Weamhis  -  Den Höga Norden

 
Långt uppe i norr finns en region som vandrare sällan besöker. Den som reser till Weamhis bör ha vakna ögon och ett välslipat svärd, ty många faror lurar i den Höga Norden...

Konstruktion 
Åke Rosenius
Efter en idé av 
Stefan Burström 
Micke Nordin
Illustrationer, kartor 
Åke Rosenius
Ett särskilt tack till
Martin "Du är för noga!" Rosenius, Stefan Burström, Ulf "Jobbar du?" Nyström, Hans Sundqvist, Petra "Alltså, JAG tycker så här..." Wikström, Erik Sieurin, Carl-Herman Tillhagen, Voïvod, Gothia Tobak AB och Gevalia.
© 1991 Åke Rosenius


Förord
Välkomna till Weamhis - Den Höga Norden, den första kampanjmodulen till Khelataar - Klanernas Land. Weamhis är till skillnad från de tidigare modulerna inte en äventyrsberättelse med en löpande handling. Den är i första hand avsedd som en informationskälla till spelledaren och består huvudsakligen av källmaterial om ätten Weamhis, dess tre klaner och deras folk, land och historia.
     Modulen innehåller en sammanfattning av den senaste tidens händelser i ättelandet, användbara som grund för en kampanj där rollpersonerna kan förhindra ett klankrig - eller starta ett. Här finns också en mängd andra, mindre äventyrsidéer som spelledaren kan bygga ut och anpassa till sin spelgrupp efter deras förutsättningar. Dessutom finns kartor över Weamhis och dess viktigaste orter, beskrivningar av intressanta platser och personer samt information om de klaner från andra ätter som bor i Weamhis' närhet.
     Lycka till.
Åke Rosenius


Innehåll
Weamhis 
Landskap 
Historia 
Politik 

Wonpaa 
Landskap 
Historia 
Handel 
Hövdingen 
Städer/Byar 
     Weirwelaas 
     Saamynaas 
Kultur 
Krigsmakt 

Gaaruum 
Landskap 
Historia 
Järnbruk 
Hövdingen 
Byar 
     Taaroni 
     Eralæ 
Kultur 
Krigsmakt 

Taaroonaal 
Landskap 
Historia 
Nutid 
Hövdingen 
Byar 
     Worweiræ 
     Fooraan 
     Rahlsaariew 
Kultur 
Krigsmakt 

Hintaar 
Wohlmynsaa 
Tanganerna 

Angränsande klaner 
Siimweeli 
Mafuu 
Wilegoor

Den senaste tidens händelser 
Bakgrunden 
Dagsläget 

Klankrig 
Krigföring 
Fejder 
Politik 
Transporter 
Styrkor 
KhelinnOrden 

Äventyr och kampanjer i Weamhis 
Kampanjtips 
Äventyr i krig 
Äventyr i fred 
     Wonpaa 
     Gaaruum 
     Taaroonaal 
     Hintaar 
     Siimweeli 

Spelledarpersoner 
Wonpaa 
     Gardir Buloin 
     Miiraam Woragin 
     Evelber Geelymohn 
     Volem Windanic 
Gaaruum 
     Wathiran Beranir 
     Rahag Caarnoci 
     Meeleis och Berethan Engarth 
     Ædar Miirawir 
     Yma och Ilemien Miirawir 
Taaroonaal 
     Kaarhan Brothlaar 
     Rainor Kalthean 
     Luthana Mooreakh 
     Weyhla Kalthean 
Övriga 
     Grannklanernas hövdingar 
     Wermahl Faalarogh 
     Tirzinn é Uztokh 
     Tanganerna 
Förkortningslista för färdigheter 
SLP-tabeller 

Bilagor 

Kommentarer



Kartor
  • Weamhis
  • Weirwelaas
  • Taaroni
  • Eralæ
  • Worweiræ
  • Fooraan
  • Whhiela
  • Tanganlägret
  • Typisk gruva
  • Saamynaas (skiss)

  • Weamhis

    Längst uppe i de nordligaste delarna av Khelataar finner man de tre klanerna Wonpaa, Gaaruum och Taaroonaal som tillsammans bildar ätten Weamhis, den "Höga Norden".
         Folket i detta avlägsna ätteland låter sällan höra talas om sig bland klanerna i söder. De stora händelserna och stridigheterna i Khelataars centrala regioner är inte särskilt viktiga så här långt norrut, och namn som Eilapam eller Foorteer tillhör obskyra platser som många människor i Weamhis knappt har hört talas om.
         När man frågar folk söderut om dessa nordbor får man ofta höra motsägande uppgifter om dem; många säger att de är buttra enstöringar som är svåra att komma till tals med. Andra hävdar att de är uppriktiga och godhjärtade, men att deras land tyngs av oket från tanganernas härjningar. Nordborna själva gör gällande att de är Khelataars bästa och vackraste folk, och att deras land är det hörn av världen där naturen är skönast och ölet smakar bäst. Om inte annat bevisar det åtminstone att människorna i Weamhis är normala khelataarer.

    Den Höga Norden har med sina 13.500 innevånare den minsta befolkningen av alla Khelataars ätteländer. Det sträcker sig över ett ca 33.000 km² stort område vid nordkusten, avgränsat av havet i norr och i väst, och av floden Rahagaamæs utlopp i öst. I söder löper ättegränsen till största delen parallellt med den gamla handelsleden Oemniihl, där ättens land angränsar mot Gooronibklanerna Mafuus och Wilegoors områden. Det är dock en ospecificierad gräns som bara är markerad på en punkt, vid platsen längs Oemniihl där Gaaruums, Mafuus och Wilegoors territorier möts.
         Här ligger sedan århundraden tillbaka ett mäktigt röse kallat Slinoci. Tre hövdingar offrade på denna plats sina finaste djur, en worrs, en get och en gris, till gudarna för att den för all framtid skulle vara en helgad gränssymbol. Alla tre klanerna räknar det än idag som ett svårt brott att dra vapen vid Slinoci-röset. Detta betyder naturligtvis inte att konflikter inte kan förekomma; Gaaruum och Wilegoor utkämpade ett klankrig efter en långdragen gränstvist så sent som år 993, och kommer säkerligen att göra det fler gånger i framtiden.

    Landskap

    Weamhis utgörs huvudsakligen av ett flackt, vidsträckt lågland, de nordligaste delarna av den enorma Khelamhis-slätten, men landskapet är både stenigare och mer kuperat i ättens centrala områden. Där höjer sig landet som regel upp till 200 meter över havet och kännetecknas mer av ljung- och buskvegetation än den frodiga, gräsbeväxta slätten närmare kusten. Mycket få människor bor i de delarna av ättelandet fastän de på inga sätt kan kallas ofruktbara.
         I den södra regionen reser sig Luugeemenith, ett långsmalt berg som täcker den största delen av klanen Gaaruums land och delvis avskärmar Weamhis från Gooronibklanerna längre söderut. Berget är mycket brant närmast toppen som är täckt av snö stora delar av året, men erbjuder inga svårigheter att klättra i under ca 700 meters höjd - mer än tretusen människor bor faktiskt på Luugeemeniths sluttningar.
         Berget påverkar väderleken i viss mån så Gaaruum har ett något kallare och fuktigare klimat än de andra klanerna i ättelandet.
         Det finns gott om skog i markerna, huvudsakligen på de låglänta områdena i öster och nordöst. I de flesta fall rör det sig om små enstaka skogsplättar av en eller ett par kilometers omkrets som återfinns ute på slätten, men några få större skogbeväxta områden finns också i Weamhis. Dessa består nästan uteslutande av grova lövträd som bok och lönn, vilka utgör värdefulla tillskott för klanernas timmerförsörjning. Tyvärr innebär deras närvaro också att en del farliga rovdjur, som annars inte skulle ha någon naturlig miljö här, kan leva i den Höga Norden.

    I huvudsak är landet en tunt befolkad trakt där enstaka gårdar ligger utspridda över mycket stora ytor. Kring Luugeemenith och vid kustområdena i norr och öster finner man en jämförelsevis samlad bebyggelse där bönderna och fiskarfamiljerna åtminstone bor inom bekvämt gångavstånd från varandra. Man behöver dock inte resa många mil inåt land innan man möts av öppna, folktomma vidder och enorma arealer av orörd natur. Alla tre klanernas territorier består till stora delar av områden där ingen bor och som ytterst sällan beträds av någon. En hel fjärdedel av landets yta utgörs dessutom av ett s.k. vildland, en omfattande vildmarksregion som ingen klan befolkar eller gör anspråk på.

    Historia

    I urtiden var landet antagligen ett välbebott och centralt område för Demanoartch, urinnevånarnas förfäder, för man har funnit fler lämningar efter dem här än någon annanstans. Vishetens Sällskap anser också att det var här den stora pesten först bröt ut.

    Man är inte säker på när de första khelataariska människorna kom till Weamhis. Troligen var det så långt tillbaka som under det första århundradet, för hela nordkusten var lätt tillgänglig med båt från de allra äldsta bosättningarna i nordost.
         Wonpaaklanens legend om Caarweir den Styvskäggige, den förste man som bosatte sig väster om floden, har troligen sin grund i en verklig person från den här tiden. Som alla tidiga legender berättas den tyvärr på en "det var en gång"-basis och säger ingenting om när Caarweir levde eller vilka som kom efter honom. Taaroonaal förtäljer en liknande historia om sin klans ursprung, men berättelsen om Korparnas Folk är en än mer dunkel och otillförlitlig informationskälla i det avseendet. Gaaruumklanens folk verkar överhuvudtaget inte veta någonting om sina tidigaste förfäder. Den vanligaste åsikten bland dem är att de alltid har bott i området.

    Den äldsta tillförlitliga historiska krönikan daterar sig från folkvandringstiden, då klanerna redan var färdigbildade och hade börjat bli bofasta. Det är den välkända "Leamilem Ca Leamilem", östlandets mest berömda epos, från vilken man vet att Weamhis under större delen av denna tid var en del av det nuvarande ättelandet Leamilem.
         Ett så vidsträckt land med så många olika klaner gick inte att hålla samman i längden. Konflikter uppstod när klaner utan gemensamma band skulle försöka ena sig kring en ensam ättehövding. Detta ledde till att många brutala klankrig utkämpades inom det väldiga ättelandet. Klanen Gaaruums namn är en ålderdomlig form av 'gaarm', det khelataariska ordet för blod - ett minne från denna grymma tid.
         Krigen fortsatte fram till början av tvåhundratalet, då den legendomspunne hövdingen Thylwor Sarmaaen med lika delar våld och list lyckades samla alla de stridande klanernas hövdingar till rådslag vid stencirkeln i klanen Rahlbas land. Khelataarerna lärde sig innebörden av begreppet tingsfred den gången, då endast deras respekt för den heliga platsen hindrade dem från att angripa varandra. Under mängder av förtäckta hot och nervöst fingrande på till hälften dragna dolkar avgjordes det till slut att klanerna väster om floden Rahagaamæ skulle avskilja sig från Leamilem och bilda en egen ätt.
         Detta var det så kallade Vemyntaartinget, som i vissa delar av Khelataar är lika legendariskt som kung Arthurs runda bord är på Jorden. Själva normerna som idén om rådslag och ting bygger på härrör från de ideal som Thylwor Sarmaaen förkroppsligade den gången. Många digoner insisterar att berättelsen om Vemyntaartinget är en myt som aldrig har inträffat i verkligheten, men den är och förblir av allt att döma den enda genuina skildringen av Weamhis' tillblivelse.

