förstod vem - vad - hon hade haft boende i sitt hus de senaste två åren. Kvinnan brydde sig fortfarande inte om henne utan fixerade bistert Anaæ med blicken.
     "Planerade du att stjäla hennes kropp för att lura min Aluhn med den!? Av alla gemena, simpla trick..." Hennes ögon blev åter kattlika, smalnade tills de liknade en uppretad pumas, "Backa undan eller dö på nytt, din vandöda slyna. Om någon kvinna tar tillbaka honom från den där sterila jäntan ska det vara JAG!"
     Luften klövs av ett ursinnigt skri från Anaæ när Siimiriæls fylgja fräsande gick till attack.

En strid på andeplanet var alltid en egendomlig syn. I en värld av föränderliga former, skuggor och abstrakta strukturer var de enda fungerande vapnen sådant som i den vanliga världen tillhörde poeters och filosofers arsenal - och förstås magikers. Tanke, vilja, avsikt, fattning, och det dödliga pilgiftet känt som inspiration... Genom ord och sång och gest blev de kraftfulla verktyg när två viljor försökte balansera ut varandra i immateriellt formlös kamp.  De här två kämparna gick dock in för det hela med en blodtörst som bättre hade passat stridsrusiga boldager med klingor av blankt järn.
     Leeyhta var alltför försvagad för att kunna ingripa. Efter Anaæs angrepp hade hon inte styrkan att röra sig eller ens tala, bara att hänga där som ett urlakat spöke och se på när rivalerna slogs om hennes man. Hon stönade inombords. Även om hon kunnat delta hade hon inte varit en match för någon av dem; de var erfarna krigare, själv var hon van att gå runt och konversera med åkerväxter.
     Knivblad av vrede skrek genom luften för att stoppas mot murar av tveklöshet, attacker undveks och slogs undan i en blixtrande snabb stridsdans som i sin tur vävde ett större mönster av kunskap om motståndaren. Det verkade vara en jämn kamp; fylgjan stred mästerligt som det magnifika rovdjur den var, men Anaæ besatt den koncentration och totala vakenhet som bara träd kan behärska. Alla mindre väsen hade retirerat ut i skydd av regnet, i fruktan för de två och deras otäckt vidlyftiga attacker. Regnet självt föreföll tveka att falla på dem.  Leeyhta gnisslade tänder i vanmakt (vagt lättad över att åtminstone kunna mana fram tänder att gnissla). Om hon inte hade försökt vara så fruktansvärt klipsk hade hon och Aluhn kunnat älska varandra till matthet, och låta de här två drabba samman härute medan de själva sov tryggt i varandras armar.
     Någonstans mitt i striden, för subtilt för att kunna uppfattas av några andra än de inblandade, ändrades balansen dem emellan. Plötsligt stannade de upp och stod blick stilla, stirrande på varandra under tystnad. Så gav Anaæ upp ett smalt leende.
     "Försvinn!"
     Fylgjan lyftes upp med ett indignerat tjut och sveptes bort i svindlande fart på en flodvåg av makt. Innan Leeyhta hann se tydligt vad som hände med den försvann den ut i regnets Æruundimmor.  Kampen var över.