    Ätten har inte förblivit oförändrad sedan dess. Ett par hundra år efteråt blev klanen Siimweeli bofasta i sitt nuvarande hemland, och de ingick i Weamhisätten under den långa epok som av dem själva kallas Sarolaneemihm.
         Vid den tiden hade Taaroonaal blivit Weamhis' dominerande klan tack vare sitt strategiska läge vid nordvästkusten. Merparten av all sjöfart och handel i området skedde under överinseende av korpklanen; dess tre ättefränder var jämförelsevis betydelselösa jordbrukare som fogade sig efter det allt mäktigare Taaroonaals önskemål. Klanens stormaktstid varade under den större delen av Khelataars historia, men dess betydelse avtog så småningom när omvärldens förutsättningar för handel förändrades. Taaroonaals slutliga stagnation inleddes vid sjuhundratalets början, då det Stora Kriget härjade Khelataar.
         Ätten ställde sig officiellt på Brondival Rhaloffaans sida i den konflikten, men det var i själva verket bara Gaaruum (där den dåvarande ättehövdingen Skhear Faaroth bodde) och Wonpaa som ville kämpa för Ymin. Siimweeli var av motsatt åsikt och fick under största delen av kriget koncentrera sina styrkor västerut. Taaroonaal höll sina sjöstridskrafter redo, men deltog aldrig aktivt i striderna och kungjorde aldrig någon speciell åsikt i religionsfrågan.
         När kriget var över försökte de fyra klanerna normalisera sina inbördes förbindelser, men Siimweeli kunde aldrig kasta av sig sin bitterhet över att ha blivit utsedda till fiender av sin egen ättehövding. Efter trehundra år som en Weamhisklan gick de åter in under Leamilemätten.
         Under århundradena har också de tre andra klanernas gränser sett interna skiftningar genom klanfejder och folkvandringar. Framför allt gäller detta Gaaruum, som i sjuhundratalets början fann järnmalm i sitt berg och gjorde brytningen av den till sin huvudnäring. Detta medförde en omfattande folkflyttning till Luugeemenith på låglandets bekostnad. Stora delar av blodklanens nordvästra territorier avfolkades successivt, tills Gaaruums land så småningom var centrerat kring berget. De använder numera bara en smal sträcka i väster som förbindelse med kusten.
         Den makt som Taaroonaal en gång hade har helt försvunnit. Idag är Gaaruums metallhandel regionens ekonomiska tyngdpunkt, och hela den politiska initiativkraften ligger hos de vitala klanerna Wonpaa och Siimweeli.

    Politik

    Weamhis är som helhet egentligen inte viktig för omvärlden. Ätten är för liten och för avlägsen för att utöva något inflytande på andra klaner, och den ses som något av ett bihang till resten av Khelamhis. En orsak till detta är att dess klaner strävar i olika riktningar utan större benägenhet att samarbeta med varandra, och att ätten under flera generationer inte har haft någon verkligt kraftfull hövding gör naturligtvis inte saken bättre. Idag är man snarare intresserade av att inte ha en inflytelserik person som ättehövding; med ättens bästa för ögonen skulle ju han/hon kunna hämma klanernas individuella strävanden att tillgodose sina egna intressen. Alltför många mäktiga familjer skulle förlora på det.

    Även under starka ättehövdingar har dock de nordliga klanernas folk alltid haft en djupt inrotad vilja att sköta sig själva. Ända sedan klanerna bildades i Khelataars dunkla forntid har ättesystemet varit svagare i norr än på många andra platser. Den praktiska roll det spelar varierar från ätt till ätt över hela Khelataar - från starka politiska maktcentra (Sarokhela) till traditionsbundna formaliteter (Leamilem), från rena ekonomiska allianser (Menithiew) till militärunioner (Caaribold).
         Ättelandet Weamhis är för sin del en löst sammanhållen trio av klaner som av hävd rådgör sinsemellan om sina dagliga ärenden, utan att egentligen ha särskilt mycket gemensamt. De har alla varsin näring som de har specialiserat sig på, och de visar stora skillnader mellan varandra i kultur, tänkesätt och ambitioner.

    En mer sentida trend som också urlakar ättens sammanhållning är ett tilltagande närmande till Leamilem. Det handlar egentligen om interna förbindelser mellan Wonpaa och Siimweeli som börjar göra den östra ättegränsen alltmer obekväm för dem - i Wonpaa har rabiata grupper bland köpmännen faktiskt börjat tala för att man skall förena sig med Leamilemätten, fast de är ännu så länge ensamma om denna åsikt.
         Att Weamhis liksom Leamilem borde tillhöra östlandet Khelatyyl (eller redan gör det) är dock en ganska vanlig inställning bland folk. Ättelandets barder producerar storslagna diktverk om den Höga Nordens ursprung och talar om ätten som ett barn av den vise Thylwor Sarmaaen från östlandet. För dem är frågan i första hand symbolisk, men köpmän från både Wonpaa och Taaroonaal har ekonomiska intressen i det hela.
         Det finns däremot yttre motstånd från flera håll som har förhindrat att någonting gjorts i saken. Khelamhis' andra ättehövdingar vill inte försvagas genom att få en ätt mindre på sina khelataarilemi [landsområdesting] medan Leamilems hövding Garmindor Lleworaan är ovillig att behöva hålla ting tillsammans med Weamhis. KhelinnOrden vill behålla sitt nuvarande system som ställer hela Foorokhela under en enda khelal, och vad gäller Vishetens Sällskap har mondigonen i geografi, Silean Ywinsel, aktivt motsatt sig alla försök att omkonstruera Khelataars äldsta och mest fundamentala landsindelning.

    Weamhis' nuvarande ättehövding Gardir Buloin har själv drivit frågan mot Vishetens Sällskap men har stött på motstånd från ett för honom oväntat håll. Wordigonen Avodir Meerk, som själv kommer från Buloins klan Wonpaa, anser att man borde lära av historiens läxa och inte försöka omintetgöra de beslut som i forna tider fattades för att förhindra ytterligare krig och oroligheter i landet. Detta har gett hövdingen stora problem att få gehör för sina krav, men har tyvärr också betytt att Meerks helt oskyldiga släktingar i Wonpaa fått känna av sina klanfränders missnöje över wordigonens motstånd.
         Buloin håller huvudet lågt med sina idéer för närvarande. För en tid sedan blev hans strävanden den indirekta orsaken till en klanfejd, och han vill därför helst inte orsaka någon ytterligare uppståndelse på ett tag framöver. Ättens geografiska tillhörighet är hur som helst ett av hans minsta problem i dagsläget.


    Wonpaa

    Den minsta av alla Khelataars klaner finns här i Weamhis. Wonpaas land är inte litet till ytan (ungefär 8.700 km²), men det hyser en befolkning på bara strax över fyratusen innevånare. Det är därför något anmärkningsvärt att klanen kan upprätthålla det påtagliga inflytande det har över hela ättens handel. Detta har delvis geografiska orsaker - Wonpaas köpmän kan med flodbåtar nå ända ner till Khelaryn via Rahagaamæ - och delvis är det en konsekvens av klanens förhållande till sina båda ättefränder. Taaroonaals folk har en tendens att inte lägga någon större vikt vid vad som händer utanför sitt territorium, och Gaaruum har aldrig konkurrerat med Wonpaa om dess förbindelser. Vissa klaner från Leamilem, Ghelinpaa och Sarokhela nere i söder bedriver ett relativt omfattande varubyte med Wonpaa, men har knappt hört talas om de båda andra klanerna från ättelandet Weamhis.
         Wonpaa själv är bäst känd för sin ölbryggning, som ju också har givit klanen dess namn; den mörka, mustiga dryckjom som populärt går under namnet "Oonpaa" är omtalad runtom Khelamhis. Bilden av barska, svettiga karlar som i en rökig källarstuga häller upp sitt frodigt skummande öl är bland andra klaner en mycket vanlig kliché av Wonpaas folk. Det är huvudsakligen ett tiotal gårdar i trakten runt Weirwelaas som tillverkar det öl som säljs utanför klanen, men de flesta bondgårdar med anseende har en egen bryggarstuga.
         Efter att ha upprättat kontakter med Ghelinpaaklanen Taarathor i söder har man också försökt ta upp vindruvsodling i större skala. Det finns några gårdar i klanens södra landsända som har fått fram viner av relativt god kvalitet, men de är inte särskilt välkända bland den breda allmänheten. Det kommer troligen att ta många år ännu innan Wonpaa kan börja göra sig ett namn som vinodlare.
         Timmer, boskapsprodukter och fina tyger är andra vanliga handelsvaror från klanen, fast den största delen av timret säljs till Gaaruum som har ett stort behov av trä men ont om skog i sina marker. Mycket lite av den varan lämnar därför ättelandet.

    Landskap

    Vishetens Sällskap definierar Wonpaas territorium som det östra området nedanför Weamhis' högland, i söder avgränsat av handelsvägen Oemniihl och i norr av en överenskommen gräns mellan dem och Taaroonaalklanen. Den senare löper mellan en plats känd som Systrarnas Vik och den grunda Saroæsjöns södra inlopp. Gränsen fastställdes senast efter en fejd klanerna emellan år 988 och kommer troligen att ändras igen nästa gång de strider.
         Till största delen utgörs landet av en flack, solbelyst slätt täckt av buskar och kort gräs. Vädret är i allmänhet skonsamt varmt och angenämt, med i huvudsak ganska milda vindar som stryker över det öppna landskapet. Nederbörden utgörs som regel av ljumma och lätta regnstänk som faller ett par gånger i veckan. Landets jordmån är frodig och väl lämpad för åkerbruk - även annat slags åkerbruk än maltodling, vissa gamla talesätt till trots. Huvuddelen av befolkningen bor därför i ett brett jordbruksbälte i klanlandets östra delar och vid en mängd små fiskebyar nära kusten.
         Ett större skogsområde kallat Sunatsaai [Tusen Träd] täcker landets centrala del. Dess dunkla omgivningar står för huvuddelen av klanens, och faktiskt hela ättens, timmerproduktion och utgör det andra mer rikligt befolkade området inom klanlandet. Skogsarbetarna och deras familjer som bor här brukar kallas "skogsfolket" av Wonpaas övriga medlemmar, men de är en del av klanen och skall inte förväxlas med skogsfolket Anaakiria från det avlägsna Weirmynsaa. Sunatsaai självt består huvudsakligen av stora lövträd som ek, bok och enstaka cypresser, samt en riklig undervegetation av små buskväxter och mossa.
         I väster reser sig Weamhis' centrala högland. Wonpaa har aldrig haft något större intresse av det området, och det är mycket få klanmedlemmar som bor där. Ännu längre västerut ligger dock det nästintill obefolkade vildlandet Hintaar, så klanen kan ändå göra anspråk på delar av höglandet genom de mycket få gårdar som finns utspridda väster om Sunatsaai.

    Det djurliv som finns på slätten innehåller inga exceptionella varelser utan domineras av ofarliga däggdjur, som smågnagare och flockar av olika sorters hjortar. Kringströvande tamboskap är naturligtvis vanlig i närheten av bosättningar. Rovdjur som är större än räv eller mård är mycket ovanliga i slättlandet, men däremot kan större köttätare som björnar och enstaka velowiter hittas av den djärve eller otursamme i Sunatsaais skuggiga regioner. Klanens timmerhuggare hävdar att det finns skvader i skogen, men de är mycket sällsynta varelser så här långt norrut och bara några få människor har fått se dem.

    Historia

    Klanen har enligt legenderna sitt ursprung i en man vid namn Caarweir den Styvskäggige, som var den förste som byggde ett hus på marken väster om Rahagaamæ.
         Han och hans bror Aamweir byggde en båt och seglade västerut för att slippa ifrån den träta och osämja som präglade deras hemby. Efter många dagar kom de till en stor flod (Rahagaamæ) och Aamweir ville följa den uppströms för att se vad som fanns inåt landet. Samma natt hade dock Caarweir en dröm där han såg sin blivande hustru komma till denna plats från havet, och han beslöt sig för att lämna sin bror och vänta på henne.
         Han byggde upp en liten gård och bodde sedan fullständigt ensam i det obefolkade landet i tre hela somrar och fyra hela vintrar. Till sist hördes en knackning på hans dörr en mörk, månlös vårkväll; där stod en underskön, rödhårig mö som var genomblöt och frusen, och han kände genast igen henne som kvinnan från sin dröm. Hon sade att hon hette Amæwi och kom från ett skepp som hade förlist utanför kusten. Havets vatten var kalla och mörka, men hon hade sett det avlägsna skenet från Caarweirs fönster och simmat i land med det som sitt enda ledljus.
         De två gifte sig och fick med åren många söner och döttrar, vars ättlingar utgör den stolta klan som nu bär namnet Wonpaa.

    Förutom denna sägen är klanens härkomst höljd i dunkel. Östlandets stora hjälteepos nämner inte ens Wonpaa, trots att de rimligtvis måste ha deltagit i de många klankrig som utkämpades innan ätten bildades. En tänkbar förklaring är att de och Gaaruum på den tiden tillhörde samma klan.
         De hade i alla händelser blivit helt fristående omkring år 300, då de mörka händelserna i kvädet 'Mien Eldoræ' inträffade. Det långa diktverket är en sammanställning av flera barders arbeten, tillkomna under en följd av många år, som berättar hur landet hemsöktes av onda andar och namnlösa varelser som ödelade de öppna slätterna och härjade klanens gårdar. Under hövdingen Anurs ledning drog folket ut i strid, men alla försök att möta ondskan med vapen visade sig fruktlösa. De plågade byarna utplånades bit för bit medan människorna dukade under i skräck och Anur skickade ut de som fortfarande kunde kämpa på meningslösa krigståg.
         Det var en kringresande kvinnlig magiker vid namn Eldoræ Reegamel som slutligen avslöjade sanningen; den de hade följt som sin hövding var inte den verklige Anur, utan caarffalen Skharuuthak (samme caarffal som nästan femhundra år senare förintade tre byar i klanen Taaryhnsaars land) som själv hade frammanat klanens alla gissel.
         Monstret mötte henne i sin sanna skepnad vid Aginæsjön i nordost där en väldig strid utkämpades mellan dem. Reegamel lyckades fördriva caarffalen dit därifrån den kom, men förtärdes själv av en mantel av eld som Skharuuthak svepte om hennes kropp.
         Klanens medlemmar byggde ett röse på platsen och brukar en gång om året smycka det med blomsterkransar till åminnelse av den modiga kvinnans offer.

    Det tog många generationer efter detta innan Wonpaa började ge sig till känna i sin omvärld. Taaroonaal var på den tiden helt dominant inom ätten, och ölklanen (som redan då hade fått sitt namn) var länge en tämligen tillbakadragen samling fiskare och bönder - alltså en helt omvänd roll mot dagens situation.
         Vändningen kom efter ett oväntat segerrikt klankrig mot Siimweeli om rätten att få bebygga öarna i skärgården Mynai. Wonpaas aktiviteter kring Rahagaamæs mynning tilltog efter detta, vilket retade Taaroonaal som såg sin kontroll över flodhandeln hotas. Resultatet blev det berömda "kullerstenskriget", vars blotta omnämnande har startat flera fejder mellan de båda klanerna sedan dess.
         Några av korpklanens främsta krigare åkte med ett skepp till Wonpaas lilla tingsby för att lära dem att inte blanda sig i andras affärer. Hövdingen skickade ut sina boldager till stranden för att möta dem med vapen, men de bävade av fruktan när de såg skeppet närma sig. Alla visste de att det mäktiga Taaroonaals kämpar var starkare, mer erfarna och bättre utrustade än de själva.
         Skeppet lade an vid en brygga, och de såg korparnas störste boldtaar betrakta dem från relingen. Han var en bjässe till karl, klädd i glänsande svart, metallförstärkt läder och beväpnad med ett kolossalt järnsvärd som kunde klyva timmerstockar. För ett ögonblick stod han stilla och gav de darrande Wonpaakrigarna en blick fylld av iskallt förakt, innan han med ett mullrande hånskratt drog sitt svärd och hoppade ner på stranden bredvid bryggan - och råkade landa med ena foten på en liten hal sten.
         Det skulle troligen ha varit en av de mest akrobatiska kullerbyttorna i nordlandets historia om han inte hade slagit mot bryggkanten med sitt ena ben så illa att hans vadben knäcktes. Hela scenen var så erbarmligt snöplig för Taaroonaals krigare att all deras självkänsla och stridslystnad kom av sig. Under ilskna muttranden lyfte de tillbaka sin boldtaar på skeppet och avseglade, och Wonpaas boldager låg fortfarande på marken och gapskrattade när seglet försvann vid horisonten. Den breda flodvik där allt detta skedde har sedan dess fått det muntra namnet Benbrytarviken.
         När krigarna senare letade genom strandbrynet hittade de den lilla stenen som vunnit deras seger och tog med sig den till hövdingen. Ända sedan dess har det varit varje klanhövdings uppgift att förvalta stenen i sin ägo och lämna över den till sin efterträdare när han eller hon träder tillbaka. Wonpaas Juvel är en helt ordinär, rundslipad grå kullersten av en knytnäves storlek, men den är för klanmedlemmarna en skatt av djupt symboliskt värde.

    Klanen hade därefter många lugna och framgångsrika år medan de utforskade de möjligheter som tillgången till floden gav dem.
         Någon gång under slutet av 600-talet återvände emellertid en av deras handelsmän hem med en bok vid namn 'Khelataar det Sköna', och nyheter om att en ny religion höll på att uppstå i söder. Det tog klanens folk något mer än ett år att bilda sig en åsikt om saken, men när striderna bröt ut i stor skala slöt man upp bakom Brondival Rhaloffaan och guden Ymin tillsammans med Gaaruum och ättehövdingen.
         Blodklanen skickade mängder av boldager söderut för att dö, men Wonpaa såg egentligen aldrig så mycket av det Stora Kriget. Grannen Siimweeli i öster hade ställt sig på fiendesidan och för Wonpaas del var kriget i praktiken en lång, utdragen klanfejd tvärs över floden.
         När freden kom hade därför varken de eller Siimweeli lidit lika hårda förluster som många av sina grannklaner, och kunde börja utnyttja sina intakta resurser när de sargade folken i söder var i behov av att köpa gods och varor.

    Handel

    Många år har nu passerat sedan Wonpaas köpmän började söka sig ut från sitt lilla hörn av världen och knöt kontakter med klanerna uppför Rahagaamæ. Förbindelserna är gamla och väl grundade, stadfästa genom flera generationer köpmannafamiljer. Man ska dock inte göra misstaget att överskatta klanens betydelse för sydlänningarna; Wonpaa har ett bra grepp om handeln här - i norra Khelamhis och nordvästra Khelatyyl - men få köpmän i Ghelinpaa eller Sarokhela skulle märka det om flodbåtarna från norr slutade komma till Rahlsaarsjön.
         Inte heller ska man tro att Wonpaa är en helt merkantil klan som mest lever på att köpa och sälja saker till andra. Basen för ölklanens uppehälle är fiske, jordbruk och boskapsskötsel, precis som för alla andra människor i den här landsänden, men handeln är vad som skiljer dem från klaner som Taaroonaal. De har tack vare den en bättre tillgång på varor, större ekonomiska resurser och (inte minst) ett visst inflytande över sin omvärld.

    Klanens politik har i mångt och mycket utformats av placeringen på dess huvudort, småstaden Weirwelaas vid floden Rahagaamæs mynning. Den har en befolkning på strax över hundra personer, och ligger sålunda i gränsområdet mellan att vara en by och en stad. På andra sidan floden ligger Siimweelis tingsstad Whhiela som är tre gånger så stor, och som genom åren har blivit något av en storebror till Wonpaastaden tvärs över floden. Handelsskepp lägger till vid Whhiela när de kommer till området, och de flesta vagnskaravaner stannar där istället för i det lilla Weirwelaas.
         Den handel som klanen bedriver utanför Weamhis har därför till stor del utvecklats till att föras via köpmän i Whhiela, som köper upp varor och agerar ombud eller mellanhänder för kollegorna från Wonpaa.
         Detta är ingen nackdel för klanen i stort, men slår undan alla möjligheter för Weirwelaas att utvecklas som handelsstad. Det innebär också att Wonpaa idag är mycket hårt knuten till den angränsande Siimweeliklanen - i vissa avseenden starkare än till de andra klanerna inom Weamhis. Äktenskap mellan folk från Wonpaa och Siimweeli ingås numera regelbundet. "Öl och fester hör ihop", för att citera ett ganska nytt ordstäv från trakten.
         Medaljen har dock två baksidor också. Klanen blir ibland indragen i Siimweelis interna angelägenheter på ett sätt som de gärna skulle vilja slippa, och Gardir Buloin har fått ett mycket komplicerat arbete med att hålla samman en ätt som känns alltmer articifiell för hans hemklan. Det är en inte ovanlig åsikt bland de mer förmögna familjerna att ättebildningen utgör ett hinder för klanen, men de kan inte gärna klaga när deras ättehövding själv är en Wonpaa.

    Ett faktum som klanen tjänat mycket på är att dess båda ättefränder är så inåtriktade. Wonpaa köper stora kvantiteter järn av Gaaruum relativt billigt, och det man inte själv använder avyttras sedan österut till betydligt högre priser. Detta kan tyckas svekfullt mot blodklanen, men folket i Gaaruum är dåliga köpmän och skulle troligen förlora mer på att själva försöka göra sådana affärer med sina metaller. På samma sätt har Wonpaa länge agerat mellanhand i Gaaruums och Taaroonaals handel med varandra och låtit (i första hand) malm, livsmedel och läder från de båda klanerna gå via sina egna handelsmän.
         På sistone har dock Taaroonaal börjat ta en mer aktiv roll i sina egna affärer, men trots ett omfattande inflytande i saken ser Wonpaas köpmän med viss oro på den skeppstrafik som korpklanen har börjat ta upp nerför Foorokhela. I själva verket är det just denna storebrorsattityd som har fått de stolta Taaroonaal att aktivera sig. De har helt enkelt ledsnat på att deras granne i söder ständigt vill blanda sig i deras affärer.