"He. Den smygtittaren har jag velat komma åt länge!" Anaæ såg stridslystet efter sin fiende en stund innan hon började slappna av, "Hon har alltid försökt ta iväg Aluhn för sig själv. Jag avskydde henne redan när jag var barn..."
     Hennes andeklädnad sjönk delvis ner i marken och dröjde kvar där, stilla med en koncentrerad uppsyn. Leeyhta förstod att hon sträckte sig tillbaka in i sina materiella rötter. Härifrån var själva trädet bara skönjbart som en diffus vålnad genom de skylande sjoken av regn, men Anaæ visste förstås precis vart rötterna löpte. Hon stannade upp för ett ögonblick och verkade förbryllad, skakade sedan på sig och fortsatte. Ute i periferin rörde sig småandar försiktigt framåt genom regnet, osäkra på om det ännu var säkert att närma sig.  Väl förenad med sin kropp utsträckte sig Anaæ åter som en enorm mänsklig daggmask fram till Leeyhtas orörliga lekamen och böjde sig över den. Den här gången kunde Leeyhta förnimma ljud från henne, susande som av vind i lövverk. Magiord på trädens språk?  Leeyhta började nu få en vag aning om vad Anaæ höll på med. Hon tänkte inte bara glida in och ta plats i kroppen; hon planerade att mångfaldiga sig själv in i henne med en kontrollerad överföring, som en växt skickar upp nya plantor ur sina egna rötter. Hon avsåg att behålla sin trädkropp också.
     Anaæ gjorde sig ingen brådska, förvissad om att hennes offer inte kunde fly någonstans, men Leeyhta visste att rivalens andes utsugande tentakler när som helst skulle sträckas ut mot henne igen. Än en gång gjorde hon ett halvhjärtat försök att röra sig, förgäves; hon hade bara inte den viljestyrka som krävdes. Ingen styrka, ingen vilja, ingen handlingskraft. Om hon bara kunnat kämpa tillbaka...

Av en händelse, eller för att Vattenfadern behagade det, lättade en tunn gata av de ständigt skymmande regnslöjorna tillfälligt upp, och för ett kort ögonblick kunde Leeyhta tydligt se bort till trädets materiella form.  Det var någon där!
     Inte en andegestalt; en person i fysisk kropp, delvis dold av skyddande talismaner, stod vid trädet och utförde med armarna en serie markerade gester över något som strötts ut på marken runtom det. Visionen var för snabb för att hon skulle kunna identifiera figuren, men det var inte svårt att gissa. Fylgjan hade alltså bara varit en distraktion.  Åh du trofasta slyna, hur mycket bättre hustru än jag hade du inte varit...
     Nej!! Leeyhta skälvde av förödmjukelse när situationen slog henne som en blöt trasa i ansiktet; först utklassad av en rival, sedan överglänst av en annan. Det här dög bara inte! Hon var kvinnan på den här gården, detta var hennes strid! Vad hade de för rätt att göra det till en uppgörelse dem emellan?! Sjudande av indignerad harm försökte hon väcka ljud i sin andes stämma, men fick först bara fram ynkligt vek tystnad.
     "Väna Iantha, dr..." Svagt som spindelväv. Fel metod.
     "Väna Leeyhta..." Hon slappnade av och lät känslan fylla henne, "...drog älskarens klinga... orädd med eldblick..." Sakta förmåddes hennes andeklädnad att bli mer distinkt i formen, konturer och fasta ytor tvingades fram, "...av vrede och mod... att kamp..." Olidligt långsamt började hon vrida och skruva sig i en eterisk dans runt sig själv, drev på sin gestalt att röra sig av egen kraft, "...starka kvinnorivalen betvinga, sin... kärlek försvara..."
     Överallt under henne kunde hon ana slingrande skepnader som närmade sig, svåra att skönja genom den vattendränkta marken om man inte var vaksam på dem. Anaæ drog åt snaran igen.
     "...med eget blod!"
     Ormlika utväxter sköt upp och fyllde luften när det sista ordet uttalades, delar av Anaæs monstruöst utvidgade andeklädnad snärtade och högg i våldsam iver att åter få genomtränga sitt offer - men Leeyhta var inte längre där.

Anaæ som lugnt börjat sondera sin blivande kropp skrek högt vid den oväntade attacken. Leeyhtas sinne var en yxa, ett mäktigt banevapen med glimmande egg av rättfärdig vrede, och hon högg det djupt in i sin fiendes väsen.
     "UT ur mig, hynda!"
     Leeyhta dök ner på den chockade Anaæ och drev med en kraftfull gest ut henne från kroppen medan hon fortfarande kunde betvingas. Rivalen återhämtade sig nästan genast, vräkte ut sin makt över Leeyhta som tvingades rygga bakåt och de grep varandra i mentala strypgrepp av beslutsamhet, båda halvvägs in i kroppen. För några ögonblick förblev de fastlåsta, bistert stirrande på varandra.
     "Försvinn!"
     "Aldrig."
Leeyhta flinade uppstudsigt, "Du må vara hur stark du vill; vi är inne i mitt hus. Jag kan inte utdrivas härifrån!"
     Rivalen tryckte på igen med ett ilsket skri, men båda visste att hon hade förlorat sitt övertag. Så länge Anaæ var förbunden med sin egen kropp var Leeyhta utom räckhåll för de ormlika rötterna; Anaæ kunde inte omforma sin andeklädnad utan en medveten ansats, vilket Leeyhta höll henne upptagen från, och hennes tjänarandar vågade inte träda in nu när Hustrun var på sitt eget territorium.
     Hur symboliskt man än ville betrakta deras kamp var det dock inget annat än brottning; båda två försökte få övertaget om samma kropp och samtidigt tränga ut den andra. Leeyhta noterade oroligt att hennes fysiska jag skakades i häftiga konvulsioner av kampen som pågick i henne. Om hon inte gjorde något snabbt kunde hon ta skada av det!  Hon tvekade ett par ögonblick innan hon med entonig stämma började rabbla en av de ramsor hon lovat sig själv att aldrig yttra.
     "Uttorkad av Æruun, känn Caarevels makt! Nerkyld av Thyliab, känn Caarevels makt! Kvävd av Hjovi, känn..."
     Anaæ blev genast mer tvekande i sina utfall, osäker på om Leeyhta bluffade eller inte. Orden hörde till konster för att förvränga och utplåna som hennes mormors farmors syster lärt av en andevandrare från öster. De krävde ansenliga förberedande ritualer; Leeyhta visste att orden i sig inte kunde åstadkomma mycket - de var bara ett försök att vinna tid - men ändå skämdes hon över att ens hota sin egen svägerska med Blodskraft.

Plötsligt märkte de båda att en förändring ägde rum. Det skedde längre bort ute i regnet och var svårt att tydligt urskilja, fast det gick inte att ta miste på vad som hände; någonstans därute höll en mäktig kraft på att vakna!  Anaæ hajade till av överraskning, för första gången synligt orolig. Det var allt Leeyhta behövde. Hon lade all sin forms stadga i ett enda hammarslag av viljestyrka som tillfälligt stötte bort Anaæ från kroppen. Blixtsnabbt placerade hon sig själv i hennes väg.  HA! På andeplanet, där avstånd och riktningar ofta bara hade diffus betydelse, var mellan ett märkligt orubbligt begrepp. Hur hon än gjorde måste Anaæ nu passera Leeyhta för att kunna ta sig till hennes kropp.
     Rivalen tvekade dock inte utan kastade sig genast över sin motståndare igen, pressade sig ilsket mot henne alltmedan hon sjöng/väste/susade fram främmande ljud och... och... Caarevels tänder! Leeyhta hade inte vetat att detta ens var möjligt - Anaæ försökte tvinga sig genom henne för att komma åt kroppen!!

Leeyhta gav upp ett utdraget stön av fasa när Anaæs ande, sakta och flytande som trög sav, började välla in i hennes. Upplevelsen var helt outhärdlig, inträngande bortom all fysisk erfarenhet. Frenetiskt försökte hon hitta ett sätt att... sluta tätt, men hon kunde inte hålla Anaæ ute!  I ren desperation ryggade hon bort, djupare in i sin kropp, och drog därmed rivalen med sig. Hon såg hysteriskt överallt omkring sig efter något, vad som helst, som kunde stoppa det. Där fanns bara den materiella omvärldens föremål; golvet, möblerna, hennes sejdverktyg, gudastat... Lemina hade rört sig!!
     Mitt i sin kamp blev Leeyhta plötsligt alldeles kall och lugn - utan att märka att hon samtidigt slöt sin form och låste fast Anaæ där hon var. Allmodern stod vänd mot sin make, som för att kyssa honom.  Hur..? Hon såg förbryllad på den sällsamt vackra scenen och försökte förstå vad den betydde. Hon såg upp på gudarna, upp och förbi dem, över hustaket och upp i...
     Då hon såg vad som var på väg ner gallskrek hon av rå skräck och försökte instinktivt kasta sig bakåt.