    Hövdingen

    Wonpaas klanhövding är sedan fyra år tillbaka Miiraam Woragin, dotter till Tarnek Woragin som på sin tid var klanens mest framgångsrike köpman. För att vara hövding är hon förhållandevis ung, men hennes styrka ligger inte i moderlig visdom utan i framsynthet.
         Hon är övertygad om att klanen har sin framtid i handel och köpenskap, som kan ge dess medlemmar både rikedom och på sikt en solid maktposition gentemot omvärlden. Woragins huvud rymmer ett exceptionellt gott minne för tal och siffror likväl som en god intuitiv känsla för olika familjers och klaners efterfrågan och behov av varor vid olika tidpunkter. Det är brukligt bland Weirwelaas' köpmän att fråga henne till råds om man ger sig i kast med någon större transaktion, vilket naturligtvis stärker hennes ställning ytterligare.
         Bland Wonpaas medlemmar ser man henne som något av ett ungt geni; allas kloka lilla syster som man följer mot en än ljusare framtid. Inom andra klaner (förutom Siimweeli) finns däremot en växande upprördhet över den framfusighet och dominansvilja som ölklanen visar i sina affärer med andra. En bild av Miiraam Woragin som spindeln i ett expanderande ekonomiskt nät har börjat växa fram bland grannklanerna. På sikt riskerar kanske Wonpaas relationer till sin omgivning att ta skada, men detta oroar inte hövdingen själv - ännu.

    Däremot har Woragin blivit mer återhållsam med egna initiativ i klanens politiska beslut. Hon har vid flera tidigare tillfällen gett ättehövdingen sitt oreserverade stöd, bl.a. ingick hon för en tid sedan en överenskommelse med Wathiran Beranir om att låta krigare från Wonpaa gå genom Gaaruums område inför en fejd med Gooronibklanen Mafuu. Hon fick gå med på mycket omfattande eftergifter till Gaaruumhövdingen för att få igenom överenskommelsen, och ändå var hela fejden Gardir Buloins angelägenhet snarare än hennes.
         För detta har hon efteråt fått stå ut med en hel del kritik och, ännu värre, rykten om ett amoröst förhållande mellan henne och ättehövdingen, som ju också är hennes svåger. De ryktena har troligen sitt ursprung i Mafuuklanen och brukar anses löjliga hos Wonpaa, men Woragin kommer att tänka sig för både en och flera gånger innan hon kallar klanmedlemmarna till vapen igen.

    Städer/Byar

    Weirwelaas

    Namnet Weirwelaas [Storstaden] är en närmast ironisk benämning på en ort med bara något över etthundra innevånare. En allmänt spridd berättelse säger att den ursprungligen hette Besegoor, men att den en gång strax efter det Stora Kriget besöktes av en klanlös eremit vid namn Pachoan. Han hade aldrig sett en by med fler än tre hus, så staden gjorde ett överväldigande intryck på honom och han författade på stående fot dikten 'Weirwelaas' till dess ära.
         Namnet levde ursprungligen kvar i folkmun som ett godmodigt skämt, men blev efter några generationer ortens officiella namn. Dikten lever i dag kvar i Khelamhis i form av en välkänd barnvisa.

    Landskapet är utpräglat platt och öppet omkring Weirwelaas; man kan knappt ens se en kulle vid den närmast linjalraka horisonten, så vind och dimma är två regelbundna gäster utifrån havet i norr.
         Staden är belägen i den breda Benbrytarviken på Rahagaamæs västbank, där ett fyrtiotal timmerstugor ligger samlade i vattnets närhet. De allra flesta av dessa är små, enkla envåningsbyggnader som aldrig riktigt förmår ta bort byakänslan från platsen.
         Fiskelägret och hamnområdet som är den lilla stadens livsnerv, är en uppmuddrad och pålförstärkt konstruktion som kan ge kajplats för fyra, fem större båtar åt gången. Det finns inga bryggor, förutom dem som lokalbefolkningen använder till sina ekor och fiskebåtar. Floden är ändå tillräckligt bråddjup här för att en båt skall kunna gå direkt in i hamnen.
         Klanhövdingen ser den nästan som ett andra hem, och hon brukar oftast finnas tillhands för att samordna last- och lossningsarbetet och se till att betalningar och avgifter blir korrekt skötta (den normala ankringsavgiften ligger på 6 marwoni per kajmeter och dag). Om man söker efter henne brukar hamnen vara den bästa platsen att leta på.
         Handelsvägen Oemniihl som löper hit genom ättelandet Gooronib slutar här i Weirwelaas, men många av dem som reser på den åker aldrig in i staden. Färjelägret över floden ligger inte här, utan ute på en udde några kilometer söderut. Tyvärr brukar de flesta karavaner som kommer till Wonpaa fortsätta till färjelägret och Whhiela utan att ens passera genom Weirwelaas.
         Detta faktum sticker i ögonen på Miiraam Woragin som ägnar stor tankemöda på hur man kan få karavanerna att stanna väster om floden, eller åtminstone göra ett uppehåll innan de fortsätter. Ättehövdingen Gardir Buloin ger henne ibland synpunkter på hur detta skulle kunna göras, men inget förslag har ännu visat sig praktiskt genomförbart vid en närmare titt.

    För klanens folk är staden däremot den givna orten när de vill köpa eller sälja varor. Den största av Weirwelaas' butiker är handelsboden Parduls Prylar, som i första hand säljer diverse redskap, verktyg och hantverkstillbehör. Ägaren Pardul Vorandor har ett välfyllt lager, men alla i staden vet att han köper in hela sitt sortiment från några liknande handelsbodar i Whhiela. Hans priser ligger följaktligen också lite över det vanliga.
         Nere vid hamnen har den unga änkan Isadi Geelymohn en tygaffär där man kan hitta utsökta textilier från ett dussin av Wonpaas bästa vävare. Den är också ett centrum för en lokal hantverksrörelse; många kvinnor i klanen tillverkar själva sina smycken och kommer hit för att köpa eller sälja färdiga ornament, inskaffa råmaterial eller bara utbyta tips med varandra.
         En farmare vid namn Omaril Leeywon driver vid sidan om sitt jordbruk en affär där han saluför keramikvaror. Alla föremål som han säljer tillverkas av hans syster Veanti, som bor ett par mil utanför Weirwelaas.
         Dessutom finns här också två livsmedelsbutiker. Den ena, kallad Yng Rroch, säljer bara fisk och kött av allehanda slag, både rått och preparerat (ägaren Pageron Serendaakæ har ett rökeri i en boda intill huset), medan den andra för snart sagt allt som går att äta. Den ägs av Melira Weiresi vars svåger är en handelsman från Siimweeli, så hon har möjlighet att få tag på kryddor och frukter som inte odlas i nordlandet.

    En mängd hantverkare bor också i Weirwelaas. Grovsmeden Anok Meerk håller till nere vid stranden i stadens utkant. Hans smidesgods är inte direkt känt för sitt mästerliga utförande, men han arbetar åtminstone snabbt. Meerk har ett privat avtal med ett handelshus i Gaaruumklanen, så han får sitt råmaterial billigt och kan därför hålla låga priser.
         Sjöfarare kan hitta en rep- och segelmakare inte långt från smedjan om de letar lite. Hezoun Buloin kan ofta övertalas att utföra arbeten för en billigare peng om man bjuder honom på lite starkt, något som de flesta fiskare i trakten känner väl till. Hans son Keal innehar stadens skomakeri. Det är bland de första hus man ser när man kommer till Weirwelaas söderifrån.
         Det finns en omtalat skicklig sömmerska i staden, en färgstark dam vid namn Imathiel Vorandor. På ättetingen brukar hon visa upp sig iförd kreationer som är ganska extraordinära och inte sällan mer än lovligt vågade, men de har gjort hennes lilla butik välkänd i hela Weamhis. I första hand syr hon upp kvinnokläder.
         Snickaren Owel Serendaakæ bor granne med klanhövdingen, och för enligt henne ett fruktansvärt oväsen. Hans huvudsakliga arbete är att förse folk i trakten med plankor och brädor, men han kan också tillverka möbler eller mindre träföremål på beställning.
         Klanens välkände vapensmed, boldtaaren Evelber Geelymohn, bor och arbetar på en bakgata i staden, inte långt från Gardir Buloin. En skylt med texten 'Järnsvärd' hänger utanför hans hus (se också avsnittet Krigsmakt nedan).

    Spjutet och Vagnen, Weirwelaas' enda värdshus, har en lite speciell historia eftersom dess uppförande faktiskt bekostades av KhelinnOrden. Toran Zantar, en tidigare myntaaral över Weamhis, insåg Wonpaaklanens värde som ättens röst i omvärlden och Weirwelaas' roll som klanens centralpunkt. Enligt honom var det mycket viktigt för ätten att den kunde inhysa och ta hand om besökare, så frånvaron av ett värdshus i Weirwelaas bekymrade honom. Han lät stödja några utvalda klanmedlemmar med byggandet av ett sådant. Spjutet och Vagnen ståtar följaktligen med KhelinnOrdens emblem ovanför sin dörr.
         Värdshuset självt är en ytterst välplanerad byggnad där varje sal och vrå fyller exakt den uppgift som den konstruerades för. Skänkstugan innehåller sex stora bord, prydligt uppradade för att utnyttja utrymmet så ekonomiskt som möjligt, en djup disk med en upphöjd avsats för servitören och ett väl tilltaget podium för en bard. Kanske på grund av det senare är Spjutet och Vagnen något av ett favoritställe för den vandrande trubaduren Volem Windanic som ofta uppträder här. Övervåningen innehåller rum med sängplatser för ett tjugotal gäster medan kök, förråd och värdshusvärdens sovrum finns i en tillbyggnad på husets baksida.
         Det gamla ägarparet Særdan och Orfeeni Woragin driver värdshuset med illa dold stolthet över den magnifika byggnaden, men de är också sorgligt medvetna om att Spjutet och Vagnen är mer lämpat för en stor stad än en förvuxen by som Weirwelaas. Inte helt oväntat är det sällan mer än halvfullt. Att det alls kan drivas med lönsamhet beror inte på tillresta besökare utifrån utan på klanfolk som kommer till staden under klan- och ättetingen.
         Intill värdshuset ligger också den stenbyggnad som Wonpaas taaral Kaalan Elodhain och hans khelinner använder när de posteras i Weirwelaas längre tider i sträck. Det är inte ofta som de alla bor här, och ibland står den tom flera veckor i taget. Saarluhnen utanför Worweiræ är deras egentliga boning medan det här huset mest är till för att övernatta och reparera utrustning i. Det byggdes samtidigt som Spjutet och Vagnen.