Världen uppfylldes av en förblindande, bedövande detonation av ofattbar styrka.  Leeyhta tjöt i hjälplös ångest över sin litenhet inför dess kraft. Hon kunde känna vreden i den! Det var inte bara ett blixtnedslag, det var en uppretad spjutstöt - som var riktad mot ett bestämt mål. Blixten slog rakt ner i Anaæs kropp, brände sig ner genom trädet ända till rötterna och spred sig ut genom dem. Även på andeplanet skickade den svallvågor av Thyliabsk förödelse över den närmaste omgivningen.  Anaæ, som fortfarande var förenad med sin kropp, hade inte en chans. Hennes andeklädnad formligen exploderade när den slets isär av den rena kraften i attacken; hennes vrål var fruktansvärt att höra.
     Chocken var inte avsedd för Leeyhta, men då hon delvis omslöt Anaæ var det ändå som att bli klubbad av en glödhet bergvägg. Alltigenom bedövad tappade hon sitt grepp om världen och kände hur Anaæ och hon tillsammans sjönk bakåt in i ett tomt uppslukande mörker, sjönk djupare och föll...


Under flera minuter var allting helt stilla inne i huset. Regnets dova trummande fortsatte länge ljuda mot tak och väggar men började efterhand minska i intensitet. Till sist öppnades dörren, och en slank figur i mantel och huva stapplade in.
     Siimiriæl Terinowel sjönk suckande ner på en pall. Eldfader, vilken påfrestning det varit att kalla ner blixten på trädet! Riktigt så fullärd var hon nog ännu inte att hon borde försöka sig på sådant. Ändå kunde hon inte riktigt ta åt sig äran för den; efter brännoffret därhemma var det mest en fråga om att lyckas påkalla vindmöernas uppmärksamhet. Lite spirituellt skvaller, liksom.  Hon lyfte ner en handduk från väggen bredvid henne och började omsorgsfullt torka sig i håret. Vilken lång kväll det blev! Att ligga gömd intill huset och försöka uthärda kraftsångens effekt medan hon hörde Leeyhta kopulera med hennes Aluhn var inte något hon ville behöva gå igenom igen. Nu hade regnet börjat avta och kunde inte längre förhindra att trädet brann ner fullständigt, men det skulle varit oklokt att gå in förrän hon sett att elden inte spred sig till någon av byggnaderna.
     Så småningom gick hon bort till sängen där hennes ambitioners mål låg sövd, och satte sig på sängkanten. Hmm... Sedan de blev vuxna hade hon bara sett Aluhns nakna kropp genom sin fylgjas ögon. Det fick honom att framstå som en ofantlig bjässe, men där han nu låg verkade han nästan liten, mycket mer lik den fnissande pojke som hon mindes från förtroliga lekar i hölador och vindsloft. Hon förde ömsint sina händer över hans bara hud, tog god tid på sig med att noga inspektera vad hon hade fått gå miste om - en liten belöning för allt slit hon haft i onödan.  Caarevel ta den där ungen! Flera års arbete förstört för att en död jäntunge inte kunde hålla fingrarna borta från sin egen bror. Men här var han nu... Med en liten kniv från sitt bälte skar hon försiktigt av ett par av hans hårlockar som hon stoppade ner i en läderpung. De kunde nog komma till användning en dag.
     Ett svartsjukt jamande från någonstans bakom sängen fick Siimiriæl att le förtjust. Så det var inte bara tomt skryt; även i andevärlden hittar en katt alltid tillbaka! Hon drog ett täcke över Aluhn och kysste honom varsamt på munnen innan hon böjde sig ner för att lyfta upp sin lille Nattjägare. Den mörkgrå katten var ännu omtöcknad efter sin batalj men purrade belåtet i hennes famn. 'Gråpäls'... Vilket patetiskt fantasilöst namn de hade gett honom - och de kunde aldrig ha tittat efter särskilt noga om de trodde att hennes modige vän var en katta.  Han jamade svagt.
     "Sånt händer! Du var en riktig boldtaar därute, men man kan inte vinna jämt. Jag hade ändå inte kunnat klara det ensam!" Hon strök sin panna mot hans i en gest av kattisk tillgivenhet, "Vet du, när vi kommer hem har jag färsk fisk och grädde åt dig..."
     Purr.
     Med sin själsfrände i famnen skred Siimiriæl långsamt över till kvinnokroppen på golvet. Det hade varit en rejäl kamp om den! Leeyhta verkade ha skakat och sprattlat en del; sejdverktygen låg utsparkade över golvet - ren tur att ljuset landade i pölen från vattenskålen - och så hade hon lyckats sparka till statyernas bord så att Lemina hade ruckats från sin plats. Intressant position hon hade intagit... Leeyhta själv rörde sig inte, men Siimiriæl såg att hon hade öppnat ögonen och nu stirrade ofokuserat upp i taket. Den unga geeluuren lutade sig fram över sin rival.
     "Jag går hem nu. Om du vill tala med mig om det här så vet du var jag finns." Hennes röst blev kyligare, "Kom bara inte och var tacksam. Jag blev tvungen att röja undan hotet från den där jäntungen när du inte klarade det, men det var för Aluhns skull, inte för din!  Du och jag är inte färdiga med varandra."
     Siimiriæl vände sig om och började gå mot dörren, men när hon plockade upp sin mantel stannade hon till och sneglade leende bakåt över axeln.
     "Nattjägare följer med mig. Jag antar att du ändå inte vill ha honom kvar här längre..."
     Hon fällde upp sin huva och drog en flik av manteln över katten innan hon öppnade dörren. Dags att gå hem, till sin egen säng där hennes egen make väntade. Katar Terinowel hade aldrig förstått sig på sin fru, men han var en man av praktisk läggning; så länge han fick lagad mat och rena kläder och en varm kvinna i sängen accepterade han att han inte kunde få hennes hjärta. På det hela taget var de nog ett ganska lyckat par... Siimiriæl gick ut, och försvann bort i regnet.

Det blev åter stilla inne i huset. Kvinnan på golvet låg orörlig kvar en lång stund och såg upp i taket med blankt tom blick. Sedan började hon fnissa.


Aluhn Weliæ slog sömndrucket upp ögonen och såg på Mont och Lemina.
     Han såg på dem länge innan han förstod vad som var annorlunda den här gången. Istället för att blicka mot sängen stod de två statyerna vända mot varandra, ihopförda så att de hade kroppskontakt. Vidrörande, kyssande, älskande... Blinkande av förvåning försökte han sätta sig upp, men slogs genast tillbaka av en massiv våg av yrsel. Caarevels kyss, hur mycket isthoz hade han druckit?  Nej, knappast isthoz; det fanns ingen huvudvärk, allt omkring honom kändes bara suddigt och ofokuserat. Några utforskande rörelser med ena armen... Leeyhta var inte i sängen med honom.
     Under några minuter låg han stilla och försökte komma ihåg vad som hade hänt, men det sista han kunde minna sig var att de hade gått in och ätit kvällsvard när åskvädret närmade sig. Han rullade långsamt över på sidan, låg slapp och betraktade det svagt månbelysta rummet med dimmiga ögon. Vad..? Mitt på golvet hade någon ritat upp en ring av kol; det fanns svarta fotspår omkring den. Än märkligare var att Leeyhtas sejdutrustning låg utvräkt nedanför gudastatyerna. Hon som alltid var så kitsligt noggrann med den? Längre bort såg han deras kläder utspridda lite överallt på golvet. Leeyhta själv syntes inte till, men ytterdörren stod öppen. Kanske hade hon gått ut för att kila bakom en buske? Sedan föll hans blick ner på hennes klänning... eller de sönderrivna tygslamsor som fanns kvar av den.