    Tingen hålls vanligen på en äng strax utanför staden, där tre gigantiska gamla ekar utgör den naturliga samlingspunkten för rådslag och kungörelser. Man har hållit ting på den här platsen i århundraden; de tre ekarna är inom klanen kända som Besabraagin [De Gröna Bröderna] och har vördats så länge människor har bott i det här landet.
         Gamla klansägner hävdar att Besabraagin, som har hört mer av både visdom och dårskap yttras här än någon levande människa, kan skänka kunskap och råd till den som vet hur man lyssnar. Man säger också att förvirring, split och enfald kommer att härska på tingen den dag som ekarna dör. Det betraktas följaktligen av Wonpaa som ett allvarligt brott att bryta en enda kvist från någon av dem.
         När man håller ätteting brukar de många tillresta människorna från grannklanerna sätta upp sina tält på ängen. De två årliga marknaderna hålls här i samband med skörden, likväl som klanens andra högtider som vårdagjämning, midsommar och Eldorædagen. Den sistnämnda firas då fullmånen står i Bägarens tecken (den 24:e Hjovieem) till minnet av magikern Eldoræ Reegamel som fördrev caarffalen Skharuuthak.
         Vid alla dessa tider fylls ängen av barder, förälskade par och firande människor som sjunger, dansar, tävlar, offrar till gudarna och dricker stora mängder öl. Miiraam Woragin är alltid bland dem som deltar livligast i firandet, och hon brukar i allmänhet få bäras hem efteråt.

    Saamynaas

    Ett annat mer tätbefolkat område inom klanens land är inne i och runt om Sunatsaaiskogen där ett flertal skogsbrukarfamiljer har sina hem. Deras centralort är Saamynaas, en medelstor by med strax under fyrtio innevånare som ligger belägen i Sunatsaais östra skogsbryne.
         Det växer gott om träd inne i Saamynaas självt, och de små timmerbyggnaderna är alla tätt omgivna av frodig grönska så hela byn för en ganska diskret närvaro invid skogen. Det har faktiskt hänt vid flera tillfällen att resenärer som kommit till Saamynaas efter mörkrets inbrott har passerat genom byn utan att lägga märke till den.

    Byns förmodligen viktigaste hus är Saar U Waan, en vanligtvis mycket välsorterad handelsbod som förser skogsarbetarna och deras familjer med varor. Ägarparet Laarhan och Koarina Vorandor var bägge kringresande köpmän innan de slog sig ner i Saamynaas och övertog affären. De har därför kontakt med skickliga hantverkare från flera klaner, och har en förmåga att kunna skaffa fram ovanliga varor av hög kvalitet. Saar U Waan för allt från smycken till yxhuvuden, om än i mycket små lager när det gäller annat än praktiska bruksartiklar.
         I Saamynaas finns också en smedja och en liten taverna vid namn Sondriks Stuga där den handfaste Carstor Meerk (son till den Sondrik som byggde upp tavernan) tillhandahåller mat, dryck och nyheter till byns besökare. Han är systerson till wordigonen Avodir Meerk och det finns folk i trakten som är avogt inställda till honom för den sakens skull. Weamhis' relation till Östlandet är följaktligen ett känsligt ämne, och diskussioner i ämnet ses inte med gillande i Sondriks Stuga.
         Något värdshus med sängplatser finns inte i Saamynaas. De flesta som besöker byn tillhör ett litet fåtal familjer som känner byborna väl, och de brukar hysa in sig på någon av gårdarna när de kommer hit.

    Mellan åtta- och niohundra personer bor inne i Sunatsaai och runtom den, vanligen i småbyar på två eller tre hus i dess periferi, och på enskilda gårdar i skogen själv.
         I Saamynaas' närhet finns det gott om skogsstigar, men de blir tunnare och allt mindre upptrampade ju längre in man kommer. Husen långt inne i skogen är därför svåra att hitta om man inte är bekant med trakten. Den som ändå vill få tag på någon i Sunatsaai gör det enklast genom att vandra omkring under dagtid och lyssna efter ljudet av yxor som hugger i trä.

    Kultur

    Wonpaaklanens medlemmar är till största delen handlingskraftiga människor som mycket gärna vill ge intryck av att vara världsvana och vittberesta. Inombords är de ändå något av enstöringar, som nästan alla i den här delen av landet, och har utvecklat en tänkesätt som är tydligt särpräglat jämfört med Khelamhis' andra klaner.
         En typisk Wonpaa reser gärna men brukar själv vara reserverad mot de flesta besökare. Även när han är bortrest beblandar han sig helst inte med främlingar och utbölingar, dvs. de som bor på de platser dit han kommer. Klanfolket är däremot alltid intresserade av att få veta vad som händer ute i världen, så berättelser från barder och kringvandrande digoner är oftast välkomna i Wonpaa.

    Man har också en tendens att vilja göra sådant som skapas inom klanen annorlunda från det som görs i omvärlden, vilket har främjat bildandet av en distinkt "wonpaaisk" stil inom t.ex. konst och klädsel.
         Många barder och diktare säger att de omedelbart kan känna igen ballader eller poem från Wonpaa på deras korthuggna, något ryckiga stil. Texterna är ofta berättelser om eremiter och enslingar, vars tillvaro de förhärligar. Idén om den Romantiske Enstöringen går tillbaka till legenden om Caarweir och Amæwi, och är troligen lika gammal som klanen själv.
         I fråga om kläder är Wonpaa uppenbart oblyga i jämförelse med sina grannar och klär sig mer för prydnad än för att skyla sig. Korta tunikor är ett vanligare plagg här är någon annanstans på Khelataar. De är ganska tunna och oftast tvåfärgade. Männen bär dem gärna utan byxor när det är varmt väder, vilket skulle anses oanständigt på många andra håll. Kvinnorna brukar likledes inte bära byxor när de arbetar utomhus utan tar på sig korta, vida kjolar som lämnar benen bara. Breda bälten av tyg och låga skinnskor är utmärkande för klanen.

    Krigsmakt

    Klanen kan mobilisera ungefär 100 män och kvinnor på kort varsel, och få fram ytterligare 200-250 man ur den ordinarie befolkningen på någon vecka.
         Wonpaa har inget rykte som en krigarklan och deras boldager är inte särskilt fruktade bland sina grannar. Man har respekt för dem, men ser Wonpaa som en högst "ordinär" klan i det avseendet. På sitt sätt kan det vara en fördel för krigarna, för de är inte sämre än någon annan och skickliga kämpar kan vara dödligt farliga att underskatta. Det betyder ändå att en motståndare möter dem med hög stridsmoral, vilket ölklanens boldager är väl medvetna om. De skulle i ett nytt krig ivrigt gå in för att visa sin fiende vilken dårskap det är att inte bäva för en Wonpaa.
         Krigarnas utrustning är vanligen av mycket god kvalitet och är inte sällan inköpt söderifrån. Den utgörs i huvudsak av mjuka läderrustningar med hjälm, spjut och kastyxor. Svärd är ett vanligare vapen hos Wonpaakrigarna än bland många andra klaner, och de flesta av dessa har ett lätt igenkännbart utseende med en standardiserad ornamentik runt hjaltet. Detta beror på att majoriteten av klanens svärd kommer från en och samma smedja i Weirwelaas, smidda av boldtaaren Evelber Geelymohn.

    Geelymohn är klankrigarnas främste förgrundsfigur och en gammal ärrad veteran från otaliga strider. Han är idag den ende personen i Wonpaa som har rätt att kallas boldtaar. Till skillnad från de flesta andra av ättens mästerkrigare har han inte fått sin svärdsskicklighet genom speciell träning eller ovanliga talanger, utan genom många års erfarenhet och en livslång kännedom om järnets form och väsen. Givetvis strider han med ett av sina egenhändigt smidda svärd; ett elegant men anspråkslöst vapen, varken bättre eller sämre än de andra han skapat genom åren.
         Som krigare är Geelymohn tapper och rutinerad, men som person har han ett labilt känsloliv; han drabbas ibland av djupa depressioner utan någon synlig orsak och det är en allmänt känd hemlighet bland klanens medlemmar att han ett par gånger har försökt ta sitt liv.
         Han bor vid sin smedja i Weirwelaas - med Gardir Buloins bryggarstuga som sin närmaste granne - tillsammans med sin hustru och sin äldste son Sahndor som han lär upp i vapensmidets ädla konst. På kvällarna brukar han träna några av klanens mer lovande unga krigare i att hantera svärd med stil och balans.

    Det finns också en boldag vid namn Braagohin Saartaar som intar något av en särställning inom klanen. Han hittades i en övergiven båt när han var liten, så ingen - inte ens han själv - vet något om hans egentliga släkt (Braagohin Saartaar betyder "Mannen utan Familj"). Trots detta sociala handikapp har han vunnit sin adoptivklans välförtjänta uppskattning genom sina bedrifter.
         För en tid sedan kämpade han ensam för Wonpaas heder i Mafuuklanens land, och flera nya hjälteepos har redan skrivits om honom. Däremot satte det honom på kollisionskurs med ättehövdingen, som klokt nog håller tyst i saken.
         I ett klankrig skulle Saartaars närvaro utgöra en kännbar sporre för Wonpaakrigarnas moral även fast han ännu inte är tillräckligt skicklig med sitt långsvärd för att förtjäna att kalla sig boldtaar. Hela klanen förväntar sig hur som helst att han snart skall kunna bära den titeln och gärna också bli gift med en förtjusande tös, helst efter att ha räddat henne ur tanganernas grymma klor eller något i den stilen - folk kan vara ytterst precisa i sin uppfattning om sina hjältar.

    SL bör observera att Braagohin Saartaar även figurerar i äventyrsmodulen 'Wohlgoor', vilket kan påverka möjligheterna att använda honom här.

    Gaaruum

    Klanen som kallar sig Blod uppvisar gott om både likheter och skillnader gentemot sina ättefränder. De har varken Wonpaas självsäkra framtidstro eller Taaroonaals buttra sinnesjämvikt, för det är helt andra sorters stämningar som råder i Gaaruums karga land.
         Det folk som bor här värdesätter arbete och materiella rikedomar över mycket annat som anses viktigt och hedervärt i Khelataar, långt mer än vad de merkantila Wonpaa kan sägas göra, men de är samtidigt inbundna och inåtvända på ett sätt som bara Taaroonaal kan tävla med. Weamhis' rykte om sig som "buttra enstöringar" har en tydlig grund hos Gaaruums människor, men man kan inte hoppas på att förstå dem om man inte sätter sig in i deras sätt att leva.

    Klanens territorium är nära nog unikt genom att det ligger i havets omedelbara närhet, men till mycket liten utsträckning har kontakt med kusten. Till största delen består klanlandet av ett ensamt berg kallat Luugeemenith [Moderberget], som är Gaaruums absolut största försörjningskälla.
         Nära två tredjedelar av blodklanens befolkning bor runtom eller uppe på bergets sluttningar där de flesta arbetar antingen med direkt gruvdrift eller någon av de näringar som bedrivs i anslutning till den - kolmilning och kalkbrytning till klanens masugnar, eller lastning, krossning, smältning och gjutning av malmen och det färdiga järnet, eller transporter av malm, järn, utrustning och livsmedel upp- eller nerför berget, eller något annat i den riktningen. Att bryta järn är lönande men krävande, och för att kunna göra det fordras mycket speciella arbetsformer. De har gjort Gaaruum till en mycket speciell klan.