Dags att bli orolig! Aluhn kom upp på fötter - Oj; vad hade han egentligen druckit?? - och stapplade ostadigt bort till dörren. Nu när åskan dragit bort lyste fullmånen upp gårdsplanen i ett blekt blåaktigt sken, reflekterat i otaliga vattenpölar. Det luktade rök härute, som om... Gravträdet!  Med ett chockat tjut rusade han ut till den ännu rykande kolstump som en gång varit en stam. Lilla Anaæs träd hade brunnit ner!!  För en stund stod han och trampade framför det, då och då hjälplöst viftande med händerna i luften som för att försöka erbjuda hjälp, men sjönk slutligen ner på huk med en förkrossad suck. Ingenting! Det fanns ingenting han kunde göra nu. Åh stackars lilla syster, du som alltid var så rädd för blixten... Tusen krooler, var var Leeyhta?! Han ropade högt på henne ett par gånger, men det kom inget svar. Då såg han att dörren till fäboden stod öppen.
     Aluhn kikade in i mörkret, ropade tvekande sin hustrus namn igen. Han huttrade lite, och det var först nu som han insåg att han inte hade klätt på sig innan han sprang ut; han var fortfarande naken.  Ett ljud. Någonting rörde sig härinne!
     "Hal... Hallå??"
     Ett flickaktigt fniss hördes svagt uppifrån höloftet. Vad?! Han blinkade några gånger - nej, det här vore knappast något tillfälle att dagdrömma.  Efter en kort stunds tvekan klev han sakta uppför stegen till loftet. Han kisade framför sig i mörkret medan han försiktigt kravlade ut i höet...
     ...där den nakna kvinnan satte sig upp; han märkte henne inte förrän han kröp rakt in i hennes famn. Släta, varma kvinnobröst trycktes mot hans ansikte. Hon slog upphetsat sina armar om hans huvud och drog honom med sig när hon sjönk bakåt på rygg. Ivriga mjuka fingrar sökte sig nerför hans skuldror...
     "L-L-Leey..?"

Hon kunde inte minnas när hon senast känt sig så här upprymd. När hon vaknat upp på golvet hade hon varit förvirrad; slitit av sig kläderna och naken krälat runt på golvet medan hon babblat osammanhängande, försökt locka Aluhn till älskog, sedan Allfadern. I sitt delirium hade hon irrat ut och dansat till ohörbar musik runt det brinnande trädet, för hur länge visste hon inte, tills hon utmattad hade flytt undan kylan till fäboden. Därinne, stilla nerkrupen i höets trygga värme, hade hon så helats och blivit herre över sina tankar igen.
     Hon var fortfarande Leeyhta - om det rådde inget tvivel - men en del av Anaæ hade blivit kvar i henne. Rivalen hade lämnat tydliga spår efter sig, i form av tankar och kynnen som Leeyhta inte kände igen från sig själv. Yster lekfullhet, resolut målmedvetenhet och, vid åsynen av Aluhn, en flod av berusande ömsint hänförelse som fyllde hela hennes bröst med värme.  Precis så här skulle det vara! Detta var den känsla hon alltid hört talas om men själv hade saknat under alla år. Inte en pliktskyldigt äktenskaplig trängtan utan... Allmoder, den flickan hade verkligen älskat honom.  Aluhn kanske inte hyste samma känsla tillbaka, just nu, men hon hade en god aning om hur man kunde väcka den; Anaæ hade sett till det.  Leeyhta formligen kuttrade av vällust i sin förvirrade mans armar.
     "Aluhn, min Aluhn... make, bäddbroder, älskade." viskade hon, "Var inte rädd, det är bara jag - bara jag!  Jag är här med dig. Kom till mig nu... för du har väl inte glömt att du skulle älska med någon under fullmånen?"


Rao