    Landskap

    Luugeemenith reser sig mer än 1.300 meter över havet. Topparna är snötäckta ungefär halva året, och de otaliga bäckar och små åar som rinner längs bergssidorna kan bli till verkliga forsar och vattenfall när snösmältningen börjar. Detta är ett regelbundet förekommande problem för klanmedlemmarna som ofta får se sina transportvägar avskurna på det viset. Det är ändå bara närmast bergskammen som Moderberget blir så brant att man måste klättra för att ta sig vidare uppåt. Längre neröver består det mest av flacka, långsträckta slänter och sluttningar som man kan oftast kan gå på utan problem om man har rejäla skor.
         Det syns ändå tydligt att Khelataar aldrig har legat under någon inlandsis, för terrängen kan uppvisa vassa och plötsliga höjdskillnader även på de lägre liggande områdena. Tvära sänkor och raviner förekommer i bergets norra och nordöstra regioner, men klanen har upprättat sten- och timmerbroar på de platser där man inte kunnat lägga en väg runtom dem. Grottor, allt från små hålor till vindlande avgrunder, är rikligt förekommande.
         Växtligheten uppe på Luugeemenith är mager; på de mer låglänta områdena dominerar kort gräs och ljung de förhållandevis angenäma markerna, men mossor och tistlar tar över undervegetationen längre upp på bergssluttningarna. Träd och buskar finns även på de högre höjderna, om än av påtagligt mindre storlek längst upp mot den vindpinade toppen.
         På de lägre liggande sluttningarna och på låglandet (det som de båda andra klanerna kallar höglandet) är terrängen inte lika stenig. Jordlagret är tjockare där nere, där marken är mer plan, och medger en frodigare vegetation. Jordmånen är ändå mager i jämförelse med Wonpaas marker, men tillåter ett bärkraftigt jordbruk eftersom närheten till berget gör området fuktigare, framför allt i klanens östra områden.

    Bebyggelsen är inte lika samlad där som uppe på Luugeemenith, även om man sällan måste gå längre än någon kilometer för att komma från en gård till en annan. Småbyar på tre, fyra hus återfinns lite här och var ute i bygden, i synnerhet i närheten av Oemniihl. Vid bergets fot finns det gott om områden där marken fortfarande har en relativt stark lutning, och där regnandet har spolat undan mycket av den jord som annars hade kunnat ligga kvar. Av den orsaken ligger klanmedlemmarnas bosättningar fläckvist utspridda på de mer bördiga områdena i Luugeemeniths omedelbara närhet.
         En påtagligt stor del av den bondebefolkning som återfinns på låglandet är kvinnor som arbetar med spannmålsodling och boskapsuppfödning själva. Det är inte ovanligt att hitta gårdar som inte bebos av en enda karl, vilket inte är så konstigt eftersom så många av männen arbetar på berget. Det får ändå följder på folkets sociala liv när de måste leva åtskilt under större delen av veckorna, i synnerhet för klanens ungdomar. De brukar ta alla chanser till romantiska stunder de kan få.

    Historia

    Det finns förvånansvärt få berättelser om klanens tidigaste historia. Man vet nästan ingenting om när landet ursprungligen befolkades eller vilka de var som kom hit, och Gaaruum själva är inte benägna att fundera över saken. Snarare blir de förnärmade av tanken på att de inte skulle ha bott här i alla tider.
         Vissa digoner tror att klanen kan ha bildats av familjer från det nuvarande Wonpaa, som flyttade inåt landet för att söka lämpliga marker för sin boskap. Att antyda för en av Gaaruums medlemmar att hans stolta klan är en sorts avknoppning från deras arbetsskygga grannar i öster är emellertid ett ofelbart sätt att skaffa sig en fläskläpp.

    Det är än en gång i eposet "Leamilem Ca Leamilem" man hittar antydningar om Weamhisklanernas äldre historia. Gaaruum var en mordiskt aktiv klan under de krig som utkämpades då.

    Från fjärran i väst kom Blodets folk
    och blodets strömmar blev floder.

    Versraden brukar numera användas som en hänsyftning till tanganernas plundringsräder mot de khelataariska flodmynningarna, men raden kommer från det gamla diktverket och handlar om Gaaruums våldsamma framfart under klankrigen. Det finns flera sådana verser om blodklanen som går ut på ungefär samma sak, men en av stroferna ger en mörkare vittnesbörd om deras grymhet:

    Hör Jägarnas kvinnors kvalfyllda gråt
    när Blodets män dem bestigit.

    'Jägarna' ifråga är klanen Ooratmiir, som här utsattes för något som inte är en förekommande del av traditionell klankrigföring.
         Efter Weamhisättens tillkomst lugnade saker tydligen ned sig betydligt för Gaaruum, för under flera hundra år därefter var klanen bara inblandad i serier av mindre klankrig mot ättefränder och grannar i söder. Den mest välkända sägnen från den tiden är Sagan om Dumme Velnoop och Den Flygande Grisen, som knappast behöver tas upp här. Upprättandet av Slinoci-röset, som var en politiskt viktig händelse långt utanför ättens territorier, ägde dock rum under den här perioden.
         I dessa gamla tider var Gaaruum mest troligt en vanlig fiske- och jordbruksklan som i huvudsak levde i vad som nu är de södra delarna av Hintaar, där man hade små handelsplatser vid kusten. Luugeemenith hade man ingen större nytta av, men de familjer som bodde i dess närhet brukade valla får på bergets sluttningar. Namnen på platser som Baggens Stup eller Lammslänten är nog så tydliga tecken på den saken.

    Det var under en för Gaaruum ovanligt aktiv klanfejdstid som de började få besök av kringresande digoner som entusiastiskt predikade en ny religion för dem. Ymins läror var nya för klanmedlemmarna, men de tilltalades av budskapet att guden stöder den som är stark nog att ta för sig. Inom ett par månader hade man beslutat att Ymin, inte Mont, skulle tillbes på klanens ting och den gaaruumske ättehövdingen Skhear Faaroth förklarade Weamhis lojal mot Brondival Rhaloffan, de andra klanernas tvekan till trots.
         När det Stora Kriget så småningom bröt ut skickade Faaroth skaror av stridslystna boldager söderut för att ansluta sig till wordigonens armé. Gaaruum var alltså en starkt pådrivande kraft bakom Rhaloffans krigståg, men när budet om Slaget vid Veloem nådde klanen gick luften ur dem. Nästan 400 unga män från Gaaruum hade stupat i slaget! Inte ens vid de mest katastrofala nederlag under klankrigen hade man förlorat ens en tiondel så många människor. Det fanns knappt en familj i hela klanen som nu inte hade mist en far, bror, make eller son. Blodklanen hade åderlåtits och stod chockad av nyheten. Sedan kom ett nytt bud; kriget var slut och guden Ymin som deras unga män dog för hade avslöjats som ett falsarium.
         Nästa morgon hittades Skhear Faaroths kropp sönderskuren, stympad och styckad i hans hus. Det viskades om att de döda krigarnas fruar och fästmör nu hade tagit sin hämnd, men ingen var villig att undersöka mordet närmare.
         Åren efteråt präglades Gaaruum av äcklad, bedövad apati. Ingen ville tänka på det förflutna och hela klanen var i desperat behov av någonting nytt, något som kunde sysselsätta dem och låta dem blicka framåt.

    Detta "något" hittades sju år efter krigets slut och förändrade klanens hela tillvaro i grunden. Exakt hur det gick till när det första järnmalmsfyndet gjordes är oklart, men den gängse historien är den legend som idag bildar hela kärnan i Gaaruums knapphändiga mytbildning. I korthet lyder den så här:
         En ung herde vid namn Mælem Engarth funderade mycket över hur landet kunde tänkas se ut från toppen av det stora berget. Denna tanke gav honom ingen ro, och så småningom gav han efter för sin nyfikenhet, lämnade sina får och gav sig iväg. Han fick klättra i många dagar och nätter, ensam och utan hjälp, innan han slutligen nådde den stora bergskam som kröner massivet. Den vy över världen som han såg där gjorde honom andlös, men han upptäckte i detsamma att han inte var ensam.
         En kvinna stod på den högsta av bergets toppar och väntade på honom när han kom. Hon var högrest och ståtlig, saligt skön att se på men med ögon hårda som granit. Hennes klänning var stålgrå men glittrande, och så vacker att Engarth aldrig hade sett dess like. Kvinnan talade till honom i mäktiga och befallande ordalag. Hon sade att hon var bergets moder, den som ägde och vakade över allting i och under berget. Hans djärva driftighet att själv ta sig ända upp till dess topp hade väckt hennes uppskattning så hon ville utse honom, och hans klan med honom, att förvalta och bruka hennes skatter.
         Därefter tog hon med sig Engarth ned i berget där de levde tillsammans i tre år. Innan han gav sig av visade Bergsmodern var hennes skatter - järnmalmen - fanns, och när han hade kommit upp till markytan kunde han leda sin klan till bergets rikedomar. Under alla år som gick gifte sig Mælem Engarth aldrig, för han hävdade att han redan hade både hustru och barn under berget, och på sin ålders höst klättrade han ner i ett gruvschakt och försvann utan ett spår. Han hördes aldrig av igen.

    Vad som är sanning och skröna i denna berättelse är svårt att säga, men en relativt grunt liggande järnåder upptäcktes bevisligen i bergets östsida år 716. Detta ingav hopp om en ljusare framtid för klanen efter de umbäranden man hade lidit under det Stora Kriget. Med gruvbrytningens hjälp fanns ett materiellt välstånd av en tidigare otänkbar nivå inom räckhåll, och klanens folk flyttade upp på berget i stora skaror för att pröva lyckan.
         Riktigt så enkelt var det dock inte; klanen saknade erfarenhet av gruvdrift och många liv krävdes i plötsliga gruvras de första åren. Kunskapen att konstruera fungerande masugnar var både dyrköpt och tidskrävande för de tidigare bönderna och fiskarna. Att bygga upp ett effektivt system för transporter av malm och livsmedel tärde på de redan tidigare begränsade resurserna. Inom klanen saknade man dessutom erfarenheter av handel i större skala, vilket på ett tidigt skede knöt järnleveranserna till grannklanen Wonpaa.
         Ändå fortsatte de envisa Gaaruumborna. Till priset av många människor och en i grunden förändrad klan byggde de med åren upp ett fungerande, bärkraftigt gruvsamhälle.
         Det fanns också några familjer som tog upp gruvbrytning på Luugeemeniths förhållandevis mineralfattiga västsida. Enligt Mælem Engarth hade Bergsmodern berättat att ofattbara rikedomar vilade där, men att dessa skulle förbli dolda till dess att klanen var värdig att få del i dem. Många har försökt hitta dessa rikedomar men har, om de har haft tur, bara funnit ynkligt små järnfyndigheter. Med åren har detta inneburit att de västra sluttningarna har blivit kända som en hemvist för Gaaruums fattiglappar. Järnet, pengarna och de välbärgade familjerna finns på bergets östsida.

    Järnbruk

    Idag är gruvdriften klanens traditionella huvudnäring. Folk kallar den ofta Taarmenith [Bergsklanen] och detta kommer troligen att vara dess officiella namn inom ett par generationer.
         Den största delen av dess produktion stannar inom ätten, till stor del tack vare Wonpaas dominans inom järnhandeln. Bland Gaaruums medlemmar är åsikten att Wonpaa snyltar på dem inte ovanlig. Detta är inte riktigt sant, eftersom de skulle ha svårt att avsätta sina varor utan Wonpaas hjälp, men helt klart är att ölklanen skulle ha det sämre ställt utan sina bergsbröder. Att Gaaruum har ett rikligt materiellt välstånd går inte att ta miste på, men det ofantliga överflöd man en gång hoppades på har aldrig velat visa sig. Huvudsakligen beror detta på att gruvdriften i sig kräver så mycket av deras resurser för att kunna fungera.
         Malmen bryts med traditionella metoder; man makar berget (tänder eldar direkt mot berghällen och häller på kallt vatten) så att det spricker, hackar det till lösa stenar och fraktar upp dem till markytan i kärror och handdragna vinschar. Sedan transporterar man dem med worrskärror till någon av klanens masugnar där järnet kan skiljas ut från malmen. Ugnarna är stora, träkolseldade konstruktioner som alltid återfinns intill vattendrag, där vattenhjul kan hålla de bälgar igång som måste blåsa in luft under ugnshällarna. Som regel hittar man ugnsarbetarnas små byar i närheten.
         Huvuddelen av malmleveranserna sker genom byn Taaroni nordost om Luugeemenith, och går därifrån via Oemniihl mot Weirwelaas. Klanhövdingen Wathiran Beranir har lagt ner stor möda på att få dessa leveranser att flyta så jämnt och lugnt som möjligt - i båda riktningarna. Hans ständiga skräck är att någonting skall bryta den transportkedja som förser bergsborna med livsmedel. Om detta skulle inträffa skulle klanens samhälle kollapsa på några få dagar. Hövdingen är i högsta grad medveten om att Gaaruum är den starkaste klanen i Weamhis, men samtidigt den ömtåligaste.

    Jämfört med bergsfolket som har mer än tusenåriga traditioner inom hantverket är Gaaruums gruvsamhälle ändå ganska ineffektivt. Berget gör Weamhis i stort sett självförsörjande på metall, men den utvunna mängden järn ligger under tre ton per år och är för liten för att någon riktig export skall kunna upprätthållas. I Taarwor och Khelataars centrala delar handlar man av hävd mest med bergsfolket som ju kan leverera malm och metaller i långt större kvantiteter än den lilla Gaaruumklanen.
         Många gånger har det talats om att sända ner folk söderut för att tala med Kharigaan och inhämta råd från dem om gruvbrytning och järnframställning. Det har dock aldrig kommit längre än till löst prat; Ei Weir Menithi är helt enkelt alltför avlägsna.

    Hövdingen

    Wathiran Beranir var i yngre år en av blodklanens skickligaste krigare, men tvingades dra sig tillbaka på grund av en sjukdom som angrep hans lungor.
         När han blev utvald till klanhövding fanns det i början folk som fruktade att han skulle visa sig vara en rent militär ledare utan huvud för diplomati och penningaffärer, men Beranir har satt alla sådana tvivel på skam. Han har nu varit klanens hövding i tretton år, och har visat sig mer värdig uppgiften än många av sina företrädare. Hans folk hyser fullt förtroende för honom.
         I likhet med många andra ser han Luugeemeniths järnmalm som Gaaruums livsblod, men han anser att de gruvdrivande familjerna klarar sig bäst om de själva får råda över sitt arbete. Han ägnar större möda åt att vårda klanens andra näringar, som jordbruk och boskapsskötsel.
         Ett ständigt bekymmer för Beranir, och många hövdingar före honom, är folkets minimala intresse för havet. Han skulle gärna se att fler ville flytta till kustbandet och bli fiskare eller sjömän som kunde ordna mat och transportmedel åt klanen. Däremot har han ingen aning hur det skulle kunna gå till. Det finns enorma landområden längs Foorokhela som är folktomma och lämpliga för bosättningar, så problemet ligger inte där; det som saknas är vilja, kunskaper och erfarenhet. Gaaruums folk är inlandsbor i själ och hjärta, och så länge "båtråtta" förblir ett skällsord inom klanen får de hålla till godo med att köpa fisk från sina grannar.

    Miiraam Woragin hyser djup respekt för den gamle krigaren som så fullständigt har kunnat byta sysselsättning med sådan framgång.
         Taaroonaals hövding Karhan Brothlaar tycker för sin del att Beranir är en träbock som inte kan slita sig ur sina gamla invanda metoder att sköta saker och ting. Att år efter år fortsätta sälja Gaaruums livsblod till Wonpaa för underpris verkar vansinnigt i hans öga.

    Byar

    Taaroni

    Klanens huvudort ligger på en sluttning där två större transportvägar möts vid bergets fot i öster. Den har sakta växt fram som en knutpunkt för handel och klanmöten sedan mitten på 800-talet, och har idag ett femtiotal bofasta innevånare.

    Taaroni och de många småbyarna uppe på berget skiljer sig från de flesta andra byar i Khelamhis genom att byggnaderna huvudsakligen är gjorda av sten eller lera. Eftersom underlaget inte är plant ligger många av husen delvis under marknivån; det ryktas att en del byggnader i byn har rum och gångar som grävts långt in i sluttningen, och är mycket större än vad de verkar när man ser dem utifrån.
         Byn är centrerad kring Rahlbalaasin [Järnhusen], den klunga av handelshus där man mäter upp och köpslår med de metaller som fraktas hit uppifrån berget. Flera stora lagerhus ligger i anslutning till byggnaderna, och Taaronis övriga bebyggelse utgörs till största delen av butiker och hantverkarlokaler som byggts upp runt Rahlbalaasin. Den är alltså helt merkantilt inriktad och är i dag ett livsviktigt centrum för klanen.

    Ändå håller Gaaruum inte sina ting här, utan i en grund ravin kallad Uthilem som ligger något över en mil söder om Taaroni. Till detta är den perfekt, eftersom dess akustik låter en talare som står vid den västra änden göra sin röst hörd genom hela ravinen utan att behöva skrika. Det finns dessutom flera grottor i Uthilems sidor där man kan samlas om det börjar regna, och där offerceremonier hålls till Bergsmodern under klanens högtider.
         De djupare av dessa hålor har också en annan funktion; många av Gaaruums unga män och kvinnor har inte tillfälle att träffa varandra förutom på tingen, så grottorna bär ansvaret för ett stort antal barnafödslar inom klanen.
         Wathiran Beranir bor på en mindre gård efter vägen mellan byn och Uthilem. Tingen inleds oftast med att folk samlas utanför hans hus för en stunds allmän samvaro innan man tillsammans går ner till ravinen.

    Om man behöver diversehandla i Taaroni hittar man en handelsbod hemma hos den fetlagde Oorat Myngiir. Han säljer uteslutande nyttighetsvaror, och utbudet är lite begränsat eftersom han köper in allt i stora partier från hantverkare runtom i klanlandet. Myngiir är ändå populär hos klanens barn eftersom han brukar bjuda sina kunder på läckra, hemmagjorda karameller.
         Neråt vägen mot Wonpaa ligger Piw iew Po, en ganska stor butik som säljer skor och kläder. Den drivs av Melor och Kinara Engarth som också kan utföra lagningar och sy upp saker på beställning. Hennes färdigheter som skräddare är fullt godtagbara för klanens behov medan han är en erkänt skicklig skomakare. De plagg som säljs i butiken består nästan enbart grova och slitstarka arbetskläder. Huvuddelen av dem tillverkas i huset.
         Man kan också köpa vapen i Taaroni, av malmhandlaren Terak Vathas som gör sådana affärer som en bisyssla. Han köper egentligen in vapnen utifrån, men graverar in klanens emblem på dem allihop innan han säljer dem.

    Intill vägen mot Uthilem bor Goar Caarnoci som kan garva hudar och också köper och säljer läder. Hans hustru Anaræ kan sy upp skinnvaror på beställning, men i huvudsak säljer de sitt läder som metervara.
         Taaroni har naturligtvis en smedja. Den är mycket välbesökt av klanens gruvarbetare, men den trumpne smeden Ashmer Vathas vägrar utföra arbeten åt folk som inte tillhör klanen. Han är skicklig fastän han tenderar att göra sina verk grova och tunga.
         Slaktaren Tabhar Faaroth är den som förser traktens bergsbor med kött. Genom ett avtal med handelshusen får han slaktboskap levererad upp från låglandet och slaktar i gengäld gratis åt malmhandlarnas familjer. Goar Caarnoci får sitt råmaterial härifrån. Faaroths dotter Ranea är mycket duktig på att snida i ben och brukar besöka Weirwelaas under ättetingen, där hon säljer små benskulpturer och smycken. De är mycket populära hos Wonpaa.
         Det finns också en vagnmakare vid namn Bersaanok Vathas i byn. Han är bror till smeden och kan tillverka verktyg på beställning.

    Taaronis enda värdshus, kallat Järnbägaren, besöks huvudsakligen av gruvjobbare som kommer till byn för att avsätta sin malm och sedan går dit för att fira. Järnbägaren behöver med andra ord en välförsedd ölkällare, och det går ofta vilt till där inne om kvällarna.
         Värdhusets skänkstuga är en svagt belyst sal som nästan helt fylls av tre bastanta långbord med sittbänkar. Någon bardisk finns inte, så man får ropa på värdhusvärden om man vill beställa något. Sovplatser finns bara i form av ett tomt rum bakom köket med plats för ett tjugotal fällar på golvet.
         Värdshusvärden Enaahr Beranir (endast avlägset släkt med klanhövdingen) är en verklig jätte till karl som byggde upp Järnbägaren när han i en gruvolycka för tolv år sedan förlorade all känsel i högra halvan av kroppen. Detta har gett honom ett lite egendomligt rörelsemönster, och medför att han oavsiktligt kan göra en del ganska groteska grimaser när hans ansiktsmuskler inte vill lyda honom, men det hindrar honom inte på något annat sätt. Beranir är en tystlåten men hårdnackad man vars vanliga metod att stävja slagsmål på värdshuset är att klubba ner slagskämparna med ett gammalt yxskaft.
         Till sin hjälp har han sin gamla mor som sköter om all städning och matlagning på Järnbägaren. Byborna brukar kalla henne "Caarevel" på grund av hennes utseende och uppträdande mot gästerna, men ingen vågar säga det när hon är inom hörhåll.

    Intill Järnbägaren ligger en liten bostad som bebos av klanens två glädjeflickor, systrarna Yma och Ilemien Miirawir, som ofta kan ses inne på Järnbägaren. Om rätt stämning infinner sig på värdshuset kan de övertalas att underhålla gästerna med sång och lutspel av erkänt hög klass. Enaahr Beranir har inget emot deras närvaro, men hans mor släpper inte in dem i köket trots att de bådas skicklighet på matlagning är omtalad.
         SL bör i sammanhanget notera att khelataariska glädjehus inte är egentliga bordeller; inom klanen ser man snarare systrarna som två prästinnor åt Allmodern, och att främja Leminas attribut liv, fred, musik, kärlek, fruktbarhet, lust och kvinnlighet anses vara ett nog så hedervärt leverne. Deras verksamhet är inriktad på att hjälpa och ge stöd åt män och kvinnor som har olika bekymmer med sitt kärleksliv. Detta inkluderar bland annat att ta emot ensamma män och erbjuda dem sällskap för en kväll - och en natt - varvid de även bjuder på mat och dryck, sång och annat som kan ge en allmänt trivsam samvaro.
         För detta kräver systrarna en viss ersättning för sitt eget uppehälle, vilket kan vara allt från mat eller föremål till reda pengar (vanligtvis omkring 10 marwoni). De blir ofta rikligt belönade för sina tjänster, och alla i Taaroni vet att deras hus innehåller gott om värdesaker.
         Klanmedlemmarna omger dem av ett visst mått skrock vad gäller eventuella magiska förmågor - påståenden om att de kan läsa andra människors känslor, se genom deras kläder och liknande är inte alltför ovanliga. En del av dessa rykten är ganska erotiskt avancerade, för att inte säga bisarra, men Yma och Ilemien tar allt sådant prat med ett leende. En typ av rykte som däremot berör dem illa är när de anklagas för att kunna kopulera med mansfolk på avstånd eller förföra dem i deras drömmar. Det finns några svartsjuka kvinnor som sprider sådant förtal i bygden, även om folk i allmänhet inte tror på det.
         Systrarna kan skryta över att vara bland de få klanmedlemmar som äger ett riktig staty; en 165 cm hög och mästerligt snidad trästaty av Allmodern som de har placerat i ett litet andaktsrum. De påstår att den var en gåva till dem av en handelsman från klanen Saarniihl, även om ingen i trakten kan påminna sig om att byn någonsin har fått ett så långväga besök. Inte helt oväntat ryktas det att den mystiska statyn är mer än en vanlig träklump.

    Eralæ

    I den djupa västkustviken Thyyniew finns en by vid namn Eralæ som är klanens enda riktiga ort som har kontakt med havet. Det finns också några spridda fiskarhemman längre norrut, men ingen samlad bebyggelse.
         Byn har bara ett trettiotal innevånare men för att vara så liten har den en stor och väl utbyggd hamn, som kan ta in tunga lastkoggar om så skulle behövas. Anledningen till detta är givetvis Eralæs särställning som klanens enda egentliga kustby. En tidigare klanhövding lyckades för femtio år sedan driva igenom bygget av denna storhamn, och den har ofta visat sig användbar för Gaaruum. Byn själv är däremot av mindre betydelse och bebos av några fiskarfamiljer som här skaffar sig en inkomst på att sälja fisk till resten av klanen.
         De kan naturligtvis inte tillnärmelsevis uppfylla den efterfrågan som finns, och Gaaruum köper i alla fall det mesta av sin fisk från andra klaner, men det räcker gott och väl för att Eralæborna skall ha det ganska väl ställt. De har dessutom ett principiellt stöd från hövdingen som är mycket angelägen att Gaaruum skall behålla sin kontakt med havet.
         Ändå anses de något omaka av blodklanens övriga medlemmar; fiskarna lever i en social periferi med få nära vänner bland inlandsborna. De är en liten och mycket internt sammanhållen grupp människor. Nästan alla som bor i trakten bär efternamnet Faaroth.

    Eralæ består förutom båthus, lagerbyggnader och torkställningar för fiskenät, helt av bostäder. Det finns inga butiker eller värdshus här, men en besökare som är tvungen att stanna över natten kan för en mindre slant hysas in på någon av gårdarna.
         Vanligen blir de hänvisade till änkan Khaeryli Faaroths hem i utkanten av byn. Hon är en hökögd, dominant gammal dam med en kolossal kroppshydda som oinskränkt styr och ställer över sin gård, där hon bor tillsammans med fyra av sina vuxna barn, svågrar, svägerskor och barnbarn. Gårdsfolket utgör i sig mer än en tredjedel av byns befolkning.

    Kultur

    Den huvudnäring som Gaaruum har inriktat sig på avkräver oerhört hårda arbetsinsatser från en majoritet av befolkningen, vilket med generationerna har påverkat klanmedlemmarnas kynne. Gaaruums folk är till största delen arbetssamma män och kvinnor som sällan har något till övers för lättsamheter. De respekterar och sätter värde på sådant som är handfast och konkret, t.ex. verkligt hårt arbete, och fnyser åt onödiga tidsfördriv som inte anses produktiva. Det finns utsmyckare och träsnidare i Gaaruumklanen, men de är inte lika respekterade som kolare eller gruvarbetare.
         Det som blodklanen skapar ger ofta ett kärvt och strävt intryck; deras sånger är tunga och allvarsamma, deras smycken är kraftiga tingestar med grova mönster och deras klädsel är gjord för att vara slitstark hellre än vacker. I den mån de sätter prydnader på sina klädesplagg är det vanligtvis männen som bär dem. De gaaruumska kvinnornas kläder är i jämförelse trista och färglösa.

    Gaaruums människor är som regel idoga och uthålliga, men också materialistiska och ganska självcentrerade. De är oerhört stolta över sig själva och sitt samhälle, och får med fog sägas ha en mer utpräglad klanlojalitet än khelataarer i gemen. Få barder eller digoner har dock fötts i den här klanen.
         Denna mentalitet arbetar delvis emot dem när de sätter sådant värde på själva arbetet med att driva sina gruvor, men förringar konsten att bedriva handel med det de får fram ur dem. Det är detta som tillåter Wonpaaklanen att göra sig välbärgad på Gaaruums järn.
         En mindre trevlig egenskap hos klanmedlemmarna är att de är mer mansdominerade än de flesta andra khelataarer - en egenskap som växt fram under generationer av ett hantverk som krävt grov muskelkraft. Skillnaden är inte stor men är fullt märkbar för en besökare utifrån. Kvinnliga krigare är mycket sällsynta hos Gaaruum, och bara de allra bästa av dessa kan sägas åtnjuta någon djupare respekt. Kvinnor yttrar sig sällan på tingen; om de vill ha något sagt låter de oftast sina män framföra det åt dem. Klanen har också, inte helt oväntat, bara haft manliga hövdingar de senaste tvåhundra åren.

    Den enda del av gaaruumskt tänkesätt som verkligen skiljer sig från folkets vanliga, pragmatiska sinnelag är deras orubbliga tro på Bergsmodern, det kvinnoväsen som styr och råder över Luugeemeniths underjordiska rikedomar. De mest jordbundna klanmedlemmar kan med fast övertygelse berätta om hur man nere i gruvgångarna kan höra fotsteg och röster inifrån berget. Det finns oräkneliga berättelser om folk som hört en kvinnoröst varna dem för ett gruvras just innan det inträffat, och om instängda gruvarbetare som i mörkret har fått sällskap av en kvinna som skött om deras sår och hållit dem sällskap till dess att hjälp har anlänt. Det är vanligt att man kastar ner en slant eller en bit mat i gruvschakten innan man börjar arbeta för att hålla sig väl med Bergsmodern och hennes rahlbraagi, och på Gaaruums ting brukar klanmedlemmarna alltid offra och sjunga till hennes ära.
         Vishetens Sällskap förhåller sig avvaktande till klanens tro på detta väsen. Digoner i religion och andekännedom brukar hävda att hon bara är en annan aspekt av jordgudinnan Goor, men inom Gaaruum fnyser man åt den teorin.

    Krigsmakt

    Klanen måste nästan dagligen sköta transporter av värdefullt material och gods över sitt land, och håller ett relativt stort antal stridskunniga män aktiva som eskort- och vaktpersonal. Därför kan klanen på kort varsel få fram ungefär 200 boldager i en konfliktsituation. Transportkedjan och de ständigt brinnande masugnarna tillåter däremot inte att så mycket större mängder folk tas ur produktionen, så de kan på längre sikt inte avvara mer än ytterligare något hundratal man.
         Klanmedlemmarna har från sitt dagliga liv god vana av att röra sig i terräng och ta sig fram långa sträckor med begränsade mängder proviant. Deras boldager är därför relativt okänsliga för faktorer som avstånd och tillgång på underhåll. Även i övrigt anses de som skickliga och är fruktade bland de omgivande klanerna; Gaaruums hårda leverne och utpräglade klanlojalitet föder djärva krigare.
         Gaaruum är en rik klan och investerar stora resurser på sin stridsstyrka, så krigarnas utrustning är av ypperligt god kvalitet. Metallhjälmar och metallförstärkta rustningar är, jämfört med hos andra klaner, mycket vanliga bland Gaaruums boldager. Hugg- och krossvapen som yxor och stridshammare är oerhört populära bland krigarna, kanske på grund av deras vana att använda hackor i det dagliga arbetet.

    Det finns i Gaaruum fyra män som har rätt att kalla sig boldtaar. Den som bär störst personlig prestige bland klanmedlemmarna är en vildögd man vid namn Rahag Caarnoci, kallad "Besten". Han är känd som en skoningslös och totalt orädd krigare, och åtnjuter en lite speciell position inom klanen. Alla jublar när Besten går till attack i ett klankrig, men han är vanligen grym och brutal i sitt uppträdande mot folk och har därför ett ganska lågt anseende under fredliga tider.
         Caarnoci har ingen familj utan bor med sin tystlåtna syster Torcaala vid deras gruva på Luugeemeniths nordöstra sluttningar, några kilometer från Taaroni. De flesta föredrar att han håller sig där när de inte har behov av hans stridsslägga.

    Ædar Miirawir, bror till Yma och Ilemien som driver Taaronis glädjehus, är en fager getfarmare som alla tidigare hade räknat som en medioker krigare. Han fick sin boldtaar-titel i kriget mot Wilegoor för tre år sedan, då han till sina klanfränders stora överraskning nedkämpade alla de boldager som plogklanen skickade mot honom. Boldtaaren Garlofh Weerindar gav honom slutligen ett djupt sår som satte honom ur spel för resten av kriget, men inte förrän han själv fått ett missprydande ärr över näsryggen.
         Miirawir bor nu i Wathiran Beranirs gård där han arbetar som hövdingens livvakt och högra hand då han inte sköter om sina getter. Beranir har mycket höga tankar om den unge boldtaaren och har försökt få honom intresserad av ett giftermål med hans yngsta dotter Cinnæ. Intresse verkar finnas, men det har ännu så länge inte lett till något synligt resultat.

    Meeleis och Berethan Engarth är två tvillingbröder, stolta ättlingar till klanens store hjälte Mælem Engarth - dock inte i rakt nedstigande led eftersom han inte efterlämnade några barn på markytan. De växte upp på låglandet norr om berget, och fick från unga år lära sig att själva jaga villebråd i Hintaars ödemarker. De var också tvungna att sätta sig i respekt hos de ei-am-iriska jägarna som var ute efter samma byten som de. Därigenom skapades brödernas unika parstridsteknik med svärd och sköld, som idag är så utpräglad att de kan röra sig som spegelbilder av varandra.
         I strid kämpar de alltid sida vid sida eller rygg mot rygg och vägrar anta en utmaning mot bara den ene av dem. De brukar vid inga tillfällen hittas långt ifrån varandra.
         Till skillnad från de andra boldtaarerna har Meeleis och Berethan inget vanligt, vardagligt yrke. De arbetar istället som lokala äventyrare och ägnar det mesta av sin tid till att resa omkring på patrull i klanens land och spana efter tecken på illdåd och missgärningar. Raanev Melkænor, KhelinnOrdens taaral för Gaaruumklanen, brukar samarbeta med dem på regelbunden basis.


    Till nästa kapitel, 'Taaroonaal'
    Tillbaka till innehållsförteckningen